Thomas Mera Gartz

För att vara någon som inte själv ville kalla sig musiker, var Thomas Mera Gartz exceptionellt viktig för den svenska musikscenen. Inte bara för att driva den framåt, utan i sidled, upp och ner, i långa cykliska rörelser. Som trummis i det progressiva, i dubbel bemärkelse, bandet Träd, Gräs och Stenar manade Gartz i över 40 år fram ett unikt djupt sväng. Förmodligen just tack vare denna inställning, att musik var lek, inte prestation.

Musik, i Gartz ögon, var något som krävde total sinnesnärvaro och noll styrning. Han var till och med avogt inställd till toner – »alltför ofta i någots tjänst« – och arbetade i sina många soloprojekt hellre med ljud.

Född 1944 var Gartz ett typiskt barn av sin tid. Han återvände till Stockholm efter en värnplikt som vapenvägrare i Visby, och kom in i stans jazzkretsar. Under sextiotalet tilltog det politiska engagemanget. Gartz var med om kårhusockupationen, han var en av arrangörerna till Gärdesfesten. När Träd, Gräs och Stenar turnerade lastade de bredvid de egenmålade instrumenten råris, bönor och linser, som de kokade och sålde till självkostnadspris. Poängen var inte bara att spela, utan att skapa ett sammanhang. På ett fotografi från 1971 står de fem skäggiga unga männen med famnarna fulla av tall och granris. Det är delar av ett kalhygge, som bandet fraktat till stan för att visa Sveriges riksdag.

Engagemanget svalnade aldrig. »En revolutionär i hjärtat«, karaktäriserar TGS-gitarristen Jakob Sjöholm sin vän.

– Jag hoppas att alliansen går och gräver ned sig, att rejvarna gör ännu längre danser, att all musik blandas fritt […] mina trumskinn håller ytterligare ett århundrade, sa Gartz apropå framtiden till proggrockbloggen Radioskugga i april. Intervjun kom att bli hans sista.

Lördagen den 28 april pratade Jakob Sjöholm med Gartz i telefon. Efter basisten Torbjörn Abellis bortgång år 2010 hade Träd, Gräs och Stenar precis börjat spela igen, med ny sättning. De båda gladdes över hur bra det fungerade, och diskuterade det album de planerade att ge ut till hösten. Sommaren var uppbokad för festivaler i Sverige, England och på Sardinien. Samma kväll insjuknade Gartz hastigt med frossa och feber. På söndagen avled han på sjukhus.

– Det är troligtvis någon typ av infektion eller förgiftning. Det känns fruktansvärt egendomligt. Han var helt frisk, hade alltid varit det. Bara några veckor tidigare satt vi och pratade. »Meras« föräldrar blev gamla båda två, 95 och 98 år. »Jakob, döden behöver vi inte oroa oss för i alla fall!«, sa »Mera«. Två veckor senare var han död, säger Jakob Sjöholm.

I passet stod det Thomas Bengt Gartz. Mera var ett kärleksnamn som han fick av sin partner under sjuttiotalet, konstnären Channa Bankier. Senare träffade han teatervetaren Yael Feiler, och fick med henne sonen Levi, 1985, och dottern Naomi, 1989. Paret bodde i Bandhagen i södra Stockholm.

Jazz- och konstmusik, folkmusik från hela världen samt rock, var de tre linjer som korsades i Träd, Gräs och Stenars rotsystem. Bandet lade ner första gången 1972, och återförenades på allvar igen först i mitten av nittiotalet. Då hade en ny, ung publik utkristalliserat sig, bestående inte minst av musiker. Amerikanske alternativstjärnan Stephen Malkmus, som tog bandet till USA på turné tidigt 00-tal, var en av dessa. En annan var den unge Reine Fiske som 1994 sökte upp Gartz i en ansats att bygga upp ett svenskt proggarkiv. 14 år senare fick han själv axla gitarren i Träd, gräs och stenar. För Reine Fiske, som också spelar i Dungen, var Gartz en mentor.

– Jag slogs genast av att han var så lätt att ha att göra med. Han försökte alltid vara i nuet. Det har påverkat mig väldigt mycket, säger Reine Fiske.

Träd, Gräs och Stenar inledde alltid sina spelningar med en improvisation. I sig en manifestation: den första musiken växte ur inget. Rytmpumpande och klangvältrande, som bandet själva sa.

När Gartz långvariga rytmsektionspartner Torbjörn Abelli gick bort 2010 tecknade Gartz hans runa i Dagens Nyheter. Den avslutades: »Må han vila i frid, på ett ställe med mycket konstig musik.«

En önskan som nu får gälla dem båda.

Jenny Damberg, Frilansskribent