Blågul självgodhet
Det kunde ha varit så otroligt enkelt.
Reinfeldt och Ask kunde sagt att det givetvis både är allvarligt och oacceptabelt om det är så att människor i Sverige enbart på grund av sin hår- och hudfärg blir föremål för passkontroller. Inskärpt att »inre utlänningskontroll« inte får gå till på det sättet, att de många vittnesmålen oroar.
Beatrice Ask har i stället avfärdat berättelserna om svenskar med ett visst utseende som särskiljts, pekats ut och ifrågasatts, genom att tala om den olust vi alla kan känna när polisen vinkar in oss på motorvägen.
Fredrik Reinfeldt har irriterat påpekat att vi minsann inte har någon fri invandring. Som om detta skulle innebära att jakten på dem som olovligen uppehåller sig här får ske med vilka medel som helst, och att kränkningar mot mörka svenskar i det sammanhanget är ett svinn man får räkna med.
Till en början kunde man åtminstone hoppas att dessa moderaters dånande tondövhet i den så kallade Reva-debatten var oavsiktlig – att Reinfeldt och Ask bara inte hade förstått vad människor pratade om. Men ju fler uttalanden de gjorde, desto svårare blev det att värja sig för tanken att en noggrann bedömning låg bakom.
En nymoderat utslagsräkning som visade att svarthåriga människors oro och smärta i dagsläget betingade ett så försvinnande lågt värde på opinionsbörsen att det föreföll rent riskabelt för partiet att investera i frågan.
När Tobias Billström uttalade sig i Dagens Nyheter slöts cirkeln.
Jonas Hassen Khemiri hade i sitt berömda brev skrivit om omöjligheten »att vara del i gemenskapen när Makten ständigt förutsätter att en är en Annan«.
Så kom självaste migrationsministern och tyckte det var angeläget att klargöra skillnaden mellan blonda, blåögda, svenska damer till flyktinggömmare och mörkmuskigare element som håller sina landsmän undan rättvisa. De förra, enligt Billström, drivna av viljan att göra gott medan de senare inte sällan bara vill sko sig. Varför hävdade han detta?
Förmodligen av samma anledning som när han för några år sedan undrade om de som tycker det är okej att flyktingar går under jorden också anser att mördare ska kunna undgå straff.
Betraktar vi papperslösa som människor som till skillnad från oss själva haft oturen att födas in i lidande och armod, och bara gör allt de kan för att få ett anständigt liv, blir jakten på dem – som inte gör halt någonstans – svåruthärdlig. Framställs de i stället som kriminella och amoraliska blir det lätt att rättfärdiga nästan vilka åtgärder som helst. Och det moraliska dilemma som det innebär att genom födsel tillhöra jordens herrefolk kan snabbt förträngas ur det blågula medvetandet. Just detta har vi ett stort behov av.
Billström, Reinfeldt och Ask hävdar att de bara står upp för den reglerade invandringen. Men det kan man göra utan att misstänkliggöra människor. Det kan man göra med ödmjukhet inför sin privilegierade position, och medlidande med dem som hade sämre tur men som är så många att de inte anses kunna rymmas i Sverige.
Människors legala status är en fiktion som inte syns utanpå. Därför får varje misstänkliggörande av papperslösa också återverkningar för svenska människor av många olika ursprung. Det verkar Billström, Reinfeldt och Ask inte ha förstått, eller bry sig om.
De är knappast främlingsfientliga. De är bara alldeles för principlösa för att i rådande situation, med sverigedemokraterna på över tio procent i opinionsmätningar, kosta på sig att försöka förstå det Jonas Hassen Khemiri försökte säga dem.
Fredrik Reinfeldt tog i tisdags Tobias Billström i örat och förklarade att migrationsministern nu måste »återvinna sitt förtroende«. Men de ledande moderaternas agerande den senaste tiden gör det svårt att tro att Billströms hårda toner bara är hans egna. Statsministern kanske tycker att han gick lite för långt den här gången, men det är tydligt att moderaterna vill försäkra sd-benägna väljare om att de minsann inte tänker dalta med några invandrare. Det är inte läge att uttrycka medkänsla.
Kursändringen är retorisk, men även retorik förändrar samhället.
Moderaternas stora fråga för våren handlar om brott och straff. Det handlar om att, som det heter, ta människors oro på allvar. Förutsatt att oron är blond och blåögd, uppenbarligen.
För övrigt är det lätt att älska public service när man få ta del av sådan enastående radiojournalistik som Randi Mossige-Norheim står för i sina P1-dokumentärer »Narkotikalandet«, om skugglivet kring Plattan i Stockholm.
Läs mer:
