Diskmedelsjätten vann knarkkriget

Läkarna kunde inte tro sina öron. Inte Läkemedelsverket heller. Fredagen den 22 november gick det brittiska företaget Reckitt Benckiser ut med en nyhet som skakade om den svenska vården.

Från och med årsskiftet skulle företaget sluta sälja Subutex – den medicin som har revolutionerat narkomanvården i hela världen. Anledningen var, enligt företaget, att missbruksproblemen i Sverige hade visat sig ännu större än »vi tidigare trott.«

Oroligast var det bland de tusentals patienter som för tillfället behandlas mot drogberoende. Svenska Brukarföreningen fick ta emot många oroliga samtal. Skulle de kastas ut ur behandlingen nu?

På Sveriges Television togs beskedet däremot som en seger. I flera dagar hade SVT sänt inslag om att det gick att köpa Subutex illegalt, att läkemedlet är en ingångsdrog för unga människor och att »allt fler dör i relation till Subutex«.

Det var – basunerade man ut – SVT:s rapportering som låg bakom företagets utspel.

Men det skulle visa sig vara långt mer invecklat än så.

Reckitt Benckiser är inget renodlat läkemedelsföretag. Företaget är snarare likt Unilever, Procter & Gamble och andra konsumentföretag som har samlat på sig ett stort antal varumärken som de sedan säljer och marknadsför. I sin portfölj har Reckitt Benckiser allt från finska diskmedel och acnekrämen Clearasil till halstabletten Strepsil och senapen French’s.

Subutex är lite av en främmande fågel i portföljen. Bland relativt milda mediciner och färgglada kondomer sticker läkemedlet ut. Dess aktiva substans är buprenorfin, en opioid som är kraftigt smärtstillande och till viss del beroendeframkallande.

På 1990-talet började läkare runtom i världen använda Subutex för att behandla heroinister. Subutex var mildare än metadon och kunde inte ensamt överdoseras. Men framför allt fanns det ett tak på hur stor effekt man kunde få. Tack vare dess kemiska sammansättning ger 10 milligram Subutex inte dubbelt så stor effekt som 5 milligram. Därmed har vana opiatmissbrukare svårt att få ett rus.

Framgångarna för Subutex gav klirr i kassan för Reckitt Benckiser. Men för några år sedan gick patenten ut. På den svenska marknaden finns nu fyra godkända kopior. Produkterna från Actavis, Orifarm Generics, Sandoz och Nycomed är samtliga billigare än Subutex och knaprar tillsammans åt sig en allt större del av den svenska marknaden.

Reckitt Benckisers motdrag heter Suboxone. Det är ganska likt Subutex, men är svårare att missbruka, framför allt intravenöst.

Nackdelen är att medicinen är mycket dyrare. Varje tablett kostar svenska skattebetalare en femtiolapp, nästan dubbelt så mycket som en Subutextablett. Skillnaden beror till stor del på att Suboxone saknar konkurrens på marknaden.

Suboxones betydelse för Reckitt Benckiser är stor. Bara i USA genererade medicinen intäkter på 8,7 miljarder kronor förra året.

Flera beroendeläkare är därför övertygade om att företaget tog tillfället i akt när SVT började sända sina inslag om Subutex. Genom att sparka ut sin egen medicin slår man undan benen för kopiorna, till förmån för sin nya produkt.

– Det var ett väldigt grumligt uttalande de gick ut med. De hoppar på den negativa uppmärksamheten för att kunna sälja mer av Suboxone, säger Johan Kakko, psykiatriker och narkomanvårdsforskare.

Reckitt Benckiser säger till Fokus att anklagelserna är grundlösa:

– Vi är bara oroliga för det missbruk som finns. Det är därför vi slutar sälja medicinen i Sverige, säger företagets produktchef Claes Nordensson.

Men företaget har varit med om liknande kontroverser förr. När Suboxone-patentet gick ut i USA förra året presenterade man en forskningsrapport som gick ut på att barn kunde svälja tabletterna. Företaget uppmanade myndigheter att förbjuda substansen i tablettform. Därmed skulle läkemedlet bara tillåtas som en film som patienten lägger under tungan. I den formen har Reckitt Benckiser patentskydd till år 2025.

»Handlar det om patienter eller vinst?« frågade sig affärstidningen Forbes. Mer rakt på sak var ekonomimagasinet Business Week med rubriken: »Reckitt Benckiser tar hand om sitt heroinberoende.«

Att företaget är beroende av heroin råder inget tvivel om. Trots att Suboxone bara står för en tiondel av omsättningen genererar det en femtedel av rörelsevins-ten.

Allt tyder alltså på att SVT, oavsiktligt, gjort det brittiska företaget en mångmiljontjänst. Men varför talas det så mycket om underhållsbehandling i Sverige nu? Om Subutex? Om heroin? Om Suboxone?

För att svara på den frågan måste man först gå tillbaka till 1965. Det var då en polisläkare bestämde sig för att göra ett experiment som i ett halvt sekel skulle komma att påverka svensk narkotikapolitik.

Vid den här tiden testade Sverige en mer liberal narkotikapolitik. Ett antal läkare hade fått tillstånd att skriva ut narkotika till drogberoende patienter. Målet var att förbättra deras hälsa och att förhindra dem från att begå brott för att få tag i drogerna.

Polisläkaren – som hette Nils Bejerot – var skeptisk. Han lät sjuksköterskor undersöka armarna på alla som hamnade i arresten. Och resultaten var enligt Bejerot alarmerande. För varje år som gick med det liberala experimentet ökade antalet arresterade som hade nålstick på armarna.

Bejerot tyckte sig ha fått stöd för sin hypotes: droganvändande liknar en epidemi. Om det blir lättare för några narkomaner att få tag i sina droger leder det till att andra människor börjar använda dem. Och på samma sätt som en influensaepidemi kan bromsas genom att folk tvättar händerna och håller viruset i schack, kan man försvaga drogepidemin genom att minska på tillgången.

Det här blev grunden för den svenska politiken om ett narkotikafritt samhälle. Med stränga straff, nolltolerans och skrämmande information i svenska skolor skulle knarket stoppas.

Bejerots försök har fått hård kritik av både svenska och internationella forskare. Den enklaste invändningen är att de som hamnar i arresten inte är ett representativt urval av allmänheten.

Men trots det, och trots att Sverige länge haft en hög andel narkotikarelaterade dödsfall, rubbades inte politikernas övertygelse.

Några få missbrukare kunde under den här tiden få tillgång till metadonbehandling, men det var ytterst svårt att komma in i programmet.

Inte förrän någon gång i slutet av 1990-talet mjuknade politiken något. Med stöd i forskning började narkomaner få tillgång till underhållsbehandling i vissa landsting. Subutex skrevs ut. Några boenden började tolerera visst missbruk; man slängde helt enkelt inte ut patienter för enstaka återfall.

Den nya politiken gav resultat. Andelen dödsfall – som på bara tio år mer än fördubblats – planade ut.

– Det är tydligt. Dödligheten har minskat i takt med att tillgången till behandling har ökat, säger Johan Kakko.

Utvecklingen kulminerade våren 2011. Då presenterade Missbruksutredningen och utredaren Gerhard Larsson en lång rad förslag. Tillgången till vård skulle öka ytterligare. Man skulle inte kasta ut patienter av »moralistiska« skäl. Uppmjukningen skulle fortsätta.

Men ingenting hände med utredningen. För samtidigt som svensk narkotikapolitik förändrats har skyttegravarna grävts djupare. Och de går såväl genom regeringen som inom partier. Socialdemokraten och förre narkotikasamordnaren Björn Fries har exempelvis rört sig långt från partiets officiella linje med sina krav på en mjukare linje. Och moderaterna i socialutskottet står för en långt mer restriktiv linje än flera partikolleger ute i landet. Den omdiskuterade Västbergamodellen – där visst droganvändande tolereras – lyder under ett moderat socialborgarråd.

Först när riksdagsledamoten William Petzäll dog började saker och ting röra på sig. Det kom fram att Petzäll inte ansetts tillräckligt nedgången för att få vård. Samma dag som han begravdes bad Maria Larsson Socialstyrelsen att snabbutreda hur underhållsbehandlingen fungerade.

– Det var ett smart drag av henne. Om man lyfter bort den infekterade frågan finns det större möjligheter att få fram en proposition om de andra förslagen i Missbruksutredningen, säger Björn Johnson, statsvetare vid Malmö högskola och författare till flera böcker om narkotikabehandling.

Just nu står frågan och väger. Utredningen från Socialstyrelsen blev inte den gnista som många trodde eftersom den innehöll flera faktafel. Samtidigt har de aktörer som är motståndare till en mjukare linje börjat göra sig hörda. Det handlar bland annat om organisationerna Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle och Kris, Kriminellas revansch i samhället. Vid Almedalsveckan har Kris haft kampanjer mot metadon och Subutex under parollen »statligt knark är också knark«.

Motståndarna siktar in sig på statistik som visar att allt fler som dör nu har Subutex i kroppen.

Men flera läkare hävdar att det inte betyder att de har dött av drogen – på samma sätt som att många som dör i Sverige har alkohol i kroppen, men ändå inte har dött av alkoholförgiftning eller ens alkoholism. Vad statistiken säger är egentligen bara att allt fler i en utsatt grupp – med förhöjd dödsrisk – nu använder Subutex i stället för heroin.

– Vad som inte kommit fram är att de här programmen är effektiva och ofta fungerar bra. Det har blivit en väldigt olycklig vinkling på allt det här, säger Johan Kakko.

Att diskussionen äger rum nu är dock ingen slump. Svensk socialpolitik står troligen inför en av sina största förändringar någonsin. Tidigare har länder som Finland och Norge genomgått samma metamorfos. Inte av drogliberala skäl, utan för att erfarenheter visar att en hård linje inte är bästa sättet att få ner antalet narkotikadödsfall.

– Det är fascinerande att narkotikabehandling är en så politiserad fråga. Det finns ju inga politiker som har synpunkter på hur läkare ska behandla hjärtinfarkter, säger Björn Johnson.

Fakta | Fyra personer – fyra linjer i narkotikadebatten

Nils Bejerot brukar kallas »den svenska narkotikapolitikens fader«. Hans ifrågasatta studier lade grunden för visionen om ett narkotikafritt samhälle. Många av hans adepter är fortfarande aktiva inom svensk narkotikadebatt.

Björn Fries, s, var tidigare regeringens narkotikasamordnare. På senare år har han alltmer kraftfullt börjat ifrågasätta den svenska narkotikapolitiken, polisens fixering vid att arrestera narkomaner samt den bristfälliga narkomanvården.

Organisationen KRIS, Kriminellas revansch i samhället, är den organisation som kraftigast ifrågasätter uppmjukningen av den svenska narkotikapolitiken. Ordföranden Christer Karlsson vill att tillgången till underhållsbehandling och drogtoleranta boenden blir mer restriktiv.

Barn- och äldreminister Maria Larsson, kd, är ansvarig för narkotikapolitiken. Den omtalade Missbruksutredningen ligger sedan över ett år på hennes bord. Nu måste hon navigera mellan etablerade intressen som inte alltid stämmer överens med etablerad forskning.