Sveriges hemliga propagandasoldater

Vad turisterna som låg och solade i den italienska badorten Rimini inte visste var att frontlinjen i det libyska inbördeskriget befann sig ett stenkast bort, strax söderut, i Pesaro på den italienska östkusten, där Nato slagit upp sin bas för psykologiska operationer.

Här fanns ett par britter, några holländare, ett gäng italienare och sedan den 8 juli åtta svenskar. Bland dem Lukas, en reservofficer och före detta journalist på Sveriges Radio, och Sara-Josefina, tidigare projektledare på en liten reklambyrå. Nu satt de i ett rum med väggarna klädda av kartor och borden fulla med flygblad som snart skulle spridas på andra sidan Medelhavet.

De var männen och kvinnorna som skulle vinna informationskriget mot Muammar Khadaffi. Det tionde psyopsförbandet. Försvarsmaktens absolut senaste förmåga.

Under tre sommarmånader förra året bedrev de psykologisk krigföring i den mest blodiga av den arabiska vårens skådeplatser.

»Lägg ner dina vapen och vägra lyd order från din nuvarande illegitima regering. Varje fientlighet mot koalitionsstyrkor kommer att mötas med dödligt våld.«

Så lät ett av många budskap, på perfekt arabiska och med rätt dialekt, som riktades till regimens styrkor via radiovågor från ett ombyggt amerikanskt Herculesplan som cirkulerade över Libyen. Mer än en miljon svenskproducerade flygblad regnade ner från F16-planen. Under en period stod svenskarna ensamma för alla tolkar och kulturella rådgivare på basen i Pesaro. De bestämde att man inte skulle sprida svåra budskap som demokrati, bara hot till fienden och enkla uppmaningar till civilbefolkningen och rebellerna.

Om de svenska Jasplanen som samtidigt dundrade fram i Nato-operationen »Unified Protector« har det sagts mycket i Sverige, både före och efter.

Men om psyopssoldaterna har det varit tyst.

Efteråt är det enda offentliga spåret av vad som ägde rum i den italienska badorten en kort bisats på nio ord som talar om: »personal för bl.a. informationsoperationer om högst 10 personer«. Mer än så står inte i den regeringsproposition som sex av riksdagspartierna röstade igenom den 17 juni 2011. I vänsterpartiets och sverigedemokraternas reservationer – de två partier som motsatte sig beslutet – nämns över huvudtaget inte de psykologiska operationerna.

Det är typiskt när det handlar om Sveriges psyopsverksamhet. Få svar och många frågor.

Vilka är de och varför talar man så ogärna om dem?

Den kinesiske generalen Sun Zi förklarade på 500-talet före Kristus att den högsta militära förmågan alltid har varit att besegra en motståndare utan strid. Krigskonsten handlar om att vilseleda, manipulera och bedra.

Djingis khan visste det, och beordrade sina soldater att tända tre ljus var i gryningen och lät knyta föremål i svansen på sina hästar – allt för att skapa illusionen av att hans armé var större än den i verkligheten var. Om motståndaren inte kapitulerade ska han ha skjutit avhuggna människohuvuden bakom deras frontlinje med hjälp av katapulter.

Om Alexander den store sägs det att han lämnade gigantiska rustningar och vapen efter sig på sina fälttåg för att sprida ryktet att hans armé bestod av jättar.

Med den moderna tekniken förfinades metoderna. Under första världskriget spelades folkvisor på vevgrammofon mellan skyttegravarna för att få fienden att längta hem. Under andra världskriget hade Joseph Goebbels nazistiska propagandaministerium över 25 000 personer till sitt förfogande.

Även för dem med små resurser har propagandan varit ett viktigt vapen – under Vietnamnkriget läste den nordvietnamesiska radioprataren »Hanoi Hannah« upp namnet på stupade amerikanska soldater tre gånger om dagen för att få amerikanerna att desertera.

Den mest populära – och galnaste – skildringen av psykologisk krigföring återfinns i Hollywood-komedin »The Men Who Stare at Goats« med George Clooney, som gick upp på bio häromåret. Filmen – med undertiteln »Mer av detta är sant än vad du vill tro« – bygger i sin tur på en reportagebok med samma namn av den brittiska journalisten Jon Ronson. I denna berättas historien om de paranormala experiment som ägt rum på militärbasen Fort Bragg i North Carolina, USA, bland annat försök att döda getter genom att stirra ihjäl dem, och hur dessa metoder sedan använts som förhörstekniker i USA:s »krig mot terrorn«.

