Sextorka med arbetslinje
I Hjalmar Bergmans lilla roman »Eros’ begravning« kommer ägarinnan till Larsbo gård, fru Olga, till insikt om att folk slösar bort alldeles för mycket tid på kärleksliv. Efter att i smyg ha observerat en kammarjungfrus samtal med en torvupptagare, kommer hon efter en hastig överslagsräkning fram till att enbart den egna gårdens »kvinnliga tjänare för erotiska syften dagligen bortslösade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett materiellt värde av cirka 4,85 kr«. Och om man sedan även tar männen i beräkning? Och betänker hur många gårdar det finns i Sverige?
Hon bestämmer sig genast för att skriva en nationalekonomisk pamflett, med arbetstiteln: »Har den moderna människan råd att älska?« Vidare att starta en rörelse, vars slagord ska vara: »Bort från erotiken!« Det går såklart inget vidare.
»Eros’ begravning« är inte något av Hjalmar Bergmans bästa verk, men en underhållande mellanbok i ett rikt författarskap. Bland dess komiska förvecklingar och anekdoter ryms också en satirisk udd. Fru Olga är absolut inte moralist, hävdar hon. Hennes motstånd mot erotiken bygger enbart på en rationell ekonomisk kalkyl. Därigenom är hon emellertid rätt representativ för andan i det moderna Sverige, där puritansk moral gärna presenteras som förnuftig samhällsnytta.
Och ni vet vart jag ska komma, va? Den ekonomistiskt utstyrda moralismen firar ju större triumfer än någonsin i arbetslinjens Sverige. Där folk till exempel »har ett ansvar att hålla sig i fysisk trim«, för att kunna arbeta till hög ålder. Så vore inte fru Olgas program helt i regeringens anda? Eller regeringens och regeringens, förresten. Det är ju inte precis så att oppositionen heller ifrågasätter lönearbetets helgd.
Arbetslinjen är alltså dogmen att betalt arbete, oavsett vad det består i, alltid är bättre än inget betalt arbete. Alltså att det alltid är bättre att A säljer en hamburgare till B, än att B lagar sin middag själv. Att det har ett egenvärde att renovera en redan renoverad bostadsrätt, så länge någon får betalt för det. För att ge ett par exempel på sådana servicejobb som man tänker sig ska ersätta alla försvunna tillverkningsjobb. (Och missförstå mig inte: ett av skälen till att jag gillar att bo i Berlin är att jag här har råd att äta ute var och varannan dag, vilket bland annat har att göra med lägre skatter på arbete. Men arbetslösheten förblir hög ändå.)
Ja, min skepsis är absolut inte originell. Det finns debattböcker skrivna om saken, och den som läser internationella ekonomitidskrifter eller rätt bloggar känner till problematiken. I korthet: Det är inte en brist på jobbskatteavdrag eller jobbcoacher som får ungdomsarbetslösheten att fortsätta stiga. Det är en brist på jobb. Ett utbudsproblem, inte ett incitamentsproblem. Och den stora bilden är att både okvalificerade och kvalificerade industrijobb fortsätter att ersättas av robotar, dito affärsjobb av datorer, politikerjobb av tränade apor ...
Nej, vänta, det där allra sista ligger ännu i framtiden. Men det är ett faktum att allt färre arbetstimmar behövs för att producera samma välstånd. Vilket i princip vore gott och väl, om inte automatiseringens ekonomiska vinster samtidigt koncentrerades hos allt färre personer, som samlar mer kapital på hög än de någonsin kan spendera på hamburgare eller renoveringar. Under det att deras uppsagda personal sysselsätts med att söka jobbkurser inom den statliga moralkakeproduktionen, i stället för att kunna använda den insparade tiden till exempelvis romanläsning eller erotik. Och är det en slump att det i dagarna meddelats att svenska folket har mindre sex än någonsin?
