Henligheten

Ester Martin Bergsmark minns inte varför han ville lägga just Ester till sitt uppväxtnamn. När han kom på det, för fem-sex år sedan, var det en idé han inte kunde släppa. Så Ester Martin blev det.

Men vid tidpunkten var det omöjligt, i samhällets ögon. Förnamn var villkorade som manliga, kvinnliga eller könlösa (som Kim), och det krävdes en rättsprocess som inte blev klar förrän hösten 2009 innan det skulle ändras. Då hade Luleåbon Erik Jan-Olov Madeleine Ågren, en transperson med manligt personnummer, överklagat Skatteverkets, länsrättens och kammarrättens beslut att Madeleine var ett olämpligt namn för en man. Först i Regeringsrätten fick Ågren rätt. Vårens hen-debatt är kanske det allra starkaste tecknet på det genomslag som queerkampen haft bara de senaste åren, namnfrågan är ett annat.

Att Ester Martin Bergsmark började göra sitt valda namn känt som regissör var ett led i detta. För »Maggie vaknar på balkongen« fick han, Mark Hammarberg och Beatrice Maggie Andersson varsin Guldbagge för 2008 års bästa dokumentär.

Delvis filmad av Andersson själv utmärker den sig genom det omedelbara tilltalet. Kameran är med på femtonde våningen i Lindängen i Malmö där både duvorna och minnena av mannen som misshandlade henne är ständigt närvarande, på nattklubbar och tröstlös SFI-undervisning. Som tittare sugs man in i den fyrtiofemåriga kvinnans syn på världen.

På ett liknande, omslutande sätt fungerar Ester Martin Bergsmarks senaste produktion. »Fantasydokumentären«, som den marknadsförs som, splittrade i våras juryn för Göteborgs filmfestival. I sitt slutanförande konstaterade gruppen att »det är en mycket subjektiv fråga om du tycker att en film är bra eller inte« och meddelade att de enats om att dela ut ett särskilt hedersomnämnande till »Pojktanten«. »En film som sträckte sig bortom vanligt berättande och uppnådde en filosofisk kvalitet genom att röra vid ett mycket känsligt, till och med existentiellt tema: Det sköra bygget som vi kallar vår personlighet.«

En viktig del i det bygget är kön. »Pojktanten« utspelar sig till stora delar i ett badkar. Där sitter Ester Martin Bergsmark och författaren Eli Levén, han som myntade begreppet pojktant som queer tonåring i Stockholms södra förorter och som är den Bergsmark inte vill sluta spegla sig i. »Första gången jag ser Eli så är jag 17. Jag ser honom på avstånd, och jag blir fascinerad över hans androgynitet och hans långa röda hår. Någon som vågar vara mer än kille eller tjej. Han hade satt namn på sitt motstånd. Pojktant«, berättar Ester Martin Bergsmark i filmens inledning. Själv var han vid tidpunkten en »vanlig kille«, som slutat klä sig i tjejkläder när skolan började. I konflikt med mansrollen, men inställd på att det var antingen eller som gällde. Eli Levén blev hans drömsyster. När inspelningarna av »Pojktanten« påbörjades hade det bara gått ett par månader sedan de båda bröt upp från en romantisk relation. Ester Martin Bergsmark ville inte släppa taget.

– Det finns en nyckelscen i slutet. »Jag är trött på att sitta i det här jävla badkaret«, säger Eli. Fram till dess är det något oförlöst mellan oss. Så var det utanför filmen också. Det var som att han kände att jag ville komma åt något i honom, säger Bergsmark.

Samarbetet har fortsatt efter »Pojktanten«. Hösten 2011 flyttade de till Berlin för att klippa filmen, och blev kvar. De har varsin lägenhet men ett gemensamt kontor, där de för tillfället klipper och skriver slutmanus för »Nånting måste gå sönder«, en spelfilm baserad på Levéns roman »Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats« (2010). Det är en kletigt och köttsligt framställd lyrisk tillblivelseberättelse om Sebastian – eller är det Ellie – som också citeras i »Pojktanten«. Allt hänger ihop. Livet och konsten turas om att dra.

Konsten har alltid varit en spelplats för ombytta roller. Både av nöd och den närmast instinktmässiga lusten att undersöka vilka vi är i relation till föreställningen om de två könen. När »Trettondagsafton« och »Köpmannen i Venedig« sattes upp i England under Shakespeares leverne spelade unga män de unga kvinnor som utger sig för att vara unga män. Skådespelaryrket var, liksom i flertalet europeiska länder, stängt för kvinnor fram till 1660-talet. Förvecklingar i drag är fortsatt stapelvara. Höstens uppsättning av »La cage aux folles« på Oscarsteatern i Stockholm och bioaktuella »Cockpit«, där Jonas Karlssons pilotkaraktär skaffar nytt personnummer, rougeborste och peruk för att göra karriär som »Maria« i den plötsligt omkvoterade flygbranschen, är två typexempel. Men scenen är också en plats för att testa tankar som på djupet problematiserar könet. Kung byxlös, hårig, ogift, abdikerad och landsflyktig, fattig och i bråk med påven i Rom – i biografisk mening är drottning Kristinas öde inte särskilt upplyftande. Men som dramastoff är historien om 1600-talskvinnan som skolades för att bli kung levande. Senast i Sara Stridsbergs säkra händer i »Dissekering av ett snöfall« för Dramaten. »Naturen förstör kvinnan. Kvinnor lever som fladdermöss eller ugglor, slavar och föder barn som djur och dör som maskar«, säger Stridsbergs Kristina, fast besluten att inte gifta sig och ge upp de privilegier hon blivit varse genom sin uppfostran som man.