Fort Bragg är den psykologiska krigföringens centrum. Där står kasernerna uppradade likt ett miljonprogram som aldrig vill ta slut. Militärbasen har sedan början av 1950-talet varit hem för USA:s enhet för psykologisk krigföring. Här utvecklas teknikerna, har tränas soldaterna, här föddes vad som i dag kallas psyops.

Listan över amerikanska utlandsoperationer sträcker sig långt tillbaka i tiden. Ändå menar många att det var först under 1990-talet som USA – och andra länder – på allvar förstod vilken militär kraft det fanns i att styra och kontrollera informationsflödena.

Året var 1991. I Irak pågick Gulfkriget och »Operation Ökenstorm«. Amerikanerna spred då ett stort antal flygblad, så kallade »Safe Conduct Passes«, som utlovade »skydd, mat och arabisk gästfrihet« till alla irakiska soldater som gav upp. Sedan kunde de räkna in soldat efter soldat som överlämnade sig, trots att innehav av papperslappen hade belagts med dödsstraff av den irakiska regimen.

Efter det fick psykologisk krigföring ett rejält uppsving i militära kretsar och snart – USA var först 1996 – även ett nytt namn: informationsoperationer. När USA återvände till Irak för ännu ett krig 2003 låg operationerna på en helt ny nivå.

Genom tv-kamerorna kunde världen se hur en irakisk folksamling raserade den stora Saddam-statyn i centrala Bagdad. Det var en perfekt bild av amerikanska befriare och ett jublande folk. Men det var en sak som tv-tittarna inte såg – det som framstod som spontant var i verkligheten iscensatt av en amerikansk psyopsgrupp.

De var tio som avreste till Italien tidigt fredagen den 8 juli. Journalisten Lukas, reklamaren Sara-Josefina, radioproducenten Mattias, kulturspecialisterna Abbe och Max och tolkarna från Försvarets tolkskola – sammanlagt sex män och två kvinnor. Deras bas blev Pesaro på östkusten. Överstelöjtnant Per och en annan officerare flög till västkusten för att dra upp informationsstrategierna vid Libyeninsatsens operativa högkvarter i Neapel.

Äntligen skulle de få nytta av alla timmars träning hemma i Enköping. Det är där, vid Ledningsregementet, man i vanliga fall hittar dem.

Tionde psyopsförbandet består i dag av ett femtiotal personer, som enligt planerna ska växa till det dubbla 2014. De allra flesta är civila som genomgått grundläggande militär utbildning. Här finns informatörer, marknadsförare, copywriters, art directors, formgivare, journalister, psykologer, beteendevetare, sociologer, statsvetare och antropologer. Alla egenskaper man kan behöva för att utkämpa ett informationskrig.

De har specialutbildats i Storbritannien, Tyskland och Belgien. De deltar i arbetsgrupper som Nato och Partnerskap för fred anordnar. Och på stora internationella konferenser diskuterar företrädare för svensk psyops med Nato-chefer, amerikanska majorer, israeliska försvarspolitiker och vapenlobbyister hur man bäst ska använda Twitter, Facebook och Youtube i informationsoperationer.

Sådant som brukar väcka rabalder i Sverige. Men om detta har det aldrig debatterats.

Naturligtvis är det inte nytt i Sverige. Man kan gå så långt tillbaka som till andra världskriget och »En svensk tiger« – kampanjen som skulle få svenskarna att hålla tyst om försvarshemligheter. Senare skapades Styrelsen för psykologiskt försvar, som i händelse av krig skulle använda sig av Sveriges Radio, Sveriges Television och Tidningarnas Telegrambyrå för att få ut sina budskap.

Men det var på 1990-talet det hände, i spåren av Sovjetunionens kollaps och internets framväxt. Man letade efter en ny uppgift åt det gamla svenska invasions-försvaret. Rädslan för ryssen ersattes med en oro för hur Sverige skulle skydda sig mot informationsattacker i ett alltmer sårbart it-samhälle. Regeringskansliet tillsatte arbetsgrupper, Försvarsmakten drog i gång studier och statliga utredningar tog sig an frågan.

Någonstans i denna process – offentliga dokument avslöjar inte riktigt när eller varför – övergick ambitionen från att bygga upp ett försvar mot informationskrigföring till att utveckla en offensiv förmåga att bedriva psykologiska operationer utomlands. Från att bekymra sig över utländska försök att manipulera den svenska opinionen, till att själva skaffa sig verktygen för att göra detsamma i utlandet. Den svenska tigern skulle börja ryta.

