Ge Obama vad han tål

Yttrandefriheten är ur led. Den amerikanska visselpipan Edward Snowden har fått asyl i Ryssland, samtidigt som det enskilt största landet att leverera asylsökande till EU är just – Ryssland och staterna i det forna Sovjetunionen. De flesta av de ryska flyktingarna klagar på den kringskurna yttrandefriheten i Putins välde. Många försöker förstås undfly oroligheterna i Kaukasus och Centralasien, men skrämmande många är på flykt undan Putins auktoritära lagar. Det rör sig om liberala oppositionspolitiker, regnbågsaktivister som kämpar för mänskliga rättigheter. Alla sitter de trångt i sitt hemland, men de har också svårt att få den åtrådda friheten i väst. 90 procent av de ryska asylsökandena får avslag.

I jämförelse med Ryssland framstår alla europeiska stater som dygdemönster när det gäller yttrande- och tryckfrihet, Ungern undantaget. Men det är en falsk fasad. Att det aldrig är läge att slå sig för bröstet visar inte minst de senaste turerna i Snowden-fallet, i England.

I förra veckan meddelades att David Miranda, partner till The Guardian-journalisten Glenn Greenwald, stoppats på Heathrowflygplatsen och förhörts i nio timmar. Nio timmar! Mirandas partner Greenwald är alltså den journalist som främst fått ta del av Snowdens uppgifter i brittisk media.

David Miranda kvarhölls med stöd av de brittiska antiterrorlagarna. Han hade besökt en amerikansk dokumentärfilmare i Tyskland, som samarbetat med Greenwald och The Guardian om Snowden-dokumenten, uppger TT.  En talesman i Vita huset i Washington bekräftar att brittiska myndigheter kontaktade USA, när de sett att Mirandas namn stod på passagerarlistan. Men Vita huset ska inte ha haft något med gripandet att göra, allt var de brittiska myndigheternas eget beslut.

Scotland Yard försvarar gripandeproceduren som »nödvändig och proportionerlig«.

Storbritanniens oberoende inspektör för terrorlagstiftning, David Anderson, kallar i stället  gripandet för »ovanligt« och vill att landets antiterrorlagar ses över.

Siffrorna talar för sig själva. Detta kan inte kallas »proportionerligt«. Det inträffade måste rubriceras som en skandal. Den engelska regeringen har allt att bevisa, och  domen från demokratiförespråkare världen över måste bli mycket hård.

Svallet i kölvattnet efter Edward Snowdens avslöjanden om USA:s globala avlyssningsmetoder – som hela världen redan borde känna till, för att travestera Carl Bildt – börjar likna en tsunami som hotar demokratins kärna.

Det råder ingen som helst enighet om Snowdens skuld. Det finns många med mig som menar att Snowden gott kunde få asyl i Sverige eller andra europeiska demokratier. Enligt juridisk expertis skulle det möjligen gå att fälla honom för brott även mot svenska lagar, men det är inte solklart. Klart är dock att makten att ge honom asyl skulle ligga i regeringens händer, enligt 24 § tredje stycket utlänningslagen: »eller finner regeringen eljest anledning att icke villfara framställningen«.

Men naturligtvis vill den svenska regeringen inte ta i Snowden med tång.

Men det som nu sker i Storbritannien visar att både den svenska regeringen och andra aktörer som säger sig hylla press- och yttrandefriheten nu måste säga ifrån.

I Dagens Nyheter gav Mats Johansson, moderat, en skakande rapport från dagens Turkiet, där president Erdogan verkar vilja göra en »Putin« och ta makten över oligarkerna, medierna, akademin, domstolarna, militären och oppositionen. Hundratals turkiska journalister sitter i fängelse. Johansson citerar den svensk-turkiske journalisten Yavuz Baydar som vittnat om regeringens repression.

Att utvecklingen är så mörk i auktoritära regimer som Ryssland och Turkiet är ingen nyhet. Men när länder som USA och Storbritannien börjar slira på principer och ideal när det gäller press- och yttrandefriheten är vi riktigt illa ute. Hur ska annars den nödvändiga kritiken av just Ryssland, Turkiet, Iran eller Egypten kunna tas på allvar?

När vännen Barack Obama kommer till Sverige i september måste både Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt hålla yttrandefrihetens fana högt. Om inte pressfriheten prioriteras på hemmaplan på dagordningen kan ingen av parterna se sig själv i spegeln efteråt.

För övrigt har höstens bok redan kommit ut, Svetlana Aleksijevitjs »Tiden second hand« (Ersatz förlag med översättning av Kajsa Öberg), som handlar om den röda människan efter Sovjetunionens fall. Gastkramande gripande. Obligatorisk läsning för att förstå både Stalins och Putins epok. Värd Nobelpriset.