Felbedömningen

Det fanns knappt någon skugga att få. Det var torrt och dammigt, landskapet ofruktbart. De tre lägren i Dadaab i östra Kenya hade byggts för 90 000 flyktingar. Den här hösten 2009 levde mer än tre gånger så många sina liv i lägren, så trångt att hyddorna, tälten och lerhusen nästan stod ovanpå varandra.

De som hade flytt från Somalia berättade om torka, svält och det osäkra läget i landet. Journalisterna Johan Persson och Anna Roxvall hade åkt dit för att rapportera deras historier, bland annat för Svenska Dagbladet.

Några berättelser stack ut. Flyktingarna från Ogadenprovinsen i Etiopien berättade om våldtäkter, systematisk tortyr, avhuggna kroppsdelar. Barn berättade om mördade föräldrar, kvinnor om hur det kändes att strypas med ståltråd.

Vittnesmålen var diffusa. Det var otydligt vilka som var förövare och vad det fanns för motiv. Varken människorättsorganisationer eller journalister släpps in i Ogaden. Den information som finns är baserad på berättelser från dem som flytt.

Anna Roxvall och Johan Persson ville prata med dem som hade stannat kvar. De ville höra varför ONLF, gerillan, var emot den oljeutvinning som bland annat svenska Lundin Petroleum och sedan Africa Oil var inblandade i. Varför det ledde till våldsamheter och död.

Men så blev Anna Roxvall gravid, och den typen av jobbresa gör man knappast då. Johan Persson försökte hitta en annan reporter. Resan sköts upp flera gånger. Tills Martin Schibbye ville. Han och Johan Persson var båda vana vid att rapportera från utlandet.

De diskuterade med några av Sveriges högst ansedda redaktioner. Många var intresserade, många sa att det lät farligt. Ingen publicering var bestämd när journalisterna åkte iväg i juni 2011 med förhoppningen om att komma hem med ett unikt avslöjande.

Deras arbete skulle spridas i världspressen. Men inte på det sätt de hade tänkt sig.

På den tredje dagen var telefonen tyst. Anna Roxvall stannade visserligen hemma i Stockholm, men hon var på sätt och vis med Martin Schibbye och Johan Persson på resan ändå. De åkte via Somalia och därifrån hörde de ofta av sig till henne för att diskutera upplägget och säkerheten.

De hade kommit överens om att de skulle stänga av sina mobiler när de tog sig över gränsen till Ogaden och träffade ONLF-medlemmarna. Annars skulle det gå att spåra dem. Var tredje dag skulle de slå på satellittelefonen och skicka ett sms, och Anna Roxvall skulle lämna informationen vidare till familjerna.

Det gick fyra dagar och det gick fem.

Anna Roxvall började leta. Snart nådde hon en etiopisk artikel med kollegornas namn. Det bådade inte gott.

Hon gjorde som de hade bestämt och kontaktade familjerna. Hon ringde till UD. Sedan ringde hon till TT.

20.46 kom telegrammet: »Svenskar försvunna i Etiopien.«

Hos UD mötte hon en mur av rutiner. Först fick Anna Roxvall svaret att »vi avråder från resor till den delen«. Sedan fick hon veta att hon inte kunde anmäla dem försvunna. Det skulle en anhörig göra, trots att det var Anna som satt på all information.

– Man diskuterar inte gärna säkerhetsrutinerna med sina föräldrar. De är tillräckligt oroliga ändå, säger hon i dag.

Martin Schibbye och Johan Persson hade då suttit frihetsberövade i staden Jijiga i tre dagar. De fick låna en telefon. Hos Anna Roxvall var det upptaget. Efter TT-telegrammet ville alla Sveriges söndagsjobbande journalister ha tag på henne för en kommentar. Martin Schibbye kunde ett telefonnummer till utantill. Han ringde sin fru Linnea.

– Det blev lite sådär. Det bara brast ju när han pratade med henne. De mådde så dåligt och visste inte ens om någon letade efter dem, säger Anna Roxvall.

Samma kväll skickade UD:s konsulära enhet ett mejl till ambassaden i Addis Abeba med kopia till presstjänsten.

