Sandstaten

Sukiena Jad Ahlou berättar om den grillade kycklingen. Hon sattes på huk med armarna bundna runt benen. Sedan träddes ett järnrör under knävecken och hon hissades upp i taket, hängande upp och ner.

Det fanns en metod som var värre: hon bands fast på en smal planka som tippades bakåt. Huvudet hängde ner över kanten. Sedan hällde fångvaktarna avloppsvatten ur en hink över ansiktet på henne. Hon svimmade, de skakade liv i henne och började om.

Sukiena Jad Ahlou berättar motvilligt detaljerat. Det är över trettio år sedan hon greps första gången och det var länge sedan hon släppte fram minnena.

Då var det fortfarande krig mellan Marocko och befrielserörelsen Polisario. När avtalet om eldupphör undertecknades 1991 släpptes hon. Då hade hon suttit i fängelse i tio år. Snart greps hon igen, tillsammans med sin son, för att de demonstrerat i protest mot att FN:s utlovade folkomröstning om Västsaharas framtid inte blev av. Sonen torterades inför ögonen på henne.

Men det har inte fått Sukiena Jad Ahlou att sluta kämpa för ett fritt land. Från sitt hem i ökenstaden Smara, i det inre av det ockuperade Västsahara, leder hon organisationen Fafesa som dokumenterar hur västsahariska kvinnor fängslas och behandlas.

– Jag grips då och då. De slår mig. Men jag ger mig inte, jag kommer aldrig att göra något för att tillfredsställa den här regimen.

Är du inte rädd?

Hon skakar på huvudet.

– Jag var 24 första gången de tog mig. Jag har redan upplevt det värsta.

Sukiena Jad Ahlou är inte ensam. Varenda aktivist kan berätta om hur de grips, trakasseras, misshandlas. Väldigt lite om hur de behandlas sipprar ut; Marocko håller Västsahara i medieskugga och reportrar släpps sällan in. Men om man inte uppger sitt verkliga yrke kan man, som vi, inbäddade i en turistresa bland globetrottande pensionärer och studenter, träffa dagens aktivister.

Under Francoregimens sista dagar gav Spanien upp det man kallade Spanska Sahara. I stället gjorde man i hemlighet upp med Marocko och Mauretanien, som fick dela Västsahara mellan sig. I det läget mobiliserade befrielserörelsen Polisario. Efter att ha jagat mauretanierna ur landet, kunde Polisarios styrkor befria den inre knappa femtedelen av landet.

Men Marocko hade starka band med sin forna kolonialmakt Frankrike och led ingen brist på vapen. Med tiotusentals soldater understödda av bombflyg jagades majoriteten av västsaharierna i landsflykt i Algeriet.

När Marocko under åttiotalet byggde en 220 mil lång sandmur i nord-sydlig riktning genom hela Västsahara, blev det allt svårare för Polisario att vinna avgörande segrar från sitt område. År 1991 övertygade FN parterna om ett eldupphör. En folkomröstning om Västsaharas framtid utlovades, men Marocko fortsatte ockupationen och hävdade att Västsahara är de »södra provinserna« av Marocko.

Läget är i stort sett detsamma i dag, två decennier senare. Högste styresmannen för den ockuperade delens huvudstad El Aaiún är guvernör Khalil Dkhil. Han bjuder på rostade mandlar, kanderade frukter och små nätta bakverk i guvernörspalatset.

Te i guldkantade glas bärs in av kypare i vita handskar och allt är mycket stillsamt när Khalil Dkhil ger en kort lektion i varför det inte hållits någon folkomröstning och inte kommer att göra det.

– Vem skulle rösta? Även västsaharier i Algeriet, i Mauretanien, i Marocko? Och vem är västsaharier, förresten?

I de brokadklädda sofforna runt bordet flankeras han av åtta västsaharier i officiell dräkt: finanschefen, hamnchefen och de sex provinsledarna. Samarbetsmän, som de västsahariska aktivisterna kallar dem. Khalil Dkhil är själv den förste saharier som blivit guvernör i Västsahara.