Vad man kan klarlägga är var det skedde: vid John F Kennedy Special Warfare Center & School. På Fort Bragg, North Carolina. Flera av dem som senare skulle bygga upp den svenska psyopsverksamheten åkte över Atlanten på månadslånga utbildningar hos specialförbanden.

En av dem var kapten David Bergman, med examen i sociologi och psykologi, som blev den som kom att ansvara för utbildningen vid tionde psyopsförbandet:

– Vi tog hem allt kursmaterial, vi slängde upp det på ett konferensbord och sa: Hur funkar det här för oss?

De insåg att de aldrig skulle bli 10 000 man som i USA. Men, som en uppsats vid Försvarshögskolan konstaterar, de kunde i princip kopiera konceptet rakt av. Med definitioner, doktriner och handböcker snarlika de USA och Nato använde sig av.

För att det inte skulle vara någon tvekan varifrån man hämtat inspirationen lånade man till och med symbolen från sina amerikanska föregångare – en springare. En schackpjäs som ska visa att man kan få motståndaren att göra som man vill.

2005 fattades beslutet om att bilda förbandet och året efter började man bygga upp verksamheten vid Ledningsregementet i Enköping. Våren 2008 blev de en del av Nordic Battlegroup – EU:s snabbinsatsstyrka med en verkningsradie på 600 mil från Bryssel.

Och på hösten det året åkte de på sin första insats utomlands.

– Man kan kalla oss för en liten reklambyrå i gröna kläder, säger överstelöjtnant och förbandschef Patrik Thomé.

Grovt sett består tionde psyopsförbandet av fyra grupper: en som står för målgruppsanalysen, en annan som tar fram produkterna, en tredje som sprider dem via olika medier och överst en ledningsgrupp.

Metoderna, som bland annat utvecklas i samarbete med marknadsföringsforskare på Handelshögskolan i Stockholm, är desamma som man lär ut på vilken reklamskola som helst.

– Det är inte så avancerat. Det är ungefär som när man ska få folk att välja en annan tandkrämssort. Det är samma mekanismer det bygger på. Det är grundläggande marknadsföringsteknik. A och O är att man förstår vad målgruppen man är ute efter är mottaglig för, säger Thomé.

Det gäller att nå ut med rätt budskap i rätt kanal till rätt målgrupp i rätt tid. För att psyopsförbandet ska kunna göra det krävs först omfattande underrättelseverksamhet och grundläggande kartläggning av målgruppen, vilket sker i samarbete med Militärens underrättelsetjänst, Must. Därefter väljer psyopsförbandet sina verktyg. Alla medier är tänkbara: affischer, flygblad, tidningar, radio, högtalare, tv, film, musik, internet, Sms, direkta samtal. Beroende på vem de ska nå ut till och varför. Målgruppen kan vara fiendesoldater, politiska beslutsfattare eller allmänheten – strategin formuleras på högsta militära ort.

– Psyopsförbandets huvuduppgift är att påverka målgrupper som man tycker behöver påverkas, säger överstelöjtnant Björn Andersson, som är den på Högkvarteret som har ansvar för de psykologiska operationerna.

Tilläggas bör att påverkan i Försvarsmakten definieras som en »medveten projicering eller förvrängning av sanningen«.

Andersson gör en jämförelse:

– Det närmaste man kan jämföra med i reklambranschen är när man gör politisk reklam inför ett val.

Teorin bygger på att människors perception av verkligheten inte nödvändigtvis behöver överrensstämma med verkligheten. Genom att påverka hur människor uppfattar verkligheten kan man också förändra deras beteende.

Köper man detta resonemang blir den kognitiva domänen plötsligt ett slagfält lika viktigt som marken, luften och vattnet. Och det är detta Försvarsmakten har gjort: de har kommit till slutsatsen att framtidens strider i hög grad kommer att utspela sig på ett slagfält mindre än en kvadratfot.

Då behövs »psykologiska stealth-bombflygplan«, som kapten David Bergman liknar psyopsförband vid, som kan sprida budskap under motståndarens radar. Som kan påverka hur människor tänker och handlar utan att de någonsin märker det.

Detta är, som Bergman säger, inget nytt i krigföring. Det är bara att man har kallat det för andra saker:

– Vilseledning, propaganda, psykologisk krigföring.