Ambassadören Jens Odlander befann sig redan långt österut i Etiopien, på väg till ett fältbesök i staden Babille. Nu fick han ändra sina planer och ta sig till Jijiga i stället. Resan skulle bara ta en timme och trekvart. Men klockan var tio på kvällen och det dröjde till fyra på eftermiddagen dagen efter, måndagen den fjärde juli, innan han hade fått tag på delstatspresidenten.

– Jag har för avsikt att besöka dem, sa Jens Odlander.

Han möttes av poliseskort. Drygt två timmar senare var han på polishäktet. Det var ett kort möte.

– Jag kommer fortfarande ihåg hur glada de var när jag kom in i rummet. Över att det här var känt nu för svenska myndigheter. De hade gripits i en eldstrid med delstatspolis och hade blivit skjutna också, så det är klart att de var både skadade och skakade.

Det var början av juli och Sveriges politiska och mediala elit befann sig på Almedalens kullerstenar. På torsdagen hade Carl Bildt deltagit i UD:s seminarium om mänskliga rättigheter på det som kallades Demokratiscenen. På pressträffen efteråt fick utrikesministern frågan om vad han tyckte om att journalister hindrades från att utöva sitt arbete.

– Det här är ju ett område där vi har avrått från att resa till för det är ett farligt område.

Uttalandet retade folk till vansinne. Avrått från att åka. Som vore Johan Persson och Martin Schibbye vilka äventyrsturister som helst.

I Etiopien sa den förre Sverigeambassadören Dina Mufti, numer talesperson på etiopiska UD, att journalisterna var misstänkta för samröre med terrorstämplade organisationen ONLF, Ogadens National Liberation Front. Det var ett terrorbrott.

Den etiopiska regeringen tog snabbt tillbaka uttalandet.

– Det är för tidigt, utredningen fortsätter, sa regeringens talesperson Shimelis Kemal till Expressen.

För tidigt kanske, men den förre ambassadören hade rätt. Carl Bildt ville inte kommentera.

– Jag vill inte säga någonting som kan ställa till mer problem än vad vi redan har, sa han.

Det blev det ändå.

På en regimtrogen sajt publicerades en film där Johan Persson poserade med en Kalasjnikov. Det hördes ett skott. I ett filmat förhör berättade de svenska journalisterna att de hade tagit sig in i landet olagligt och att de hade rest med medlemmar ur ONLF för att kunna intervjua människor i området.

I Addis Abeba fick ambassadören Jens Odlander god tillgång till Martin och Johan. Han gav dem sovsäckar och mat. En läkare kunde konstatera att de hade fått bra vård för sina skottskador. Så länge de satt i häktet kunde de också skriva brev till sina familjer.

Hemma i Sverige blev det allt tystare i medierna. Johan och Martin hade bett om att fallet inte skulle uppmärksammas mer än nödvändigt. De trodde att de skulle ha större chans att släppas då.

Bakom de rosagula fasaderna på Gustav Adolfs torg  i Stockholm resonerade man likadant. Utrikesministern och kabinettsekreteraren bestämde tillsammans med experter på Etiopien och andra rådgivare att låta den formella processen ha sin gång.

De höll lågt tonläge, för att inte reta upp regimen och göra saken till en prestigefråga. Politiska påtryckningar skulle kunna göra saken värre, resonerade man. Etiopien har en stolt regim, och det var högst osäkert hur den skulle reagera på kritik.

– Premiärministern och utrikesministern är oerhört intelligenta personer, som har slagits i bergen som gerilla i minst ett decennium. De är rädda om sin integritet och har inte speciellt mycket till övers för västerländska föreläsningar, som en tidigare svensk ambassadör i Etiopien uttrycker det.

Därför bad man inte till exempel Hillary Clinton, som har god kontakt med premiärminister Meles Zenawi, om hjälp. I stället förväntade sig utrikesdepartementet att situationen skulle lösa sig när förundersökningen och den juridiska processen hade haft sin gång. Eftersom ambassaden fick stor tillgång till Johan Persson och Martin Schibbye och allt sköttes i enlighet med den etiopiska regelboken trodde man på departementet att det var rätt väg.

Man tänkte också på de amerikanska och brittiska journalister som tidigare hade gripits och släppts efter några dagar.

Inga kommentarer, är utrikesdepartementets mest förekommande svar. De talar aldrig taktik offentligt. Men flera personer med insyn i UD:s arbete ger samma bild av resonemanget:

Om vi inte gör politik av det förolämpar vi dem inte. Då kommer Johan Persson och Martin Schibbye att släppas när polisutredningen visar att det enda de har gjort sig skyldiga till är att ha tagit sig in i Ogaden utan tillstånd.