I november spelar Robert Fux »Orlando« i en monologuppsättning av Virgina Woolfs queerklassiker på Stadsteatern i Skärholmen. Här är könet flytande, eller åtminstone växlande. Ett internationellt exempel som går upp på biograferna i september är den unge kanadensiske stjärnregissören Xavier Dolans film »Laurence Anyways«, om 30-årige Laurence som plötsligt berättar för sin flickvän att han egentligen vill vara kvinna. Konsten ger form åt idéer. I vissa fall kan det göra oss varse vår vardag. Som hur även kvinnor gör kjolroller, män byxroller. Det senare artikuleras i Maria Fribergs kommande utställning »In Flux« på Fotografiska, som tar avstamp i konstnärens tidiga bilder av kostymklädda karriärmän. I efterdyningarna till it-kraschen i början av 00-talet flyter de på rygg i blått poolvatten. Ett oklanderligt yttre – men vad ska det tjäna till? Mansrollen luckras upp.

»Pojktanten« har fått filmstöd både som spelfilm och dokumentär. Det är en skildring av ett tillstånd eller en världsåskådning, inte ett händelseförlopp eller personen Eli Levén. »Pojktanten« är en idé.

Fotografen Minka Jakerson har ett öppet, sökande bildspråk. I en scen hörs Ester Martin Bergsmark om att tvätta silikoninlägg. Ett ägg kokar på spisen. En taktil panorering över frukostlandskapet. En kopp espresso. Grön paprika. Fläckar. Sedan: vinbärssnäckor.

När Eli och Ester Martin rakar sig i badet krasar håren i hyveln.

»Pojktantens« styrka är att den så tydligt förmedlar skörhet, och därmed också det våld det innebär att göra avkall på sitt jag. Könsroller kan vara fars, en sketch. Men det kan också kännas som en form av våld, ett övergrepp att tvingas anpassa sin person till dem.

Ester Martin Bergsmark läste mycket postkolonial kritik under arbetet med filmen, berättar han, och citerar ett indianskt ordstäv: »I didn’t cross the border, the border crossed me.« På samma sätt fungerar könsrollerna. Bara att någon är en »riktig« kvinna eller man kan kännas som förtryck för den som inte har samma kropp, samma självklarhet. Själv har han genomgått en könsutredning, men är klar över att han inte vill leva som kvinna.

– Något slags transperson får jag väl säga att jag är. Det är en process. Det finns en trygghet i att aldrig bli färdig med sin könsidentitet, i att det inte är något som är självklart.

Det är lätt att få intrycket av att den som sticker ut är mån om att göra det. Men att han trivs i Berlin beror till stor del på att där finns en mångfald som gör det möjligt att vara vanlig, säger Ester Martin Bergsmark.

– Här finns alla möjliga könsuttryck och identiteter. I stället för en pojktant, Eli, finns det tio olika sorters pojktanter. Det gör att jag inte känner att jag är tvungen att definiera mig själv hela tiden och kan sluta gå runt och ifrågasätta min egen existens, som jag gör i Stockholm. Där kände jag att allt jag gjorde blev statements, image.

Filmens Eli vill inte vara Ester Martins idé om »Pojktanten«, om sig själv. Han vill loss. »Jag älskar dig för alla dina sidor. […] Den lilla pojken, superfarmorn, transkillen och svinet. [...] Inte för att du är en tant«, försöker Ester Martin mot slutet, vattnet måste ha kallnat för länge sedan. Det räcker inte. De måste skiljas åt, drömsystern måste upplösas.

Identitetsproblematiken i »Pojktanten« är inte begränsad till personliga svårigheter att leva upp till idén om det ena eller andra könet. I grunden finns en konflikt med marknadsekonomins spelregler och dess konsekvenser för den personliga friheten.

– Jag tänker att det enda man kan göra är att försöka störa en världsbild som går ut på att skapa produkter och enhetliga identiteter. Det är därför jag har blandat så många genrer i filmen.

– Jag ville inte skapa en antibild, säg en dogmafilm. För även om det är en antiprodukt så är det en produkt, och resultatet av ett kapitalistiskt synsätt. Jag tror att man ständigt måste sätta käppar i hjulet för det.

»Pojktanten« har biopremiär 7 september. 

Fakta | Ester Martin Bergsmark

Ålder: 29 år.
Bor: Berlin.
Bakgrund: Uppvuxen i Högdalen söder om Stockholm. Utbildad vid Biskops-Arnös dokumentärfilmslinje och på Konstfack. Har gjort »Svälj« och »Maggie vaknar på balkongen« (bilden) tillsammans med Mark Hammarberg. I samarbete med Sara Kaaman producerade han kortfilmen »Fruitcake« för den feministiska porrantologin »Dirty Diaries«. Arbetar tillsammans med Eli Levén på spelfilmen »Nånting måste gå sönder«, planerad till 2014.