Guvernören är vänlig, men sträng. Vi uppför oss inte som turister! Turister träffar inte separatister, som han kallar dem; en turist åker direkt från busstationen till hotellet. Utflykterna görs till stranden, och eventuellt till någon sevärdhet.

Guvernören prisar de ekonomiska framstegen som gjorts i Västsahara: skolor, vägar, hamnanläggningar.

– Och alla har sin fulla rätt att uttrycka sig, så länge man inte sprider lögner, säger han.

Morgonen efter, i hotell Nagjirs matsal någon kilometer från guvernörens palats, är det rensopat på alla fat. Bara lite sötsaker återstår av det som skulle vara vår frukost.

FN-styrkan Minurso har hunnit före. Högkvarterets personal i El Aaiún bor på hotellet, äter alla sina mål här. På parkeringen utanför lobbyn står deras nya Toyota Landcruiser.

Minurso instiftades 1991, för att se till och övervaka den kommande folkomröstningen och fram till dess övervaka överenskommelsen om eldupphör. Men genom att Marocko från början sett till att frågan om vilka som ska få rösta inte kunnat avgöras, har Minurso aldrig kunnat sköta sin huvudsakliga uppgift.

Uppbackat av Frankrike har Marocko också sett till att Minurso, som enda fredsbevarande styrka skapad efter 1990, inte har mandat att rapportera brott mot mänskliga rättigheter.

Det har fått märkliga följder.

I oktober 2010 samlades en skara västsaharier i öknen i Gdeim Izik, en dryg mil från El Aaiún. Snart blev lägret till en protest mot den marockanska ockupationen och allt fler drog sig till platsen. I gryningen den 7 november, när marockanska soldater marscherade in, fanns uppemot 25 000 västsaharier och nio tusen tält i lägret. Gdeim Izik skövlades och brändes och saharierna begav sig av, de flesta till El Aaiún.

Där fortsatte man med demonstrationer som slogs ner. Många dog. Ännu i slutet av 2011 satt, enligt Human Rights Watch, 23 västsaharier häktade i väntan på rättegång i militärdomstol. Ytterligare 120 var släppta inför en kommande process i civil domstol.

Minurso, som satt på första parkett, kunde varken ingripa eller rapportera vad som hänt. Enligt Jacob Mundy, forskare vid amerikanska Colgateuniversitetet och specialiserad på Västsahara, krävde USA i säkerhetsrådet att rapportering om situationen för de mänskliga rättigheterna i fortsättningen skulle ingå i den årliga redovisningen från Minurso. FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter har krävt detsamma.

Årets rapport från säkerhetsrådet, publicerad i april, innehöll en viss kritik mot Marocko. Rapporten påpekar bland annat svårigheter för västsaharier att träffa och prata med Minursopersonal. Det står också att det funnits »indikationer« på att »kommunikationerna mellan Minursos huvudkontor och New York« vid åtminstone ett tillfälle varit »compromised«, alltså utsatta för någon form av avlyssning. Anklagelsen har retat marockanerna som nu lobbar för att få Ban Ki-moons speciella sändebud i Västsaharafrågan, den amerikanske diplomaten Christopher Ross, utbytt.

Ross har varit sändebud i drygt tre år och verkar ha haft parternas förtroende. Genom att satsa på informella samtal vid sidan av de resultatlösa formella, har han tålmodigt försökt bygga upp ett bättre samtals-klimat.

I maj i år skulle Ross åka på den första officiella resan till den ockuperade delen. Västsaharierna hade stora förhoppningar på besöket, där de skulle få träffa Ross och berätta om sin situation. Christopher Ross hade också bokat in två informella samtal med parterna under sommaren, vilket av många sågs som ett tecken på att en lösning kunde vara nära.