De hade fel.

I september kom det åtal många hade trott att Johan Persson och Martin Schibbye skulle slippa. Förutom att olagligt ha passerat gränsen gällde det stödjande av terrorism och deltagande i terrorgrupp. Brott som kunde ge 40 år i fängelse.

Veckan efter fick Martin Schibbyes tidigare klasskamrater på journalisthögskolan ett brev där Martin berättade att resan till Ogaden gick ut på att granska följderna av Lundinfamiljens oljeprospektering. Numer äger Africa Oil Corporation rättigheterna att leta efter olja i Etiopien, men Lundinfamiljen har fortfarande en koppling, genom aktier i bolaget.

Lundin Petroleum, eller Lundin Oil som det hette då, är Carl Bildts gamla styrelsespöke från tiden före utrikesministerposten.

Samma Carl Bildt som var högst politiskt ansvarig för den myndighet som arbetade för att få svenskarna fria. En myndighet som inte vill redovisa sin verksamhet, eftersom den menar att det skulle göra arbetet omöjligt.

Nu växte kritiken. Vad gjorde regeringen egentligen? I oktober satt Carl Bildt hos Skavlan i SVT och sa att han inte hade varit inblandad i Lundin när de hade verksamhet i Ogaden. Andra medier motbevisade. Utrikesministern använde som vanligt sin blogg för att kommunicera och dementerade igen.

Även de stora medierna kritiserades för att inte ta tillräckligt stark ställning för Johan Persson och Martin Schibbye, för att de var frilansjournalister. Utanför Kronobergshäktet låste svenska journalister fast sig i en manifestation och på debattsidorna kom krav på utrikesministerns avgång.

Inrikespolitiskt blev politiker med utrikesintresse osams. Både i utrikesutskottet och i utrikesnämnden tyckte ledamöter av olika partifärg att de fick för lite information om vad UD hade gjort.

Men Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiska talesman, beskriver Carl Bildts arbete som föredömligt.

– Jag vet vad de gör och det är en aktiv diplomati. Regeringen har också kontakter med oss och ber om idéer och inspel. Vi har gett dem kontakter och förslag på saker som kan göras. Det här är ingen partipolitisk fråga.

Enigheten utåt är viktig i diplomatin. Det var bland annat därför kritiken var så hård när det blev känt att Jonas Sjöstedt hade haft kontakter om fallet utan att informera utrikesdepartementet. Men inåt är enigheten inte lika stabil.

Flera politiker, både från alliansen och oppositionen, både sådana som är missnöjda och sådana som är nöjda med UD:s arbete i stort, tycker att det hade varit en bättre strategi att lyfta Martin och Johans fall till en hög politisk nivå mycket tidigare i processen.

Urban Ahlin håller inte med dem. Även i den frågan ställer han sig på utrikesdepartentets sida.

– Ska man göra något måste man ha en part att prata med, och om den parten säger: »Vi är inte intresserade att prata om detta. Det är ingen politisk fråga, för oss är det en juridisk fråga.« Då är den dörren stängd, säger Urban Ahlin.

Sverige och Etiopien hade retat upp varandra tidigare. Redan innan Martin och Johan greps misstänkta för terrorbrott beskrevs relationen som frostig. Den skulle kunna vara bättre, för det krävs ömsesidig respekt, som den tidigare ambassadören Dina Mufti uttryckte det i en intervju i »Ekot«.

Så har det inte alltid varit. Etiopien var både Sveriges första biståndsland och Sveriges första missionsland. Sverige var med och byggde upp Etiopiens flygvapen. Presidenten har utbildat sig till flygledare i Bromma.

Problemen började vid valet 2005. Det var det tredje i Etiopiens historia och själva valet gick egentligen lugnt till. EU hade 200 observatörer på plats. Men efteråt, när resultatet dröjde, kom misstankar om att regimen försökte styra valresultatet. I gatuprotester dödades 200 människor, 700 skadades och tiotusentals oppositionella fängslades.

Omvärldens kritik blev hård. Många länder stoppade biståndet till regeringen. Sverige också. I stället skickades pengarna via frivilligorganisationer.

