Ekot av Enquist
På sidan sextio i PO Enquists »Liknelseboken« kommer ett helt överraskande avsnitt. Fram tills dess har jag sjunkit in i läsningen, nickat igenkännande: miljöerna, problemen, språket känns igen. Vintage Enquist. Så följer detta med faderns ansikte.
Pappan Elof, som dog när författaren bara var ett halvår gammal, är en stum följeslagare genom så gott som hela författarskapet, åtminstone tillbaka till »Hess« från 1966. Han finns där som ett stelnat ansikte, fast i sitt fotografi. Ibland, i en annan Enquistsk grundsymbol, som ett ansikte fastfruset i isen, som i »Nedstörtad ängel« från 1985. Men nu händer något. Författarens son skjuter fram sin mobiltelefon över bordet och där är den välbekanta bilden av Elof, fadern. Som plötsligt blinkar. Och ler.
»Det hugger till i bröstet. Mannen på bilden, som är hans döde far Elof, rör sig faktiskt. Ögonen blinkar långsamt, nästan finurligt, och munnen formar sig till ett leende. Det är ohyggligt.«
Programmet som fått fotografiet på den döde mannen att röra sig heter Crazy Talk Animator och kan laddas ned för en knapp tusenlapp. Och effekten är, precis som Enquist skriver, snarare kuslig än komisk. Bilden av att »andas fram den dödes ansikte« genom isen är en av hans stående figurer. Nu händer det, liksom i förbifarten, med hjälp av en digital leksak.
Man ska inte låta lura sig. Bilden av den datoranimerade fadern står där inte av en slump. Enquist är en av det svenska språkets mest raffinerade författare, och gränsen mellan sanning och fiktion har alltid varit hans revir. Hela »Liknelseboken« är en inventering av kända inslag i Enquists författarskap: uppväxten i Hjoggböle, den hårda, lågkyrkliga religiositeten. Pubertetskriser och västerbottendialekt. Men den här gången glider det under bilderna: de blinkar plötsligt och rör på sig.
Mitt i boken ligger så en medelålders kvinna på ett kvistfritt furugolv. Det har hon inte gjort förut, och hon är problematisk. Mer därom senare, som Enquist formulerar det.
Enquists romaner drar åt mycket olika håll, ned i historien, ut i världen – det är nog också en av anledningarna till att han tillsammans med generationskamrater som Kerstin Ekman och Lars Gustafsson blivit en av Sveriges mest lästa författare, såväl inom landets gränser som internationellt. Men hela tiden kommer samma bilder tillbaka, ibland enerverande bekanta. Likadant i årets »Liknelseboken – en kärleksroman«. Men något har hänt. Bilderna rör sig på ett annat sätt. Romanen är en av de mest bångstyriga Enquist skrivit, och en av de intressantaste. Men det är som om författaren själv bestämt sig för att problematisera den tydliga, liksom förtroendeskapande berättarröst vi vant oss vid ända sedan böcker som »Legionärena« från 1968 eller »Sekonden« från 1971. Den som berättar i »Liknelseboken« är inte alltid att lita på.
Jag blir först tvärt besviken när jag ser omslaget. En stor stjärt, föga förvånande en kvinnlig sådan. Som alla i förlagsvärlden vet säljer böcker med (kvinnliga) stjärtar bra. Det är också slående att det den här gången så tydligt står just roman på pärmen, till och med »kärleksroman«. Enquist säger flera gånger i texten att han aldrig kunnat skriva kärleksromaner. Ändå har han ju gjort det, flera gånger - i »Sekonden« från 1971 och i »Nedstörtad ängel« från 1985, som har just undertiteln »en kärleksroman«. Det är som om han verkligen vill inskärpa att det är en kärleksroman vi läser. Och länge ser »Liknelseboken« främst ut som en bok om kärlekens omöjlighet – symboliserad av det häfte med den döde faderns kärleksdikter till modern, som kanske skulle brännas upp och som därför är svett i kanten – och där det symboliskt nog också saknas ett antal sidor i mitten.
Men kärnan i »Liknelseboken« är en förförelse högsommaren 1949. Berättaren, på alla sätt lik den Per-Olov vi mötte i memoarboken »Ett annat liv« från 2008, växer full av pubertetsångest och religiösa grubblerier upp ensam med den starkt religiösa modern. Allt känns igen. Men in i bilden kommer så sommargästen Ellen, en femtioårig, ensamstående kvinna som en het sommardag helt sonika lockar in den storvuxne femtonåringen i sitt kök, utlovande sockerdricka. Det slutar på det »kvistfria furugolvet« i ett kravlöst samlag. Pojken upplever mest befrielse. Vad Ellen känner efteråt får vi gissa oss till.
Den omvända situationen infinner sig förstås objuden, som tankeexperiment. Låt oss tänka oss en femtioårig man som förför en femtonårig flicka i Västerbottens inland på fyrtiotalet. Scenen hade då utan tvekan varit ett övergrepp och ett trauma i livet. Det får stora konsekvenser också för berättaren i »Liknelseboken«. Men till en början skildras minnet här alls inte plågsamt, vilket stämmer med klichén av manlig sexualitet, så som den regelmässigt framställs – drömmen om snabbt sex utan komplikationer eller förpliktelser. Men småningom blir det mer komplicerat.
»Sant« eller inte? Man kan ju påminna sig att scenen med den äldre kvinnan som »inviger« pojken i sexlivet är en annan stående figur, inte hos Enquist själv, men väl i femtiotalets italienska och franska filmer (Fellini!) och i romaner från samma tid. Den ekar. Lägger man sedan »Liknelseboken« bredvid memoaren »Ett annat liv« ser man att mötet med den femtioåriga Ellen typiskt nog utspelar sig vid en tidpunkt då det i memoarboken bokstavligen finns en vit sida.