Men i slutet av maj deklarerade Marockos regering öppet sitt missnöje med Christopher Ross och förklarade att förtroendet var förbrukat, bland annat för att han skulle ha förespråkat att Minurso fick ett utökat mandat gällande mänskliga rättigheter. Resan är nu uppskjuten på obestämd tid.

Frankrike stödjer Marockos snart fem år gamla förslag till en lösning på konflikten med Västsahara: ett visst mått av »regional status«. Idén har förkastats av Polisario. Fransmännen backar upp Marocko industriellt, militärt, politiskt. Det är inte för inte som Nicolas Sarkozy och Carla Bruni i slutet av maj pustade ut i ett av kung Mohammed VI:s palats i Marrakesh efter nederlaget i presidentvalet. Eller att knappt någon fransman höjer på ögonbrynen över att Frankrike under 2010 till 2012 ger Marocko 600 miljoner euro i bidrag. Eller över att, som fransk press rapporterade i mitten av maj, Marockos kung Mohammed VI, en av världens rikaste monarker, under 2009 donerade 15 miljoner euro till Louvren.

Pengarna kunde behövas på annat håll, tycker många marockaner. Bara sex av tio invånare kan läsa och BNP är långt lägre än i till exempel Algeriet, Tunisien och Egypten. Det betyder däremot inte att marockanerna stödjer västsahariernas sak – det enda tillåtna marockanska parti som är anhängare av tanken på ett fritt Västsahara är det marxistiska Annahj Addimocrati.

Men vad är det de bråkar om, egentligen? En ökenstat med några hundra tusen invånare som lever under de kanske hårdaste livsbetingelserna på jorden. Torrt, ofruktbart; stekhett på sommaren, kallt på vintern. Sand, sand, sand.

Man får bege sig till hamnen utanför El Aaiún för att få ett av svaren: fisk. Västsaharas vatten är bland världens fiskrikaste. Vid bryggorna närmast land ligger små gröna träbåtar med utombordare i mångdubbla led. En och annan västsaharier fiskar, marockanska staten bistår med bidrag till både båt och utrustning. Men flertalet fiskare är marockaner, inflyttade sedan ockupationen inleddes.

Längre ut i hamnen ligger större båtar. Men de allra största fiskefartygen, främst spanska, syns inte till. De landar sina fångster här i El Aaiún eller längre söderut i Dakhla. Många också i Las Palmas.

EU:s fiskeavtal med Marocko är för tillfället uppsagt. Tidigare har EU betalat omkring 39 miljoner euro per år för att få fiska i marockanska vatten – vilket är liktydigt med västsahariska, eftersom det är där fisken finns.

Som enda EU-land röstade Sverige redan 2006 mot ett avtal med Marocko. Men i januari sa landsbygdsminister Eskil Erlandsson att Sverige ställer sig bakom att EU förhandlar fram ett nytt fiskeavtal med Marocko.

En stor del av fångsten i Västsahara är sardiner som går till fabriker i El Aaiúns hamn. Därifrån exporterades tidigare fiskolja till bland annat Norge, som gjorde omega 3-kapslar av råvaran. Sedan SVT:s »Uppdrag granskning« avslöjat handeln går fiskoljan numera till mindre nogräknade länder.

Trots att Sverige stått utanför fiskeavtalet med Marocko, har svenska båtar fiskat i västsahariska vatten, vilket också avslöjades av »Uppdrag granskning«. Ett fiske som fortsätter.

Västsaharafrågan är ofta problematisk för Sverige. Hittills har 83 länder, senast Sydsudan, erkänt den provisoriska statsbildning som Polisario skapat för Västsahara: SADR, Sahrawi Arab Democratic Republic.

SADR stöds av bland annat Afrikanska Unionen men är inte erkänt av något europeiskt land. Sverige tog tidigt ställning mot den marockanska ockupationen och stödde västsaharierna. Sedan 2009 har socialdemokraterna ett kongressbeslut – genomdrivet mot partiledningens vilja – att Sverige och EU bör erkänna Västsahara.