De åkte till Afghanistan hösten 2008, drygt två år innan tionde psyopsförbandet officiellt bildades. Sex personer, varav fyra med högskoleexamen, ingick i ett taktiskt psyopsteam på marken i Mazar-i-Sharif. Ena dagen patrullerade de med en svensk skyttegrupp, nästa med afghansk polis och tredje dagen följde de med amerikanska minröjare. De rörde sig på marknader och sportevenemang. Att döma av den fåordiga rapporteringen såg deras arbete tämligen slumpartat ut. I själva verket var det högst systematiskt – och en del av Isafs upprorsbekämpning som går under namnet Coin. En strategi som hade dragits upp vid Natos högkvarter.

Syftet var att vinna den afghanska befolkningens »hjärtan och hjärnor«. Att få dem att välja Isaf och den afghanska staten framför talibanerna – som hade både språket och kulturen på sin sida i propagandakriget.

Hur gör man det i ett land där tre fjärdedelar är analfa-beter, få har tv-apparater, ännu färre har internet och bara två procent regelbundet läser tidningen?

Metoden som de svenska taktiska psyopsteamet arbetade efter heter Key Leader Engagement (KLE) och går ut på att påverka befolkningen indirekt via nyckelpersoner i samhället. Det kan vara byäldstar, klanledare, mullor, rektorer, lärare eller polischefer. Alla som underrättelsetjänsten identifierade som viktiga informationskanaler ut till befolkningen. För var och en av dessa upprättades en journal. Eller psykologisk profil om man så vill. Enligt Försvarsmaktens handbok för informationsoperationer ska den innehålla »intressen, medlemskap i föreningar (nyckelperson såväl som make/maka), social status, nätverk, vanor och ovanor, kontaktytor, förhållande till andra nyckel-personer, beroende av tredje person«.

Sedan använde man sig av vad som går under tre-koppar-te-regeln (man måste ha träffats och druckit te minst tre gånger innan man kan börja diskutera väsentligheter) för att bygga långsiktiga relationer som gjorde att man kunde påverka.

Resultatet då?

Inte speciellt imponerande, konstaterar en kritisk utvärdering som Försvarshögskolan har genomfört på Försvarsmaktens uppdrag. Och den får stöd av dem som varit där.

– Just Afghanistan, kan jag ärligt talat säga, var inte en bra normerande insats vare sig för det militära eller för oss. Men det har varit ett väldigt bra sätt för oss att testa våra metoder och få arbeta med andra förband, säger kapten David Bergman.

Han tillhörde det första svenska taktiska psyopsteamet som åkte ner. Personalen har sedan dess avlöst varandra, men förbandet har blivit kvar i norra Afghanistan och bedriver fortfarande sitt informationskrig.

Det kontroversiella i insatsen är det gamla vanliga – den sker under Nato-ledning, Sverige ställer bara sina trupper till förfogande. Men just när det gäller psyops är frågan om samarbete mer komplicerad.

Skillnaden mellan Sverige å ena sidan och Nato och USA å andra sidan är att Försvarsmakten liksom andra svenska myndigheter är självständiga från regeringen. I Nato och USA däremot är den militära psyopsverksamheten en integrerad del av politiken. De jobbar med en större informationsstrategi som formuleras på högsta politiska nivå, med uttalat politiska syften.

Och det är alltså denna amerikanska strategi – från Vita huset och Pentagon – som de svenska psyopssoldaterna följer i Afghanistan. Och i Libyen.

För de svenska psyopssoldaterna är detta inget praktiskt problem – deras handböcker och arbetssätt är ju redan kopierade från USA och Nato.

I takt med talibanernas framryckningar har Pentagon pumpat in alltmer pengar i informationsoperationer i Afghanistan; i snitt 96 miljoner dollar per år de senaste fyra åren, enligt en granskning i tidningen USA Today. När amerikanerna insåg att de höll på att förlora propagandakriget om både den afghanska och den globala opinionen tog chefen för Isaf-styrkan, amerikanske generalen David McKiernan, ett drastiskt beslut:

Slå samman högkvarteret för psyops med högkvarteret för press- och informationstjänsten!

Detta var strax efter att det första svenska psyopsteamet hade anlänt till Afghanistan. För att förstå det kontroversiella i beslutet ska man veta att det utåt sett råder vattentäta skott mellan presstjänsten och psy-ops. I Sverige såväl som Nato. Ingen ska misstänka att pressfolket försöker manipulera medierna – då skulle de förlora all sin trovärdighet.

Det diskutabla är alltså inte bara att man samarbetar med Nato, utan hur. Sedan sammanslagningen i Kabul tar Försvarsmaktens informatörer öppet order från samma håll som psyopssoldaterna.

