Tomma tunnor på Koreahalvön

Nordkoreas nya diktator Kim Jong-Un ligger inte på latsidan. På mindre än två månader har han hunnit med att provspränga kärnvapen, förklara krig mot Sydkorea och hota att attackera USA med atombomber i »förberedande syfte«. I en officiell krigsförklaring från den 30 mars, hette det att tiden var inne för en do-or-die-battle mot de amerikanska imperialisterna. Den minsta provokation kring Nordkoreas gränser skulle följas av »ett fullskaligt krig, ett kärnvapenkrig«.

Vidare sa Nordkorea i tisdags att man tänker öppna landets största kärnreaktor Yongbyon på nytt. Situationen har fått medier världen över att tala om kärnvapenkrig. Men i Seoul, knappt 20 mil från den koreanska gränsen, fortgår livet som vanligt. Luttrade invånare bemöter hoten med en axelryckning. Tidningarnas förstasidor toppas främst med nyheter om inhemsk politik och ekonomi.

Man måste nämligen bedöma Nordkorea utifrån vad de gör, och inte vad de säger. Det menade Vita husets presstalesman Jay Carney under en presskonferens i tisdags, där han påpekade att trots alla hot så har inga stora truppförflyttningar setts i Nordkorea. Enligt Carney är beteendet och retoriken knappast någonting nytt. Det har länge varit praxis för Nordkorea att gå emot sina egna åtaganden och bryta löften till världssamfundet.

Och vad gäller Yongbyon, så revs en del av anläggningens kylsystem då ett avtal tecknades 2007, som gav Nordkorea -bistånd i utbyte mot nedrustning. Att reparera och ta Yongbyon i bruk igen skulle ta upp till ett år. Carney förkastade därför i tisdags Ban Ki-Moons uttalande om att »situationen spunnit utom kontroll«. USA ska bemöta de verbala hoten främst diplomatiskt, genom att arbeta tillsammans med ett allt mindre tålmodigt Kina.

Om man vänder på myntet är det också lätt att förstå varför Nordkorea har trappat upp retoriken så pass. För USA:s handlingar i Korea är knappast enbart diplomatiska. I början av mars startade USA och Sydkorea en stor gemensam militärövning där två bombplan av typen B-52 flög över sydkoreanskt luftrum. Bara ett par dagar före Nordkoreas krigsförklaring tog även två amerikanska stealthbombare av modellen B-2 samma tur. Båda dessa plan kan bestyckas med kärnvapen. Lägg därtill en runda nya FN-sanktioner i början av året som var tuffare än väntat, och att FN nyligen även tillsatt en kommission för att se över Nordkoreas mänskliga rättigheter.

Allt detta har skett under en tid då Kim Jong-Un som ny vid makten försöker etablera en hård image i utlandet, och samtidigt är under otrolig inrikespolitisk press. Hans position som ledare bygger på relationen med landets generaler, av vilka många jobbat för såväl Kims far som farfar. Det är inget alternativ för den unge Kim att nu visa sig svag. Tvärtom måste allt som uppfattas som provokationer från fienden bemötas med ännu hårdare ord.

Vad som främst talar emot militär eskalering är att ingen av sidorna vill se en väpnad konflikt. Allra minst Nordkorea, som givetvis är medvetet om sin militära underlägsenhet. Därmed inte sagt att det inte finns några risker. I en spänd situation kan minsta snedsteg leda till mindre sammandrabbningar, likt den då 46 sydkoreanska besättningsmän miste livet när Nordkorea sänkte deras fartyg 2010. Men den unge Kim, som är utbildad i Schweiz och gillar amerikansk basket, är ingen dumskalle. Han vet att i samma sekund som han använder kärnvapen, är hans dagar vid makten förbi och Nordkoreas Kim-dynasti en minne blott.