Min polare poddradion

Tre skåningar i en bokläsarpodcast börjar sörpla te ungefär fem centimeter från mikrofonen.

»SCHLURPLSLRP! … så saj varrför du trur … SCHLÖRPSCHLRP! … att huvudpärrsonen … SCHLRUPP!«

Jag sliter av mig headsetlurarna i avsmak men är snart tillbaka igen hos några andra amatörer i min svällande podcastprenumerationslista.

Svensk poddradio är – både när den är som mest bristfällig och mest briljant – -beroendeframkallande.

Svensk amatörpoddradio är också, skulle man kunna hårdra det, samma sak som vanlig radio fast med hundra års utveckling av vuxet, socialt eteransvar subtraherat.

Men ur detta har nya kvaliteter uppstått. Det professionella eteransvaret, det vi alla känner som etablerad radio, går aldrig utanför vissa yrkespublicistiska och yrkes-konstnärliga beteenderamar. Befria radion från dessa, låt djärva dagboksblad och dåliga omdömen kastas runt med amatörlustar att synliggöras via internet och en mikrofon, och man får inte nödvändigtvis »sämre« radio. Podcasting, som i princip innebär att vem som helst kan skapa radio-sändningar med hjälp av en Iphone, ger både mänskliga insikter och kulturella fördjupningar som man sällan får via låt säga P1 eller P3.

Podcasting är i sak inget annat än en teknisk distributionsform – radioprogram i form av streamade eller nedladdningsbara ljudfiler. Sveriges Radio tillgängliggör sitt programutbud även som podcasts för att lyssnarna enkelt ska få in dem i sina smartphones. Podcasting som kulturform är något delvis helt annat. Radioprogram gjorda direkt för nätet, utanför den traditionella radioetern. Och här är det framför allt amatörerna som styr utvecklingen. De stora svenska mediehusen podcastar också men har svårt att få samma genomslag som till exempel The New Yorkers eller nättidningen Slates redaktionella podcasts i USA – på grund av bristande kvalitet och för att de lider av en ohälsosam distans till amatör-poddradion.

Ett par browserklick från bibliofil-podden från Skåne fastnar jag med något som heter »Johan och Mattias podcast« i hörlurarna. Efter det skorrande tesörplandet i stereo, komplett med bedövande plattityder om Karolina Ramqvists nya roman, och efter överdoseringar på det typiska poddpratarmaneret att ställa »bisittarfrågor« (den ene av två poddradiokompisar ställer krystade frågor för att den andre ska kunna klämma ur sig lika krystade spaningar om nya Bondfilmen eller bekännelser om att man hatar barnvagnar på kaféer), är dessa två 25-åriga fotbollspolares podcast som bomull i öronen. De kommer från Stockholmsförorten Rotebro, den ene är spelare på division I-nivå (värvad till Örgryte inför senaste säsongen), och de pratar mest om vardagshändelser och missförstånd kompisar emellan, fnissar ibland internt åt »Markus« och andra ytterligare kompisförnamn. Jag fattar ingenting av de faktiska historierna, men de är så mjukt och sävligt söckendagsgrått berättade, har ett så härligt höstmilt lugn, deras röster är så kontemplativt vänliga – och här finns en nyckel till amatörpoddarnas attraktionskraft. Ljudet av vänskap.

I poddradioamatörernas jakt på det mänskliga och oredigerade blir det aldrig något etikettsbrott att trampa snett eller tappa stilen – det ingår snarare i estetiken.

Jag fastnar sällan för Alexandra Loonins och Anna Heds analyser av andra poddar i »En podcast om en podcast«, men lyssnar ändå för att få höra dem förlora sig i kompis-gnabb – jag kan svära på att de glömde bort att de spelade in sig själva när de började tjafsa om sin eventuellt orättvisa syn på Rickard Olsson för ett par månader sedan.

Jag har inget tålamod med den snajdiga snuttifieringen av Europas historia i »Den blå hästen«, men älskar hur Malin Åkersten Triumf intervjuar sin historienördpappa i ämnet och samtidigt presenterar sin mamma sittande bredvid i soffan, »beredd att hoppa in när hon tycker pappa tar i för mycket«.