Men andra länder gick tillbaka till ett bilateralt bistånd igen, mycket på grund av Etiopiens strategiska roll i området. Addis Abeba är Afrikas Bryssel, med huvudkontoret för Afrikanska unionen. För USA är Etiopien, som gränsar till Somalia, en viktig allierad i kampen mot islamistisk terrorism.

Från Sverige fortsatte kritiken. När Etiopien förbjöd alla organisationer som fick mer än tio procent av sina inkomster från utlandet att arbeta med till exempel mänskliga rättigheter, var Sverige bland de starkaste fördömarna och såg till att få upp frågan på EU-nivå.

Hösten 2008 utsågs vänsterpartisten och förre vice talmannen Eva Zetterberg till ny ambassadör i Addis Abeba. Efter fem månader av påstötningar gav regeringen upp. Etiopien svarade inte ens på ansökan om att få henne godkänd. Tolkningen: hon accepterades inte på grund av sin tidigare kritik mot landet.

Missnöjesyttringarna fortsatte två år senare, 2010, med att den etiopiska ambassaden i Stockholm omvandlades till konsulat.

Läget var med andra ord inte optimalt för diplomatiska samtal när Etiopien menade att gripandet av Johan Persson och Martin Schibbye var en juridisk sak och inte en politisk.

Utrikesdepartementets presschef Anders Jörle vill inte kommentera relationen eller vilka kontakter som finns och inte finns.

– Jag bedömer att den diskussionen inte skulle vara till nytta för saken och då vill jag inte bidra till det.

I mitten av oktober bänkade sig utländska diplomater i Lideta Federal High Court. En tyst manifestation: omvärlden håller koll.

På de plastklädda åhörarstolarna satt Johan Perssons föräldrar Kjell och Kristina, Martin Schibbyes mamma Karin, hans fru Linnea och hennes pappa Olle. Där satt också Carl-Henrik Ehrenkrona, UD:s förra rättschef som följde rättegången på Carl Bildts uppdrag.

Svenska journalister var också på plats, trots att Etiopien hade väntat in i det sista med att bevilja visum.

– Vi behöver inte svenska journalister för att bevisa att våra domstolar agerar i enlighet med internationell standard, sa premiärminister Meles Zenawi i samband med sitt besök i Norge strax innan.

Men han ändrade sig, under samma statsbesök.

– Det finns visum till alla. Inga problem, sa han då till DN.

På första förhandlingsdagen var det så fullt att rätten hade tvingats byta sal för att alla skulle få plats. Martin Schibbye och Johan Persson förnekade all form av terrorverksamhet. Sedan avbröts rättegången.

När den fortsatte hade det blivit november. Då släppte domaren åtalspunkten »deltagande i terrorgrupp«. Men olaglig inresa och stödjande av terrorism stod fortfarande kvar.

Det var åklagarens tur att visa upp sin bevisning. Martin Schibbye och Johan Persson såg obekväma ut när åklagaren visade filmen där de poserar med vapen. Bevis, menade åklagaren, för att journalisterna fick vapenträning av ONLF.

Martin Schibbye och Johan Persson har förklarat att filmen är tagen i Somalia och att vapnet tillhörde en vakt på hotellet. Att prata om vapen är ett sätt att bryta isen med människor de vill intervjua.

Filmen var manipulerad. Det erkände åklagaren på en fråga från domaren. Ett skottljud hade lagts till.

Polisinspektören Mohamed Ahmed vittnade. Han sa att Johan Persson och Martin Schibbye hade berättat för honom att de hade rest till Ogaden för att organisera ONLF och sprida organisationens budskap.

– Nej, sa Martin Schibbye och skakade på huvudet åt frågan om det stämde.

Rätten ajournerades.

Det hade blivit december när rättegången togs upp igen och det var försvarets tur att lägga fram sin sak. Diplomater och journalister hade tagit sig till rättssalen igen.

Den här gången fylldes även vittnesbåsen med journalister. Magasinet Filters chefredaktör Mattias Göransson berättade om de samtal han hade haft med Johan Persson och Martin Schibbye innan de åkte iväg.

Krigskorrespondenten Philip Ittner från Voice of America och brittiske Daily Telegraph-reportern Adrian Blomfield hade i uppgift att berätta hur journalister tänker. Bildbyrån Kontinents ägare Magnus Laupa talade om hur Johan och Martin är som personer. Han fick frågan om han skulle kunna tänka sig att publicera reportage om terrorister och rebellgrupper.

