Euroskurk mot sin vilja

Sedan några veckor är Spanien huvudföremålet för den finansiella turbulensen inom valutaområdet. Marknadsräntan på landets tioåriga statsobligation var i veckan uppe och vände över 6 procent, en nivå som innebär ohållbara lånekostnader när lån ska läggas om. Och i måndags kom statistik som bekräftade att ekonomin i Spanien krymper och det för andra kvartalet i följd.

Som om det inte vore nog för en dag i krisens Europa så rasade börserna runtom på kontinenten när Nederländernas regering oväntat avgick efter bråk om åtstramningspolitiken. François Hollandes seger i första omgången av det franska president-valet ökade dessutom osäkerheten om vilken EU-linje Frankrike kommer att slå in på.

Att nervositeten breder ut sig i övriga länder gör läget mer prekärt också för Spanien. Landets nyvalda, reformvilliga majoritetsregering har sedan december arbetat hårt för att de sparmål man förhandlat fram med »trojkan« IMF, ECB och EU-kommissionen ska kunna uppnås. Främst handlar det om en kraftig sänkning av budgetunderskottet från fjolårets 8,5 procent av BNP till 5,3 procent i år, men också betydande reformer av banksystemet.

Finansmarknadernas misstro kom därför oväntat för den spanska befolkningen som tampas med nedskärningar i praktiskt taget alla delar av samhället och nära 24 procents arbetslöshet.

– Den här gången förstår man ingenting. Vi gör exakt som EU säger, men vi kan ju inte trolla och ställa allt till rätta över en natt, säger Xoán Luaces-Fandiño, frilansjournalist i Madrid med inriktning på ekonomiska och sociala frågor.

Fler än spanjorerna håller med om att pressen på landet blivit orimlig. Bland annat har amerikanska centralbanken Federal Reserve gett uttryck för att ECB borde stimulera genom att sänka räntan, medan ekonomerna Paul Krugman och Wolfgang Munchau titulerat Frankfurts hårda linje mot Spanien »Europas självmord«,respektive »Mission impossible«. Även opinions-bildande tidningen Economist propagerar för större fokus på tillväxten, liksom Världsbankens chefekonom Olivier Blanchard som ifrågasatt hur snabbt sparreformerna egentligen bör implementeras.

Spaniens kris skiljer sig också fundamentalt från Greklands och Italiens. Landet har varken odlat en oproportionerligt stor välfärdsstat över lång tid, eller motsatt sig fiskal disciplin och reformer. Tvärtom gick landet väl rustat in i kreditkrisen år 2007, med ett visst budgetöverskott och en statsskuld på 40 procent av BNP, att jämföra med ett dåvarande EU-snitt på 66 procent.

I stället är det en fastighetsbubbla i mitten av 2000-talet som är roten till de spanska problemen. Låga räntor inom euro-området, anpassade till Tysklands tröga ekonomiska klimat vid den tidpunkten, tilläts överhetta spansk kredit- och byggindustri.

Spanska bankers decentraliserade ägarstruktur har försvårat snabba lösningar. Få nedskrivningar har gjorts jämfört med andra europeiska banker och landets bankmyndigheter uppskattar att dåliga lån fortfarande står för åtta procent av lånemassan. Sannolikheten att landets banker kommer att behöva ytterligare stöd, utöver de 202 miljarder euro som ECB nyligen gjorde tillgängliga, är ett av huvudskälen till finansmarknadernas misstro.

Med kniven mot strupen driver därför premiärminister Mariano Rajoy igenom ytterligare långtgående reformer. Storbanken Santanders inhemska arm Banesto tvingade till exempel sänka sin planerade vinst i årets första kvartalsrapport med 90 procent jämfört med i fjol. Pengarna ställs i beredskap för att täcka dåliga lån. Och mer lär behövas. Ekonomisk tillbakagång leder inte bara till dåliga krediter utan även värderingen av bankernas tillgångar i statsobligationer går ner, samtidigt som inlåningen sjunkit under längre tid.

Det låga förtroendet för banksektorn får också effekter på de tidigare solida statsfinanserna. Med stigande räntekostnader och negativ tillväxt har regeringen redan tvingats medge att årets budgetmål inte kommer att uppnås. En ytterligare orsak till detta är dock inte bristande budget-disciplin hos staten, utan hos landets 17 regioner som kontrollerar 50 procent av statens utgifter, inklusive viktiga poster som utbildning och hälsovård. För att få snabb ordning på siffrorna har Madrid hotat ta över budgetkontrollen redan i maj om man får tillgång till officiell statistik som bevisar att regionerna inte lyckats med nödvändiga nedskärningar.

– Förvisso har de lagligt stöd till ett ingripande, men det är en mycket känslig fråga eftersom många tror att Rajoys konservativa parti inte gillar regionernas kulturella autonomi. Det skulle tolkas som en ideologiskt motiverad manöver, säger Luaces-Fandiño.

Men Spaniens situation är inte helt mörk. Tidningen Financial Times pekar på en viktig faktor i marknadernas agerande: landets statspapper har inte sålts av i riktigt en sådan omfattning som skedde när Grekland gick in i sin kris. Att investerare sänker priset men behåller obligationerna tyder på att man tror att Spanien med viss hjälp utifrån har kraft att ta sig ur krisen. Det signalerar också att spridningsrisken till andra länder inte är överhängande.

Men det bubblar som sagt just nu på flera håll och Världsbankens chef Christine Lagarde reser sedan en tid runt bland världens ledare för att öka den buffert som ska kunna stötta EU:s något sköra »brandvägg« på 700 miljarder euro. Alla vet att om Spanien eller någon annan stor ekonomi skulle vackla på allvar så behövs ett tyngre artilleri än vad som ryms i ECB:s koffertar i dag.

Vad som exakt skulle kunna fälla en stor ekonomi blir dock alltmer oklart – för mycket eller för lite åtstramning. Dragkampen går vidare vid avgrundens rand och dagstidningen El Pais å sin sida uttrycker förbittring:

– Spanien har blivit en försökskanin i det finansiella laboratoriet.