Och Frida Lund och Robin Israelsson i nördnaivistiska hipstershowen »Dom kallar oss pods« – är de ett kärlekspar eller är det bara att de känt varandra sedan lågstadiet? Deras lågmälda personkemi är smått rörande.

Även om jag inte orkar lyssna på mer än en halvtimme av Göteborgshipsterpodcasten »Superlife« så ägnar jag ytterligare en halvtimme åt att tjuvkika på upphovsmännens roliga, kreativa vänskap så som den framtonar i deras sociala spår på nätet – på musiksajter, Twitter och Facebook.

»Superlife« är annars också en motsats till »Johan och Mattias podcast« – känne-tecknad av högljutt snabbpratiga kulturcreddanspråk. Det råder ingen tvekan om att »Superlife« siktar mot att via mun-till-mun-metoden bli rikskända. Att vara poddpratare har, precis som att vara bloggare, blivit en karriärmöjlighet för unga – om än mer inbillad än reell. Många vill bli nya Fredrik & Filip, men det finns ännu inga exempel på svenskar som gjort sig namn direkt via poddradio. Framgången har börjat någon annanstans.

En ljummen sen augustikväll i år köade sig en annorlunda publik in på Berwaldhallen i Stockholm. I stället för medelålders abonnenter på det klassiska konsertprogrammet fylldes salen av deras barn – 1 300 noggrant klädda tjugoplussare trängdes i mörkret framför ett nästan tomt, vasst upplyst scengolv. Där satt två personer och kompissnackade på pinnstolar. Ljudet gick ut i hafsigt ekande högtalare och lät som kallprat innan en föreställning, men det var Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som »live-poddade« för att fira sin hundrade podcast.

På sätt och vis var det ett avlägset svenskt eko av poddradions stora genombrott i England sex år tidigare.

Det var i februari 2006 som Los Angeles-poddradiopionjären Lance Anderson blev först i världen med att spela in en podcast live. »The Lance Anderson Podcast Experiment« framstår i dag som en närmast epokgörande pr-kampanj för hela poddradiofenomenet – ett utsålt pubframträdande i Liverpool, en utsåld poddradiorevy på Edge Hill University och dragplåster på världens första stora akademiska podcastseminarium vid universitetet i Cambridge, allt inom loppet av tre dygn.

Då hade det gått två år sedan Ben Hammersley myntade termen »podcast« i en artikel i The Guardian, och ett år sedan USA Today som första amerikanska dagstidning berättade om fenomenet med »gratis amatörchattfester«.

Så, ja, på ett sätt kan man se »Filip & Fredriks podcast« som ett sent svenskt uppvaknande. Flera år efter poddradions transatlantiska popularitetsexplosion fick även Sverige sin första breda podcast-hit.

Men evenemanget i Berwaldhallen tydliggjorde snarare motsatsen: att den nyare svenska poddradioboomen, med startpunkt i Filip och Fredriks podcastpremiär i juni 2010 och med en kreativ peak i år (när Svenska Podradiopriset blivit en stenhård uppgörelse mellan Filip och Fredrik, Kristoffer Triumfs »Värvet« och »Alex & Sigges podcast« av Alex Schulman och Sigge Eklund), i själva verket saknar band till den internationella podcasthistorien. Den, i sin tur, har annars varit ett smalt släktträd där »spoken word«-storytellers på en gren och komiker på en annan utvecklat mediet i symbios med forskarna och teknikfolket på andra grenar. Grenen i Sverige växte ut 2006 och fick det organiserade namnet Swecasters, men när svensk poddradio slog rot på allvar fyra år senare var det alltså från ett nytt, främmande frö – vilket också är vad som gör den så bra och intressant i dag.

Amerikansk poddradio är alltjämt överlägsen svensk, i fråga om journalistisk kvalitet, produktionsteknik och konstnärlig innovation. Exempelvis Roman Mars magiska podcastshow »99% Invisible«, ett ljudkonstpoetiskt men ändå hårdjournalistiskt program om design och arkitektur, saknar överhuvudtaget motstycke i svensk radio.

Men de svenska succépodcasterna har en egensinnig frihet som inte existerar hos amerikanska och brittiska motsvarigheter: en tankerymd som inte är större men väldigt annorlunda. Filip & Fredrik och Alex & Sigge har definierat sin egen rika tradition och influenskarta men är fullständigt befriade från den äldre podcastestetik – både teknisk och radiokulturell – som genomsyrar praktiskt taget samtliga större podcasts internationellt.

Tittar man på vilka podcasts som toppar itunes-listorna världen över är det tydligt att gränserna suddats ut mellan amatörpoddar och statlig respektive kommersiell radio. Och när det gäller ren poddradio i USA och England så är denna desto mer lik vanlig radio i ton och produktion ju större den är.

Men i Sverige saknar tvärtom de största podcasterna proffsmanér – de är lika produktionstekniskt ointresserade som, och här kommer det unika värdet, fascinerande självutlämnande.

Skolan som Fredrik & Filip och Alex & Sigge bildar för yngre poddradiomakare är därmed, i ett internationellt perspektiv, unik och handlar inte om att »leka riktig radio« utan om att lyfta fram det emotionella, våga prata om det privata, och den vägen söka det breda tilltalet.

Utgångspunkten är den »trendiga folklighet« som ofta påstås vara speciell för Sverige – utländska tidningar besöker sällan vårt land för allmänna, moderna Sverigereportage utan att påpeka hur svenskar älskar att självmedvetet formulera trender och definiera sig själva utifrån dessa. Poddradiosvenskar älskar att med creddhumoristisk självdistans referera till trenden i sig och sin plats i den; utropa att de »älskar att spela in podcasts!« och säga saker som att »jag tänkte direkt att jag måste berätta det här eftersom det var podcastdag i dag«. Och på så sätt bekräftar och statushöjer man lyssnarnas egna vardagsliv.

Det professionella fundament som Fredrik & Filip och Alex & Sigge står på är intressant. I stället för podcastkultur grundar de sig i ett slags 2000-talsfusion av svenska etermediala 1900-talsepigoner som SVT:s »Hylands hörna« respektive SR:s »Spanarna« och »Hemma hos Janne och Kjell«. Det handlar om en intuition i tonfall och angreppssätt som ekar vidare genom hela poddradio-Sverige – känsligt självreflekterande och popkulturell credd levererat med »Hej alla lyssnare i hela landet«-folklighet.

Som i hiphop-podcasten Bad Company Bcpodd. Ett kompisgäng som varje söndag samlas kring ett köksbord i en miljonprogramslägenhet i en stockholmsförort och diskuterar rapmusik – eller, lika ofta, party-dj:ande, galna skolminnen och annat internt. Men de kan lika gärna börja prata om fars dag, någon av dem har en pappa som dött… Det blir känslodramatiskt men samtidigt fullt av garv och chockrå språknivå.

Precis som i podcastvärlden i stort är humor och spel stora kategorier i Sverige. Ståuppkomiker och gamers tycks särskilt benägna att gå samman i konstellationer för att podda. Är man ett gäng oetablerade komiker är det kanske inte nya Alex & Sigge man vill bli utan snarare en officiell P3- »humorgrupp«, medan gamerpoddarna drar åt popkulturnischen där trivia, nördhumor och skrönor viktas mot recensioner och nyhetskommentarer.

Den svenska popkulturpodcast som lyfter högst på rent innehåll, och som också är den enda jag aldrig missar, är Obiter Dictum, där journalistvännerna Tobias Norström och Billy Rimgard analyserar tv, film och annan kultur med så mycket kunskap och geekpassion att jag ofta glömmer bort att jag inte alls har samma smak som dem. Men det bästa med dem är hur sömnlöst de rör sig mellan kulturformerna, eller rättare sagt hur de – som i senaste avsnittet – behandlar föräldraskap, sovvanor och piprökning som likvärdigt spännande kulturformer som det initierade snacket kring nyligen läckta originalmanuset till Ridley Scott-filmen »Prometheus« – och snitslar associationsbanan förbi även det amerikanska valet och svensk kulturpolitik. Substansen blir för ovanlighetens skull större och topicstarkare än kompismyset.