– Det var inte intressant på den här resan. Den handlade om att skildra människorna inne i Ogaden och hur de påverkas av oljebolagen. Ingenting annat, sa han.

Det var kvavt i salen och Magnus Laupa var nervös. Han talade svenska. Det var osäkert in i det sista om det skulle komma en tolk.

Martin Schibbye valde ändå engelska. Det var så han hade förberett sig och han ville att diplomaterna och de utländska journalisterna skulle förstå. Han ställde sig upp i sin kavaj och slips och började med att tacka för ordet på amhariska, Etiopiens officiella språk.

– Herr domare, jag kom till Etiopien med ett syfte. Att göra mitt jobb, att följa det svenska oljeföretaget. Jag gjorde en grov och allvarlig misskalkylering, jag gick in i Etiopien utan visum. Jag tog en enorm risk. Men att ta de här riskerna är en del av mitt jobb som utrikeskorrespondent. Varje dag blir kollegor till mig skjutna när de går in i konfliktzoner. Vi gör det inte för att stödja någon grupp och verkligen inte för att stödja terrorism. Jag tar de här riskerna för att jag tror på journalistiken som en positiv kraft, som kan uppmärksamma konflikter för läsare och göra så att läsarna förstår dem. Jag tog en stor risk för att täcka en unik historia och för att komma hem med en unik historia.

Han talade i över en timme.

Det framhölls senare som positivt att både han, Johan Persson och vittnena hade fått tala så länge. Att domaren hade verkat uppriktigt intresserad av hur de såg på journalistrollen. Att så många hade talat till deras fördel. Och att åklagaren hade erkänt att han hade manipulerat bevisen. Dessutom hade det varit en lågmäld, men ändå diplomatisk press. Till och med USA:s ambassadör Donald E Booth hade varit på plats. Carl Bildts sändebud Carl-Henrik Ehrenkrona var ändå tveksam. I en svensk domstol borde bevisen inte räcka. Men det här var Etiopien och domaren var tillsatt av regeringen.

De kan vara hemma till jul, skrev svenska medier.

Det blev inte så.

Tre dagar före julafton kom beskedet. Martin Schibbye och Johan Persson ansågs skyldiga till illegal inresa i landet och till terrorbrott. De hade använt sitt journalistiska yrke som täckmantel, menade rätten. Straffet blev ett år för olaglig inresa, tio år för understödjande av terrorism.

Elva år i ett fängelse som Kality. Det var overkligt.

Allt flyttade upp ett steg efter domen. De anhöriga fick direktkontakt med Carl Bildt. Kritiken blev skarpare och kom från högsta politiska nivå i Sverige.

Fredrik Reinfeldt sa att Martin Schibbye och Johan Persson är journalister som bör försättas på fri fot för att återförenas med sina familjer. Samma sak skrevs senare in i utrikesdeklarationen.

Nu blev UD något mindre hemligt. Kabinettsekreterare Frank Belfrage berättade att det hade tagits politiska kontakter med USA och EU.

Etiopien kritiserades av människorätts- och journalistorganisationer. Även Carl Bildt fick fortsatt kritik för att inte ha gjort tillräckligt.

Men från ett håll fick Sveriges regering beröm: Etiopien.

Förre Sverigeambassadören Dina Mufti tyckte att hanteringen hade varit mycket bra.

– Svenska regeringen har inte låtit det få för stora proportioner. Om man kommenterar för snabbt kan man dra felaktiga slutsatser. Det är bra att svenska regeringen låtit domstolsprocessen ha sin gång, sa han till »Ekot«.

Franska och amerikanska UD uttryckte oro. Även EU:s Catherine Ashton skrev ett uttalande om att domen bekymrade henne. Kritiken om att det var för sent för politiska uttalanden skakade Carl Bildt av sig i en mening på sin blogg.

»Vi ville att det skulle komma i dag, och det gjorde det också«. Inga mer förklaringar.

Varför släpptes de inte? Etiopien ville statuera exempel, svarar de flesta på den frågan. Flera etiopiska journalister åtalades ungefär samtidigt för samma brott. Det hade sett konstigt ut att släppa svenskarna. Det var kanske en dom som följde den etiopiska lagen, men det fanns mycket politik där bakom. I oktober, i samband med statsbesöket i Norge, gjorde premiärministern Meles Zenawi ett uttalande som om svenskarna redan var dömda.

