Staten, kapitalet och andra makthavare

Få enskilda platser i svenska massmedier har en så stor påverkan som affärstidningen Dagens Industris förstasida. Om man pratar ekonomisk samhällsmakt finns få som kan mäta sig i genomslag. Det var följaktligen inte konstigt att det blev ett visst liv efter DI:s »etta« måndagen den 5 november.

Toppnyhet var en debattartikel. Rubriken: »Bolagsskatten måste sänkas«. Ingen ovanlig åsikt i detta rosa blad. Viktigare var författaren. Den som låg bakom detta rungande försvarstal till alliansregeringens förslag var ingen mindre än Leif Johansson, tidigare vd för Sveriges största företag AB Volvo, nu ordförande i Ericsson och ovanpå det, sedan ett halvår tillbaka, Astra Zeneca. Dessutom ordförande för presidiet i supermaktklubben Ingenjörsvetenskapsakademien.

Leif Johansson är Sveriges sjätte mest inflytelserika person, enligt årets upplaga av Fokus lista över Sveriges 100 mäktigaste personer. Mäktigare än de flesta ministrar. Mäktigare än kusinerna Wallenberg. Mäktigare än världens kanske rikaste man, Ingvar Kamprad. En Johansson, en man utan egen förmögenhet? Hur går det ihop?

Till att börja med har han inflytande inom både ekonomi och politik. Ännu viktigare – och avgörande för att komma ifråga som blott tjänsteman på Fokus lista – han använder sin position i näringslivet för att påverka. Som häromveckan i DI. Man kan ha ett överflöd av styrelseuppdrag eller miljarder – om man inte agerar för att förändra samhället eller deltar i politiska processer får man svårt att komma med på listan. Bara de kapitalister med en så uppenbar förmögenhet som Ingvar Kamprad och Stefan Persson kvalificerar sig på listan utan detta engagemang.

Utöver detta är Leif Johansson en i det feodala svenska näringslivet ovanligt brett accepterad figur. Han har relationer med både Sverker (på plats 20) i Handelsbankssfären och Jacob (plats 18) hos Wallenbergs, vilket ger extra inflytande. Men är samtidigt sin egen man.

Leif Johanssons avancemang är en av de stora förändringarna på årets makthavarlista. Listan görs för sjätte året i rad, med i grunden samma principer.

En annan stor händelse som fått stort utslag på listan är, naturligtvis, maktskiftet i socialdemokraterna. Ut med Håkan Juholt och Tommy Waidelich. In med Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Emma Lennartsson. Och Karl-Petter Thorwaldsson lite vid sidan av, rakt in på plats 5.

Årets kanske största politiska fråga – diskussionen om vinster i välfärden – har skickat upp åtskilliga personer i gränslandet mellan politik och ekonomi. Mest uppenbar är pr-nestorn och välfärdsentreprenören Peje Emilsson (på plats 17). Efter att han reste sig och tog till orda när SNS-rapporten som startade debatten presenterades förra hösten, har debatten stadigt flyttat sig i hans riktning.

Caremalobbyisten och ordföranden för moderaterna i Stockholm, Henry Sténson, är en annan som fått bärkraft av frågan i listan. Mona Sahlins tidigare högra hand Stefan Stern, nu i Emilssons tjänst, en tredje.

Annars är den stora trenden i årets lista moderaternas ökade makt, på bekostnad av allianskollegornas. Sex fler från statsministerns parti finns på årets lista, jämfört med fjolårets. Och inom moderaterna är det en särskild krets som flyttat fram positionerna ytterligare: Anders Borgs finansdepartement – Borgen.

Antalet kvinnor på listan är 31, vilket är 3 fler än på listan 2012.

Här hittar du hela årets makthavarlista.