– Det handlar egentligen om att koordinera kampanjerna. Men oftast är det inte så avancerat. Vi har ett brett samarbete, vi brukar ha gemensamma middagar och många av dem som arbetar på Högkvarterets informationsstab har jobbat hos oss och vice versa. Det är samma typ av människor med liknande bakgrund, säger kapten David Bergman.

I försvarets officiella dokument uppfattas denna nya syntes som ett problem först om den syns. Öppet erkänner man att gränserna är luddiga:

»Skillnad mellan informationstjänst och psyops kan ibland uppfattas bara genom skillnader i val av kanal och avsändare«, står det till och med i Försvarsmaktens handbok för informationsoperationer.

Frågan är vem man då kan lita på – vad är sanning och vad är propaganda?

Svaret får man kanske längre bak i samma handbok. Där står »media« precis efter »regering« i listan över legitima operativa mål för det svenska psyopsförbandet.

Det finns inga fredade zoner i propagandakriget.

Frågan om hur de hamnade i Libyen är lika intressant som svår att besvara. När riksdagen först fattade beslut om den svenska Libyeninsatsen – »Operation Karakal« – fanns inte psykologiska operationer med. Nato hade efterfrågat stridsflyg som kunde upprätthålla flygförbudszonen, och efter förhandlingar mellan regeringen och oppositionen flög åtta Jasplan, ett Herculesplan och ett signalspaningsplan till flygbasen Sigonella på Sicilien.

Deras mandat var kringskuret: de fick inte angripa markmål. Det var eftergiften för att socialdemokraterna skulle ställa sig bakom uppgörelsen.

Sedan skulle insatsen förlängas. Det var då turerna började. Socialdemokraterna var splittrade och deras utspel sa än det ena, än det andra – beroende på om det var utrikespolitiske talespersonen Urban Ahlin, försvarspolitiske talespersonen Peter Hultqvist eller Håkan Juholt som tog till orda.

Den nyvalda partiordföranden tänkte bara ställa sig bakom ett förlängt mandat om han fick vara med och bestämma hur det skulle utformas. Motsträvigheten var, som Fokus tidigare har berättat, hans sätt att bjuda in sig själv till förhandlingar med statsminister Fredrik Reinfeldt.

Efter långdragna möten fick han gehör: de åtta Jas-planen blev fem.

I stället kastades två nya saker in i uppgörelsen. Saker som varken Nato eller försvaret hade bett om. Först en svensk bordningsstyrka, som militäralliansen inte visste vad man skulle göra av och som till sist aldrig lämnade sin hamn i Sverige.

Och så »personal för bl.a. informationsoperationer om högst 10 personer«. Lukas, Sara-Josefina och de andra från tionde psyopsförbandet.

Ju mer man granskar det svenska försvarets psykologiska krigföring, desto fler blir frågorna. Här har vi ett förband som agerar i krigstid såväl som fredstid, som arbetar mot militära målgrupper såväl som civila. Som påverkar politiska processer och bedriver opinionsbildning – men varken är demokratiskt valda eller ens öppna med sin verksamhet.

Vad får de ens – rent lagligt – göra?

Redan för åtta år sedan skrev regeringen att man måste »analysera de legala och folkrättsliga aspekterna för att klarlägga förutsättningarna för och konsekvenserna av att Försvarsmakten utvecklar en offensiv förmåga till informationsoperationer«.

Juridiken var helt enkelt oklar. Frågan utreddes av Fredrik Konnander vid Försvarshögskolan i en psyops-studie som pågick i sex års tid. I dag konstaterar han:

– Det finns inga legala restriktioner för vad psyops får göra enligt svensk lag.

Så länge tionde psyopsförbandet håller sig inom den internationella folkrätten kan de i princip göra vad de vill. Visst finns det insatsregler vid utländska missioner, så kallade »Rules of Engagement«, men de reglerar i huvudsak användningen av våld, inte psykologi.

– Även om det är legalt möjligt att göra någonting så kan det vara politiskt olämpligt att genomföra det, säger Fredrik Konnander.

Han pratar om vad man inom psykologiska operationer brukar klassificera som vit, grå och svart psy-ops. Vit är den som sker helt öppet, grå är när avsändaren är otydlig och svart är när budskapen sprids under falsk flagg.