– De är inte journalister. De är, åtminstone, budbärare till en terrororganisation, sa han i en intervju med norska Aftenposten.

Medan Johan Persson och Martin Schibbye satt i flygplanet till Somalia terrorklassades ONLF av Meles Zenawi. De missade det. Ingen utländsk journalist hade tidigare dömts enligt de nya terrorlagarna. De som gripits hade släppts efter några dagar. Det hade Martin Schibbye och Johan Persson också räknat med.

Terrorlagarna hade antagits i juni 2009 och gör allt samröre med terroristorganisationer olagligt. Efter terrorklassningen av ONLF gäller det även att till exempel intervjua en medlem i den gruppen.

Etiopien kritiseras för att använda lagarna för att tysta kritiker och journalister. Det viftar regimen bort genom att säga att samma lagar finns i EU och USA, och att lagen behövs eftersom både Al-Shabab och ONLF hotar Etiopien.

Martin Schibbyes och Johan Perssons fall har Etiopiens premiärminister jämfört med både Julian Assange och de brottsmisstänka på News of the World. Ingen journalist står över lagen, säger Meles Zenawi.

Han var själv rebell en gång i tiden. Hans parti EPRDF, Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front, tog makten 1991 från den kommunistiska militärjunta som i sin tur tog makten efter kejsare Haile Selassie.

– Etiopien är en demokrati under utveckling, där den politiska tävlingen mellan det styrande partiet och oppositionen ofta tar en konfrontativ form. Vi har en konstitution som garanterar yttrande-frihet. Vi lär oss och försöker praktisera den just nu, men det kommer vara problem både här och där, har informationsministern Bereket Simon tidigare sagt i Fokus.

Även närheten, både i tiden och geografiskt, till den arabiska våren tros ha spelat in. Det etiopiska folket hade sitt försök till arabisk vår 2005. Regimen ville inte ha en ny. Flera människorättsorganisationer har varnat för ett hårdnande klimat. Johan Persson och Martin Schibbye hade valt sämsta möjliga tid.

I Kalityfängelset hade Johan Persson och Martin Schibbye flyttat upp i överslafen i en av våningssängarna. Där listade de för- och nackdelar med att överklaga eller be om nåd.

Kasernen delar de med omkring 200 andra. De första dygnen sov de direkt på betonggolvet, sedan på en madrass i några månader innan de hade varit där tillräckligt länge för att komma högst i sovplatshierarkin. Lysrören är alltid tända och tv-apparaterna står på hela dagarna. Martin Schibbye har beskrivit trängseln som att alltid vara på rockkonsert.

Fängelsets plåtbaracker utan fönster ligger två mil utanför den etiopiska huvudstadens centrum. Murarna runtom är toppade med taggtråd. Dagarna är heta, nätterna kalla.

Det finns knappt någon skugga att få, men på dagarna får de i alla fall vara ute på den gemensamma gården. De gör basala saker för att hålla sig friska. Sover på nätterna, äter maten som familjen har beställt från en restaurang i närheten. De tvättar sig noga och tränar mycket. Situps och armhävningar, hoppar hopprep.

Veckorna efter domen låg Martin Schibbye och Johan Persson skavfötters högst upp i våningssängen. De försökte bestämma sig.

De pratade med familjen och ambassaden. Fick råd från människor som kan Etiopien, förstår landet och systemet. En överklagan och en ny rättegång skulle kunna ta lång tid. Det skulle också kunna innebära att åtalspunkten om deltagande i terrorgrupp skulle dyka upp igen.

»Det finns en tradition av nåd och förlåtelse i Etiopien och vi väljer att lita på denna tradition«, skrev Schibbye och Persson i ett mycket kort uttalande sedan de fattat sitt beslut.

Var det rätt? Vi vet ännu inte.

Det är så känsligt läge nu. Det är det första alla säger i telefon. De ringer upp igen och frågar vad som kommer att stå i tidningen och när. Även politiker och tjänstemän som aldrig skulle drömma om att be att få läsa citat eller få insyn i det journalistiska arbetet gör det den här gången.

– Det är för killarnas skull, inget annat, säger en av dem.

