»Vi slängde en människa i tunnan en gång«

Sveriges Televisions vd ville ha honom kvar.  Men själv väljer han att gå i pension i vår efter 40 år.

– Jag är väldigt nöjd över beslutet även om jag alltid trivts bra på SVT. Men jag har inte lust att bli en sådan där sorglig figur som mest går kvar för att uppbära lön.

Nu är det väl knappast någon som tror att den ettrige arbetsmyran inte skulle göra rätt för sig i ännu några år. Inte heller vd:n Eva Hamilton som dessutom förstått Sverker Olofssons extremt starka varumärke och därför bad honom att stanna på halvtid som SVT:s nye tittarombudsman.

Han blev smickrad men sa ändå nej.

– Jag skulle inte bli bra på den posten. Sedan går också min fru i pension i år och vi vill hinna göra en del kul tillsammans. Det är en viktig faktor bakom mitt beslut.

Han är lättintervjuad. Rapp i käften och tydlig i det han säger. Kanske svär han väl mycket, skulle möjligen grannarna i det historiskt frikyrkliga Västerbotten kunna tycka, men den blå blicken är inte bara intensiv utan också varm och vänlig.

Faktum är att Sverker Olofsson har ett rykte bland kollegor om att vara just omtänksam och snäll, trots alla de hundratals vassa ansvarsintervjuer han gjort under åren som programledare i SVT:s konsumentprogram »Plus«.

– Visst har jag gått hårt åt en del. Men vi har gjort det med respekt, vi har till exempel aldrig redigerat intervjuerna i efterhand. Det som sagts i studion har också varit det som sänts.

Den berömda tunnan, som förresten fortfarande hänger med i nya »Plus«, är ett annat signum för den tuffa konsumentjournalistik som inte minst Sverker Olofsson varit med att utveckla. I den har allehanda skitprodukter hamnat, ofta med en hård kommentar från programledaren.

Men en sak ångrar han.

– Vi slängde en människa i tunnan en gång. Han förtjänade det, men några anhöriga hörde av sig och berättade om hur illa de tagit vid sig. Jag förstår dem, man slänger inte människor på sophögen.

I mer än 23 år – förmodligen Europa-rekord – ledde han programmet så väl att han både fått Stora Journalistpriset »för att han aldrig ger sig« och också gett upphov till ett nyord, sverka. Verbet kom med i ordlistan 2006 och betyder »klaga på inköpt vara som man är missnöjd med«.

Själv klagar Sverker Olofsson nästan aldrig på det han köper. Ännu mindre skulle han kunna tänka sig att använda sitt namn eller sin position för att skaffa sig fördelar som konsument.

Snarare tvärtom.

– Det kan nästan bli lite löjligt ibland. Om jag till exempel beställer något på nätet använder jag alltid mitt andranamn Bo, bara för att slippa känna att jag får fördelar.

Allra viktigast var förstås detta under åren på »Plus«. Vilken skandal hade det inte kunnat bli om den genomhederlige Sverker blivit påkommen som fuskare eller girig. Det fick inte hända och därför har han varit extra noga när han själv gjort affärer.

– Fast i grund och botten är jag nog en ganska ärlig människa. Precis som de allra flesta andra. Säljer jag en sak som har någon defekt känns det bättre att säga det. Så jävla enkelt är det, eller vad tror du själv?

Han avslutar ofta med en fråga. Kanske för att få svaret bekräftat. Eller så för att han gärna just vill höra vad andra tycker. Nyfiken och debattglad, är några andra epitet han får av kollegorna.

– Jag är väldigt samhällsintresserad och har starka åsikter om en massa saker. Men som journalist och programledare inom public service är det viktigt att ligga lågt med vad man själv tycker. Egentligen är det min enda stora sorg utifrån yrkesvalet, att jag aldrig fick chansen att jobba politiskt.

Om du hade fått göra det, vilket parti hade du valt?

– Den frågan passar jag på. Jag vet i vilken riktning jag vill att samhället ska gå, men ju äldre man blir desto svårare blir det att hitta ett specifikt parti som passar.

De politiska debatter Sverker Olofsson återkommande fått leda genom åren har han själv sett som rena avkopplingen från den resultatinriktade journalistik »Plus« stått för. I vintras fick han också chansen att i tre timmeslånga program, »Sverkers stora strid«, diskutera några väl utvalda hjärtefrågor.

En av frågorna var alkoholen.

– Jag har alltid varit organiserad nykterist och tycker det är förfärligt trist att se hur den europeiska bondelobbyn lyckats få så många jävla svenska medelklassjournalister att tycka att vin är finkultur.

– Det är för mig obegripligt att man inte ser kopplingarna mellan det egna findrickandet och allt elände som alkoholen ställer till med, inte minst för kvinnor och barn. På den här punkten har jag stenhårda principer, säger Sverker Olofsson och gnistrar till för ett ögonblick.

Nästan så att man känner sig som en av de där bankdirektörerna eller telefonoperatörerna han ständigt pressat i sina studiointervjuer.

Och även om han nu blir pensionär lär oddsen inte vara särskilt höga att vi snart får se honom i nya, heta tv-dueller.