I slutet av april i år ställde det ställningstagandet till det för socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin, som hade lagt ett förslag till utrikesutskottet om att uppmana regeringen att Sverige inom EU skulle verka för ett erkännande av Västsahara. Reservationen stöddes av vänsterpartiet och miljöpartiet. Men när också sverigedemokraterna deklarerade att de stödde reservationen, backade socialdemokraterna från sitt eget förslag och stödde i stället alliansen. Fortsättning följer.

Alliansen är splittrad i frågan. Folkpartiet vill erkänna Västsahara som eget land men har legat lågt i frågan i regeringen.

Sverige har historiskt haft mycket goda relationer med Marocko. Men i samband med att den socialdemokratiska kongressen tog beslutet om Västsahara 2009, blåste det upp till storm mellan länderna.

I november samma år blev den svenska ambassadörens rådgivare Anna Block-Mazoyer utvisad ur Marocko. Svenska Dagbladet har beskrivit bakgrunden: hon hade träffat representanter för en västsaharisk människorättsorganisation, vars grundare Brahim Dahane fängslats och därför inte kunde komma till Sverige för att ta emot det så kallade Per Angerpriset för sina insatser. Anna Block-Mazoyer gav företrädare för organisationen information, som svenska ambassaden tidigare fått av Marockos utrikesministerium, om varför han fängslats.

I ett mejl hem till UD i Stockholm rapporterade hon att hon överlämnat informationen. Mejlet snappades upp av marockanska myndigheter och Anna Block-Mazoyer utvisades för att ha lämnat över handlingar till »den territoriella integritetens fiender«, som den marockanske utrikesministern uttryckte det.

En knapp kilometer söder om El Aaiúns hamn finns nästa svar på varför Marocko inte släpper Västsahara och varför världen låter Marocko hållas.

Där korsar kustvägen ett nästan spikrakt transportband som kommer gnisslande från inlandet, 110 kilometer in i öknen. Lasten landar i en jättelik fabrik med grå rök bolmande ur skorstenarna.

Bandet transporterar fosfat från Bou Craa, en av världens största fyndigheter. Dag och natt för det sin last från gruvan som kontrolleras av Marocko och kung Mohammed IV genom det statliga bolaget Office Cherifien de Phosphate.

Det gör Marocko och kungen till innehavare av en stor del av världens kända fosfattillgångar, och till en nyckelspelare i den globala livsmedelsproduktionen där fosfat vid sidan av kväve är det viktigaste gödningsmedlet.

Utanför anrikningsanläggningen ligger två bulkfartyg på redden och väntar, ett tredje får sina lastrum fyllda av renad fosfatsand utanför fabriken.

Vår västsahariske guide Hassana Badia skyndar på oss när vi vill fotografera bandet. Han har varit här förut och har noterat att vakten kommit ut ur sin lilla kur femtio meter ifrån oss.

Hassana Badia vet vad han riskerar. Han har gripits flera gånger av den marockanska säkerhetspolisen. På bilder han skickar mig från det senaste tillfället, bara två månader innan vi träffas, är hans ena kind uppsvullen och under vänstra ögat har han en blåtira. Örat är blodigt, pannan skrapad, underläppen sönderbiten. Det rinner blod ur hans vänstra armhåla.

På en av bilderna har han dragit ner kalsongerna några centimeter: bägge skinkorna lyser ilsket blåröda; man inser att det gör ont när sådana skador uppkommer.

För Mohammed Abdelaziz, president över SADR och generalsekreterare för Polisario, är världens ointresse en ständig huvudvärk. Han tar emot i sitt anspråkslösa kontor i ett av flyktinglägren.

Vid Polisarios senaste kongress i mitten av december i den lilla ökenstaden Tifariti, som är den befriade zonens huvudstad, ville flertalet ledamöter på nytt ta upp den väpnade kampen. Ju längre tiden går desto större är frustrationen över att inget händer och att över 165 000 västsaharier fortfarande lever i landsflykt i öknen utanför den algeriska staden Tindouf.

