Jesus gillar techno

Den ståtliga byggnadskroppen i mörkrött tegel vibrerar när dova, rytmiska basgångar letar sig ut över Högalidsberget på Södermalm i Stockholm. Här har Högalidskyrkan legat sedan 1923. Kontrasten mellan den stilla vårskymningen och de pulserande ljudvågorna känns smått absurd – kyrkans slutna fasad, karaktäristiska torn och höga fönster skvallrar föga om vad som utspelar sig där inne. Den här kvällen, i arkitekten Ivar Tengboms flaggskepp med plats för 800 personer, delas det ut öronproppar i stället för den sedvanliga psalmboken.

– De kommer att behövas, bedyrar Johan Lindström, församlingspedagog i Katarina församling och en av initiativtagarna till Technomässan.

Tillsammans med prästen Olle Ideström har han skrivit musiken till den okonventionella gudstjänsten som, under det senaste året, turnerat i Sverige. Techno-mässan, vilken följer den gamla gudstjänstliturgin, genomförs till klubbmusik framförd av ungdomar och församlingens konfirmander. Samtidigt kan låtarna, som har titlar som »Rör vid mig«, »Lämna mig aldrig« och »Ett stilla halleluja« och där »Gud« adresseras med ett »du«, tas för kärlekssånger och spelas i vilken radiokanal som helst.

– Vi har gett klubbmusiken, en genre som förknippas med undergroundkultur och rejv, som på sin höjd spelas på klubbar vid Stureplan, en ny plats. Gett den tillträde till ett finrum, om man så vill. Samtidigt är det rätt uppenbart att vi gör kyrkan en tjänst eftersom så många människor hittar till gudstjänsten. På bara några år har antalet konfirmander i församlingen ökat med nära hundra procent och många hittar hit tack vare Technomässan, säger Olle Ideström.

Kvällen till ära har han en vit prästskrud ovanpå sina färgade jeans. När han kliver upp på podiet för att predika sitter 700 personer i publiken. Eller snarare står, jub-lar och dansar i ett virvlande discoljus. Det är lika folkligt, festligt och fullsatt som en delfinal i Melodifestivalen.

– Glöm inte att du är oändligt älskad, förkunnar Olle över beatsen. Han slår ut med armarna och tillägger:

– Kom igen, nu lyfter vi taket!

Nattvarden avslutas med ett kollektivt dansgolv. En kvinna i 40-årsåldern med långt blont hårsvall står bredvid mig. Hon gör svepande, stora armrörelser med halvslutna ögon.

Till sist kliver en av landets största flickidoler, Danny Saucedo, upp på podiet. Han framför några av sina hits, bland andra »In the Club« som här görs om till »In the Church« och »Amazing«, vilken gav honom en andraplats i årets Melodifestival.

En låt som handlar om Gud, berättar han.

– Tänk att det här händer i kyrkan 2012, utbrister Danny. Jag är så förvånad över att jag står i Högalidskyrkan, med Jesus bakom ryggen, sjungandes mina låtar – under discoljus.

Technomässan har, sedan premiären för ett drygt år sedan, omnämnts i drygt 150 medier – över hela världen. Den har även fått en systermässa i finska Åbo. Många hyllar den, inte minst Svenska kyrkans egna pr-konsulter som till vardags kämpar med att den mesta rapporteringen rör svenskarnas utträde ur kyrkoverksamheten. Under 1990-talet lämnade mellan 10 000 och 20 000 medlemmar årligen Svenska kyrkan. Siffran har ökat under 2000-talet – förra året ansökte 52 415 personer om utträde.

– Katarina församling vågar tänka nytt. Svenska kyrkan är ibland en stel institution som inte är öppen för förändringar. Eller ... jag tror att människor inom kyrkan vill ha förändringar men att det är få som vågar ta initiativ. Man måste vara modig, säger Olle Ideström.

Somliga blir provocerade.

– Jag har fått anonyma mejl där det står att jag kommer att brinna i helvetet eftersom vi spelar elektronisk musik i kyrkan. Vissa hävdar att Jesus bara gillar Bach – men hur vet man det? Det var någon som skrev att »Jesus vänder sig i sin grav« på grund av Technomässan, men mig veterligen så proklamerar kristendomen Jesus återuppståndelse, säger Ideström och skrattar.

Han blir med ens allvarlig igen.

– Det är många murar kvar att riva. Alternativet, att fortsätta att enbart fira de vanliga gudstjänsterna trots att besökarna blir färre och färre, är svårmotiverat.

Musikjournalisten och krönikören Fredrik Strage är en av dem som är på plats i Högalidskyrkan under mässan. Inklämd i ett hörn mellan de dansande, jämfotahoppande konfirmanderna och sakristian observerar han evenemanget.

– Jag ville se hur det var, förklarar han på telefon några dagar senare. Jag fascineras av hur popmusik flyter ihop med religion, mycket musik har sina rötter i den.