Ändå är kompismyset den minsta och viktigaste gemensamma nämnaren för hela medieformen, glöden som aldrig slocknar under podcastgrytan. Där bloggboomen manifesterades från ensamma skrivkammare är poddradioboomen det högsta och mest irriterande, men också största och mest spännande, fysiska ljudet av ung social gemenskap i Sverige. En genuint mänsklig antites till den artificiellt pr-styrda TV4-morgonsoffan och Mix Megapol-mallen.

Poddtips

Kjell Häglund listar sina favoriter

Obiter Dictum
Journalistvännerna Tobias Norström och Billy Rimgard analyserar tv, film och annan popkultur med mer kunskap, geekpassion och samtalscharm än något annat svenskt radioprogram.

Vad blir det för rap?
Briljant rap-podd med både fullödig stilkänsla och högsta journalistiska ambitionsnivå, starka teser, ofta fina intervjuer, perfekt mix av svenskt och internationellt.

The Political Scene
The New Yorker-redaktören Dorothy Wickenden leder strålande insiktsfulla samtal om amerikansk rikspolitik ihop med samma tidskrifts Washingtonkorre Ryan Lizza och inbjudna gäster.

99% Invisible
Amerikanske radiojournalisten och formfilosofen Roman Mars skapar en både ljudkonstpoetisk och reportagestark radioupplevelse om design och arkitektur.

Godless Bitches
Stenhård feminist-ateist-podcast från Texasbaserade Beth Presswood – hatälskad både inom och utanför amerikanska ateistled för sin kompromisslöshet – och likasinnade kompisar.

Den blå hästen
Malin Åkersten Triumf låter sin pappa Ulf Åkersten dra Europas historia i knarrigt mysiga avsnitt, medan mamma sitter bredvid i soffan, ”beredd att hoppa in när hon tycker pappa tar i för mycket”.

En podcast om en podcast
Malmövännerna Alexandra Loonin och Anna Hed ägnar sin podcast åt andra svenska podcasts – timslånga djupanalyser som berättar lika mycket om deras egen vänskap.

Till slut kommer någon att skratta
Landets bästa och mest kontroversiella humorpodcast av ståuppkompisarna Soran Ismail, Aron Flam och Petter Bristav, alltid med dagsfärska diskussionsämnen och kända, lössläppta gäster.

TV Heads
Göran Danasten och Bengt Strömbro är inte bara höjdare på SVT (inköpschef respektive programchef på SVT Umeå) utan extrema tv-serienördar med en passionerad expertpodcast.

The Reserves
Briljant fancast om Premier League – anekdoter, matchanalyser och skrönor, ofta med kulgästkopplingar som Glenn Hysén ihop med Liverpoolfanatikern Soran Ismail. En bra gästmerit kan vara att ”nästan ha tunnlat Wayne Rooneys lillebror”.

Back to Work
Dan Benjamin och Merlin Mann, två amerikanska bloggentreprenörsveteraner i yngre medelåldern, pratar jobb- och familjevardag, jobbproduktivitet och arbetsplatsfrågor, men på älskvärd och gränslös nördnivå.

Bad Company Bcpodd
Ni vet hur Woody Allen låter ett gäng åldrade showbizveteraner kring ett restaurangstambord berätta storyn om Broadway Danny Rose? Så känns den här hiphoppodcasten, fast med förortssnubbar runt ett lägenhetsköksbord.

Comedy Bang Bang
Fritt flödande men knivskarp podd där verkliga gäster (Jon Hamm, Amy Poehler) slängs in i samtal med påhittade karaktärer från huvudimpressarion Scott Aukermans kompisar (hela LA:s humorelit).

Improv4humans
Ovanligt lyckad improvisationshumor trots avsaknaden av live-kontext: Matt Besser från Upright Citizens Brigade improviserar ihop med roterande gäster utifrån förslag som ges av fans via twitter.

Slate's Political Gabfest
Det ledande amerikanska nätmagasinet Slate går igenom veckans viktigaste händelser, neutralt men vasst, intellektuellt men aldrig tråkigt.

WTF with Marc Maron
Marc Maron intervjuar i princip varenda stor amerikansk eller brittisk komiker och växer under dessa år som människa, hittar en ny publik och får ett nytt fokus i livet –fascinerande att följa.