Under tolv dagars resa och otaliga möten med västsaharier träffar vi bara en enda person som inte vill återuppta den väpnade kampen. Alla andra, ung som gammal, kvinna och man, har ledsnat. De säger att så länge de krigade hade de en chans att påverka utgången; de gjorde framsteg. Sedan dess har de inte rört sig en millimeter närmare ett fritt Västsahara.

President Abdelaziz vet att tålamodet är på upphällningen. Argumenten för fortsatta förhandlingar kan snart tryta.

– Vi är under hårt tryck. Folk har tappat förtroendet för Marocko och för FN. Men vi fortsätter att uppmana dem att ge förhandlingarna mer tid. Än så länge lyssnar de.

Han säger också att trycket på Marocko ökar, bland annat genom den västsahariska intifadan som inleddes 2005.

– Sittstrejker och demonstrationer är en ny fiende till Marocko.

Den lösning som Marocko föreslagit, ett Västsahara inom Marockos gränser, avfärdar han. Västsaharierna måste få bestämma själva.

– Folket har inte gett oss mandat att hitta någon annan lösning.

Men är det inte uppenbart att Marocko inte kommer att acceptera en folkomröstning?

President Abdelaziz dröjer med svaret.

– Förra året var vi med och firade ANC:s 100-årsdag. Det tog dem alltså nästa hundra år att nå sitt mål. Polisario är bara 39 år, vi är ännu unga.

Decennier av kamp

1884 Spanien annekterar Rio del Oro-området i Västsahara.

1966 FN uppmanar Spanien att låta västsaharierna rösta om sin framtid.

1973 Polisario grundas

1975 Internationella domstolen i Haag slår fast att varken Marocko eller Mauretanien, trots historiska band till området, har rätt till Västsahara. Västsaharierna har rätt att själva få bestämma över landets framtid.

1975 Marocko och Mauretanien invaderar. Marockanska bombningar leder till att en majoritet av västsaharierna flyr genom öknen in i Algeriet. Fyra flyktingläger inrättas söder om staden Tindouf.

Marocko inleder samtidigt en bosättningspolitik för att göra den västsahariska befolkningen till en minoritet.

1976 Polisario utropar det självständiga SADR, Sahrawi Arab Democratic Republic.

1979 FN:s generalförsamling uppmanar Marocko att upphöra med ockupationen av Västsahara.

1981 Marocko börjar bygga en 220 mil lång sandmur som än i dag skiljer den befriade delen från den ockuperade.

1991 Eldupphör. FN-insatsen Minurso (Mission des Nations Unies pour l´Organisation d´un Référendum au Sahara Occidental) skapas. Arbetet med att avgöra vilka som är röstberättigade inleds.

1996 Efter otaliga, främst marockanska, överklaganden om vem som ska få rösta tröttnar

FN:s generalsekreterare Boutros Ghali och avbryter röstregistreringen.

1997 Kofi Annan utser förre amerikanske utrikesministern James Baker till sitt speciella sändebud i Västsaharafrågan. Röstregistreringen återupptas.

2002 FN:s dåvarande rättschef Hans Corell slår fast att det är olagligt att utnyttja Västsaharas naturresurser om det inte sker i västsahariernas intresse.

Marockos kung Mohammad IV säger i ett tal att tanken på en folkomröstning är föråldrad.

2003 James Baker lanserar en fredsplan med självstyre och folkomröstning. Marocko förkastar planen.

2004 Marocko meddelar att man vägrar gå med på en folkomröstning där självständighet finns med som alternativ. James Baker tröttnar och avgår. Ersätts av holländaren Peter van Walsum.

2008 Peter van Walsum avgår, anklagad av Polisario för att ta Marockos parti

2009 Christopher Ross blir nytt sändebud, inleder informella samtal mellan parterna.

2012 Marocko vill sparka Christopher Ross.

Huvudsakliga källor: FN:s säkerhetsråd, »Western Sahara Historical Report«,  SVT »Världens konflikter«.