I den amerikanska militären, och vid utbildningarna i Fort Bragg, spelar svart psyops en viktig roll. Före invasionen av Irak 2003 startade USA radiostationer som uppgav sig för att vara regimtrogna – bara för att några veckor senare uppmana till väpnat motstånd mot Saddam Hussein. I Sverige vill psyopsförbandet hellre framhåll den vita delen: serietidningar som lär barn att inte peka leksakvapen mot soldater och kampanjer som varnar lokalbefolkningen för minor.

Men kan de genomföra svart psyops?

– Det är en samvetsfråga, säger överstelöjtnant Björn Andersson som ansvarig för psykologiska operationer på Högkvarteret.

I praktiken avgörs den av psyopsförbandets egna politiska, kulturella och juridiska rådgivare. I särskilt känsliga fall – som vilseledning och påverkan på höga beslutsfattare – hålls operationen hemlig till och med för andra stabsofficerare.

– Vår uppgift är att använda information som ett medel i en militär kontext. Man använder det så effektivt som möjligt, det är inget att sticka under stolen med, inom lagens råmärken med de medel som finns, säger Andersson.

Och en fråga till: Kan Försvarsmakten använda psyops i Sverige mot svenska mål?

Det finns en historia av statliga psykologiska operationer i Sverige riktade mot allmänheten sedan »En svensk tiger« lanserades för över sjuttio år sedan. Under kalla kriget hette det att »Sveriges försvarsvilja är god«. I dag kan man i handboken för informations-operationer läsa att påverkan sker mer sofistikerat: informationsspecialister i Försvarsmakten ger underlag och rekommendationer om hur UD ska uttala sig och agera i vissa frågor för att »skapa förutsättningar för den operativa verksamheten«.

Så ja, tionde psyopsförbandet kan agera mot svenska mål.

Det är här det riktigt kontroversiella döljer sig. I efterhand har »En svensk tiger« fått ett folkhemskt och mysigt skimmer. Det var ju en gemensam insats mot en yttre fiende, vem kunde vara emot den?  Men insatser riktade mot den egna befolkningen – eller dess politiker – kan ta sig andra och mer problematiska uttryck. I praktiken kan psyopsförbandet, med sin kompetensprofil, fungera som en pr-byrå för Försvarsmakten.

I USA finns sedan andra världskriget strikta regler som förbjuder armén från att påverka amerikaner. Endast i extrema krissituationer kan psyopspersonal sättas in på hemmaplan – men aldrig använda psyops. Ändå kunde tidningen Rolling Stone förra året avslöja hur en psyopsgrupp försökte manipulera amerikanska senatorer – bland annat John McCain och Joe Lieberman – i förhoppning att öka anslagen och trupperna till kriget i Afghanistan. Historien väckte minnena av en skandal på 1990-talet då amerikanska psyops-soldater i hemlighet gjorde praktik på tv-bolaget CNN och National Public Radio under försvarsprogrammet »Träna med industrin«.

– När psyopsförbandet i Sverige ska genomföra saker så finns det väldigt mycket känslor. Men faktum är att det inte finns några explicita förbud egentligen för att genomföra psykologiska operationer i Sverige. Det finns ingenstans i lagrummet som uttryckt att man inte får genomföra psyops i Sverige, säger överstelöjtnant Björn Andersson.

Det som i USA är olagligt – att psyopssoldater försöker påverka politiker och tjänstemän – är i Sverige tillåtet.

Det var tyst också när de kom hem och ännu har ingen utvärdering gjorts. Insatsen i Libyen tycks inte intressera lagstiftarna. Varken diskussionen om lagrum eller den luddiga gränsen till marknadsföringsvärlden. Flera av de svenska psyopssoldaterna har gått vidare till andra jobb – eller sina gamla – som journalister, reklammakare och pr-konsulter.

Sara-Josefina har nyligen börjat arbeta på en reklambyrå. Lukas är pressekreterare på en civil myndighet.

De enda som engagerar sig i fallet med tionde psyopsförbandet är konspirationsteoretikerna. Från Högkvarteret begärs det ständigt ut papper om den svenska psykologiska krigföringen. Kanske är det inte så konstigt när lagstiftarna inte vill diskutera frågan, eller än mindre reglera.

På Högkvarteret tänker överstelöjtnant Björn Andersson högt:

– Hade det varit så att det gick att göra som konspirationsteoretikerna säger, att vi kunde stråla in nya tankar i huvudet på folk, så hade ingen varit gladare än vi. Om det dessutom hade gått att göra det i lönndom, som de hävdar, och ingen kommer på att vi gör det, då hade det ju varit fantastiskt bra. Men forskningen har ju inte nått riktigt dit än.