Fredrik Strage jämför Technomässans initiativtagare Johan Lindström och Olle Ideström med hyllade dj-duon Rebecca & Fiona.

– Det är den sortens Basshunter-techno som människor gör veven till. Det är väldigt glatt och folkligt, samtidigt  är det lite av charmen. De är lite som med Rebecca & Fiona. De har tagit socialismen till Stureplansklubbarna och förändrar på något sätt miljön inifrån. Technomässan gör samma sak, fast med kyrkan.

– Vill man nå kidsen är det exakt så här man ska göra.

De senaste åren har populärkultur allt oftare tagit klivet in i kyrkorummet. Både via kulturföreningar knutna till kyrkorummet och fristående arrangörer. Ideella föreningen Sela har exempelvis anordnat popkonserter i Mälarökyrkan på Ekerö sedan 2004. Förra veckan stod hipster-hiphoparen Albin Gromer på scenen. Under våren pågår också en konsertserie i Allhelgonakyrkan, där artister och musiker spelar till egenvalda filmer under parollen Film: Musik. Och en uppföljare till skivan »Allhelgona hymns« (2007) med titeln »Sånger från Allhelgona«, där bland andra SeLest och Sofie Livebrant medverkar, har precis getts ut.

Vidare arbetar Irma Schultz Keller som aktiv kultursamordnare i Katarina församling på Södermalm, och bokningsbolaget Luger uppskattar att de anordnade ett 30-tal spelningar i kyrkor under 2011. Främst i Filadelfiakyrkan, en pingstkyrka i Stockholm, vilken huserat internationella akter så som PJ Harvey, Lauryn Hill, D’Angelo och The Magnetic Fields. Men också i Annedalskyrkan och Domkyrkan i Göteborg i samband med musikfestivalen Way out West.

– Visst ökar antalet. Det finns ett intresse från artisternas håll att smälta samman sin harmonik med kyrkorummets harmoni, akustik och arkitektur. Samtidigt som kyrkan ser förtjänster med att nya besökare hittar dit, konstaterar Niklas Lundell på Luger.

Men upplåtandet av kyrkorummet för populärkultur genererar också en rad frågor. Främst kring vad som anses passande i den religiösa kontexten och vem som ska bedöma detta.

Diskussionen har stundtals förts via öppen ridå och en av dem som riktat kritik mot kyrkans transparens är Stanley Sjöberg, pensionerad pastor.

– Jag känner inte igen mig i kyrkan i dag. Många yngre ledare har tappat visionen och ser det som ett vanligt kontorsjobb, sa han till TT Spektra i augusti 2011.

– De hyr gärna ut till andra och säger »gör vad ni vill«.

Uttalandet skedde i samband med rapporteringen om att en konsert med det brittiska bandet Wu Lyf, på Domkyrkoförsamlingen initiativ, skulle flyttas under fjolårets Way out West. Detta efter att bandet, i en presentationstext på festivalens hemsida, beskrivits med satanistiska anspelningar. Beslutet fick stor medial uppmärksamhet.

– Som kyrka måste man stå upp för sina ideal, annars undermineras tilliten. Vi agerar i en förtroendebransch, vid sidan av evangeliet är förtroendet ett av våra största kapital. Efter händelserna i Norge förra sommaren vallfärdade människor till Domkyrkan för att tända ljus och skriva hälsningar. Det är ett tydligt exempel på att kyrkan är ett rum för empati och en motpol till ondska. Tror man att bägge sakerna ska rymmas i samma rum är man naiv, säger Madeleine Forsberg, präst i Domkyrkoförsamlingen i Göteborg.

I höstas tillsatte församlingen en utställningsgrupp på fem personer som går igenom förfrågningar utifrån, verkar för att säkerställa kvaliteten och ser till att innehållet inte strider mot kyrkans värdegrund.

Madeleine Forsberg medger att arbetet kan vara svårt. En låtkatalog är exempelvis inte lika överskådlig som en utställning.

– Tolkningar kan ju vara ... ganska töjbara. Jag ser inget problem i att artister eller konstnärer använder sig av bibliska bilder eller uttryck. Det gör ju vi också – och vi har inte monopol på dem. Kyrkan arbetar med de stora livsfrågorna, som att hitta sin plats i tillvaron och kommunicera/dela mänskliga erfarenheter. Men problemet uppstår när det handlar om den fundamentala motsatsen – när det säger sig handla om drogdimma eller dödskult.

Däremot har Domkyrkoförsamlingen inget problem att ta debatten när de står för innehållet. Madeleine Forsberg ser just nu fram emot en konsert med organisten Ulla Olsson i samband med HBTQ-festivalen i månadsskiftet maj-juni.

– Hon har ett starkt queer-uttryck och en utpräglad goth-stil. Hon sticker ut och följer inte den »kyrkvanliga« normen. Hennes film »A Royal Swedish Goth Wedding« kommer att visas i samband med konserten, så visst kan det skapa reaktioner eftersom estetiken kan uppfattas som ovanlig.