Formellt har Etiopiens president makt över benådningen, men det är egentligen premiärminister Meles Zenawi som bestämmer. Det brukar ske i samband med helgdagar och den första som har pekats ut är påsken.

»Benådning av svenskarna möjlig« var rubrikerna i början av februari när Meles Zenawi hade nämnt Johan Persson och Martin Schibbye i parlamentet.

– Om de, journalisterna, medger att de är brottslingar, ber om ursäkt för sina misstag och lovar att inte upprepa misstagen, så kan vi överväga det, sa Meles Zenawi när han talade till landets parlament.

Ånger är en förutsättning och Meles Zenawi meddelade samtidigt att Etiopien inte ger efter för några påtryckningar från Sverige.

Benådning är en tradition i Etiopiens rättsväsende, säger Johan och Martin. Men benådning är just en tradition, ingen självklarhet. Johans och Martins anhöriga tycker att det har funnits väl mycket optimism och spekulationer i svenska medier. Och att det finns en naivitet inför benådningen. Som om det bara skulle vara en tidsfråga.

– Man övertolkar gärna, säger Johan Perssons pappa Kjell Persson.

– Det känns ibland som att svenska medier ser lite lättsinnigt på det. Det krävs mycket för en benådning. De måste ångra sig djupt, säger Linnea Schibbye Steiner.

Hon hade med sig kläder till sin man förra veckan, när familjerna åkte till Addis Abeba igen, för att fira Johan Perssons 30-årsdag. De fick komma in fast det var lördag, bara av välvilja från fängelseledningen. Familjen börjar bli van nu, vid det lilla kontoret vid fängelset där de får tränga ihop sig allihopa tillsammans med personal.

Tack vare de olika insamlingsprojekten har det funnits pengar så att familjerna kunnat resa ner så ofta ambassaden fått tillträde.

– Annars hade vi fått inteckna husen, säger Karin Schibbye.

Det hade de nog gjort. Familjerna har varit ständigt närvarande. Både i Addis Abeba och i svenska medier. Det spelar roll. De vädjar till en mänsklig sida och de gör det genom ödmjukhet, inför Etiopien som land och inför det deras söner är dömda för. Linnea och Martin hade precis varit gifta i ett år när Martin greps. De är unga. Föräldrarna börjar bli gamla. Martin och Johan behövs hemma. Sådant säger familjen när de får möjlighet att tala med människor som har kontakter med dem som bestämmer.

När Karin Schibbye var på konsulatet för att förnya sitt visum blev hon bjuden på kaffe av generalkonsul Mebrat Beyene.

– Vi har talat om Etiopien och hon har förklarat utifrån sin synvinkel. Det är mycket intressanta samtal, säger Karin Schibbye.

Förra veckan kom nya rubriker om att det finns en chans till benådning. EU-parlamentarikern Louis Michel hade haft bra samtal med Meles Zenawi. Han hade också fått träffa Johan och Martin, som visade ödmjukhet och ånger.

Helt enligt boken. Det lades till listan av saker som tyder på att en benådning kan bli av. Där stod redan att de hade dömts till det lägsta straffet, Meles Zenawis uttalande, Fredrik Reinfeldts samtal med premiärministern i februari och att hela situationen ansågs pinsam för Etiopien.

Valde utrikesdepartementet fel väg? De trodde att den juridiska vägen skulle få Johan Persson och Martin Schibbye släppta. De har nu suttit fängslade över 250 dagar.

Ärendet borde ha lyfts till en högre politisk nivå direkt, säger kritiska politiker från båda blocken, kanske med hjälp av EU och USA. Det fanns inga sådana samtal att föra. Dörren till Etiopiens regering var stängd, svarar andra.

Det går inte att svara på med säkerhet om det hade gjort någon skillnad ifall kritiken hade varit tydligare från början. Men det hade knappast blivit värre om utrikesministern hade börjat med att stå upp för pressfriheten i stället för att tala om UD:s reserekommendationer.

De anhöriga vill inte recensera utrikesdepartementets arbete. De säger att frågor av typen vem som gjorde vad när och vad som kunde ha gjorts annorlunda får tas när Johan och Martin är hemma igen.

Familjerna lyssnar inte heller på de nya spekulationerna om att benådningen är nära. De tror inte på några rubriker.

Sådana har varit fel förut.