Det är troligt att många kritiker kommer att uppfatta Ellen som stötande. Men man bör påminna sig att romaner oftast inte intresserar sig för hur människor bör vara, utan hur de kan vara. Själv märker jag att jag finner frågan om Ellen fanns »på riktigt« eller ej rätt ointressant. Hon angår mig faktiskt bara som litteratur, i det »kärleksromanen« vill berätta för mig. »Ellen från Södertälje« är till en början inte mer som person än vad som ryms i en femtonårings sexfantasi. Men porträttet av henne djupnar alltmer, till en stor frånvaro. Det blir ett par telefonsamtal, ett vykort, ett flyktigt möte på en perrong. Hon är hela tiden bortvänd, vänligt intresserad, men bortvänd. Kärlek i betydelsen av kontinuitet, sällskap, gemensamma minnen blir det aldrig. Men som berättaren säger har de »stigit in i varandra«. Och konturen av ett helt annat liv, Ellens, blir synligt som ett hålrum i berättelsen. Jag uppfattar sidoblickarna på Ellens liv som mycket skrivna i betydelsen dramaturgiskt arrangerade. Men det är också mycket bra skrivet. Ellen blir hela tiden allt intressantare.
Att läsa boken är litet som att se någon ta in och vika ihop lakanstvätten inför kvällen. Det smalnar av – berättaren påminner sig om att han hunnit bli sjuttiosju år, de äldre och jämnåriga vännerna står redan »invid stranden«. Enquist plockar alltmer metodiskt isär flera av de berättelser han förut återanvänt – pojken som tar livet av sig med en plastkasse över huvudet. Den tidigt döde fadern. Liksom en karg uppväxtmiljö präglad av de fattigas religion, där »synd«, att ge efter för ingivelser, impulser eller i värsta fall sin lust, tveklöst leder till misär. Ur det perspektivet är tillfälligt sex med en sommargäst bland det värsta som kan hända. Nästan lika illa som att »sprita«. Det får konsekvenser.
I alla Enquists romaner finns en tankeriktning jag skulle vilja kalla »den västerbottniska grenen av existentialismen«. Dess första tes är denna: Det är livsfarligt att bli en hel människa. Det talas till exempel varnande om »en man gjuten i ett stycke«. Inga håligheter, inga ekon: bara en solid person med solida övertygelser. Det är det öde som Guldberg i »Livläkarens besök« och även den sene Lewi Pethrus i »Lewis resa« råkar ut för. Når man fram dithän, att bli ett med sig själv och veta vem man är, då är det kört. Man blir oemottaglig och en fara för sin omgivning.
»De riktigt fromma var då de skrämmande«, skriver berättaren nu i »Liknelseboken«. »Var det kanske så att människovardandet var att bli döpt i synd, och att detta var meningen med livet?«
Det finns ett bottenläge i en scen mot slutet av memoaren »Ett annat liv« som ekar både bakåt – och framåt mot »Liknelseboken«. Författaren är på plats under de stora demonstrationerna på Vaclavplatsen i Prag 1989, men är så långt inne i sin alkoholism att han väljer bort det historiska ögonblicket för att gå hem till sina två flaskor billigt vin. Det är en scen som påminner om ett ögonblick i »Legionärerna« från 1968 – där »Undersökaren« försöker delta i en medborgarrättsmarsch i USA under sextiotalet, men stöts bort av själva det tvingande i gemenskapen han söker. Det går inte att vara »inne i livet«.
Men i »Ett annat liv« finns också en närmast dold vändpunkt, då författaren efter att ha försökt supa ihjäl sig vistas på en klinik i Danmark. En yngre man tas in med akut förgiftning och författaren finner sig försöka trösta dennes förtvivlade föräldrar. Han »försökte säga till föräldrarna att livet till sist kunde vara barmhärtigt, och att det fanns nåd (…) Han gav råd! Som om han själv kunde ge dem ett svar när han inga svar hade att ge sig själv. Ändå försökte han.« Det är strax efter det som livet vänder och han åter kan skriva.
Då börjar uppstigandet. Och just detta, att »stiga in i varandra« – med eller utan lust – är vad »Liknelseboken« till sist handlar om. Det är också därför som den kallas »kärleksroman«. Det är den sortens tro som det handlar om, religiös eller ej: tron att livet är möjligt. Där börjar allting. »Att denna känsla av lugn i själva verket var kärleken. Att tillvaron var vad den påstod sig vara. Mest av allt stillsam och utan skuld, utan den egna skulden.«
»Liknelseboken« släpps
den 18 mars på Norstedts.
Fakta | Höjdhopparen som blev författare
PO Enquist är född 1934 i Hjoggböle utanför Bureå i Västerbotten. Som ung sågs han som lovande höjdhoppare. 1961 debuterade han med romanen »Kristallögat«. Genombrottet följde med »Magnetisörens femte vinter« (1964) och befästes med dokumentärromanen »Legionärerna« (1968), som översattes till flera språk. På åttiotalet följde ett antal populära pjäser som »Tribadernas natt« och »Ur regnormarnas liv«. Några av hans på senare tid mest uppskattade böcker är »Livläkarens besök« (1999) och självbiografin »Ett annat liv«, bägge Augustbelönade. PO Enquist är idag gift med författaren och Grupp 8-grundaren Gunilla Thorgren och numera bosatt i Stockholm.
