Tygla köttets lustar

Segblek skinka som blöder vatten när man sticker gaffeln i den. Kemikalieröda charkpålägg som utan att ha passerat smaklökarna förvandlas till en fetthinna i gommen. Och det värsta av allt: lunchrestaurangskycklingen. 89-kronorsbufféernas viktigaste proteinkälla, med fadd smak, lätt gummiartad konsistens och tveksam härkomst. Det äckliga köttet. Håll nu kvar detta äckliga kött i tanken medan jag uppmanar veganer att sluta läsa på grund av risk för vredesmod.

Denna krönika är nämligen riktad till dem som, liksom jag, äter kött. Texten nedan kommer inte hävda att vi ska sluta med det helt. Jag känner självklart till de djurrättsliga och miljömässiga argumenten. Men det vore optimistiskt, till och med naivt, att bortse från andra aspekter som påverkar våra livsstilsval. Hur köttätande i kultur och tradition, som uttryck för identitet och status, i vårt samhälle i dag är ett attraktivt beteende, djupt förknippat med våra invanda bilder av det goda livet. En stor majoritet svenskar har inte för avsikt att sluta äta kött. Om du är en av dem är det till dig jag skriver.

För trots att jag känner som du är det också ett faktum att vi äter för mycket kött. Den industriella köttproduktionen påverkar klimatet, förvärrar sötvattenskrisen och driver upp oljepriserna. Här följer därför tre anspråkslösa förslag för dig som vet att det är sant men inte är beredd att bli helvego. Jag tror vi alla kan hålla med om att de är av win-win-karaktär.

Har du fortfarande intrycken av det äckliga köttet i sinnet? Bra. Ät det inte. Låtom oss denna dag bestämma att vi aldrig mer ska äta kött vi själva ärligen tycker är vämjeligt. Jag misstänker att köttets äcklighet ofta avspeglar ett fruktansvärt lidande för djuren, att det oftare bär på smittor som salmonella och på rester av hormoner och antibiotika än det icke-äckliga – men det spelar ingen roll. Det smakar inte bra. Du ska inte betala för det. Välj bort det av själviska orsaker och alla vinner.

Att äckligt kött är billigt är förstås ett argument, särskilt i denna ekonomi. Det för oss till mitt andra förslag: att också slopa slentrianköttet. Följande livsstilsanalys blev något av en revolution för mig. »Måste det ligga en charkprodukt på varje macka jag äter eller är det mest en vana? Måste det vara kött på varje pizza jag äter? Måste vi fira och imponera på varannan med biff eller kan vi göra det med fisk ibland?« När jag identifierade köttet som varken gjorde till eller från i min diet, och strök det, frigjordes dagligen pengar till att ersätta det äckliga köttet med bättre råvaror över hela linjen.

Och till sist. Tänk om man i dag på alla våra offentliga verksamheter, på konferenser och på våra större fester, skulle börja servera vegetarisk mat som standard, och låta oss som äter kött skriva ett mejl eller kryssa i en ruta för att säga att vi hellre vill ha köttalternativet? Att höra av sig funkar ju alldeles ypperligt för vegetarianer och allergiker i dag. Då skulle sådana som jag, som gärna äter vego men inte gillar att vara till besvär, och dessutom är lite lata, alltid välja det köttfria alternativet. Av ren bekvämlighet om inte annat.

Jag förstår att detta kräver en kompetenshöjning i restaurangkök och på cateringfirmor, som ofta har en rätt begränsad repertoar av mättande och lockande vegomat. Men eftersom den nästan alltid, portion för portion, blir billigare än köttalternativet skulle den investeringen snabbt betala sig. Samtidigt skulle vi fumliga hemmakockar inspireras till en annan matlagning i hemmet.

Visst, prata köttskatt ni. Vi andra kan börja här.