Styckmästaren

Sådant ståhej det brukade vara när finansmannen Christer Gardell drog fram. Politiker som ryckte ut för att skydda nationalklenoder, gamla ägare som försökte hålla honom utanför styrelserummen, småsparare som oroades över plundrade bolagskassor, företagsledningar som sparkades och anställda som fruktade för sina jobb. I det ena svenska storbolaget efter det andra.

Bara ryktet om att Gardell hade köpt in sig i ett nytt företag kunde få internationella investerare att ana blod och börskursen att rusa. Snart hade han stöpt om bolaget, sålt det vidare och gått därifrån med fickorna fulla av pengar. På väg mot nästa byte.

Christer Gardell var ett fenomen. Upphöjd i vissa näringslivskretsar, avskydd i andra. Ständigt omskriven.

Men det var då. För fem, tio, femton år sedan.

I dag, eller officiellt på en extra bolagsstämma nästa tisdag, kan Gardell stycka upp ett av Nordens största bolag utan uppståndelse. Finska industrikoncernen Metso, med 30 000 anställda och en omsättning på över 60 miljarder kronor, ligger på slaktbänken.

Det är hans mest segdragna affär någonsin. Han presenterade planen redan när han köpte in sig i bolaget för åtta år sedan. Som styrelsemedlem har han sedan långsamt övertygat den finska staten och andra storägare att man kan tjäna på att dela bolaget i två – ett verksamt i den lukrativa gruvbranschen, ett i den krisdrabbade pappersindustrin.

Åtta år är en mindre evighet på finansmarknaden. Speciellt för en man som en gång i tiden gav kvartalskapitalismen en grå snedbena och en skarp käklinje. Han som brukade stycka upp bolag lika snabbt som han vann tresetare i tennis mot otränade börs-vd:ar.

Vad har hänt med Christer Gardell?

Det finns nya pengar och så finns det gamla pengar. Christer Gardell har aldrig tillhört de uråldriga maktsfärerna i svenskt näringsliv. Inte Wallenberg eller Handelsbanken. Sitt finansimperium har han byggt på egen hand och sin miljardförmögenhet har han tjänat ihop själv – ofta i direkt konflikt med de traditionella industriägarna.

Pappa Stig var bokbindare och fackkämpe från lappländska Sorsele. Mamma Hillevi var expedit från västgötska knallebygden. Christer föddes den 4 december 1960, fem minuter efter enäggstvillingen Richard. De växte upp i Alphyddan i Nacka, ett förortskomplex bestående av höghus omringade av motorvägar, bara en dryg mil från 20-miljonersvillan på Solsidan i Saltsjöbaden där Christer bor i dag.

Han visade tidigt tävlingsinstinkt. I skolan och på basketplanen. Gick ut ekonomisk linje på gymnasiet med 4,4 i snittbetyg. Tillsammans med Richard vann han junior-SM i basket 1979 med KFUM Central. Sedan blev det tennis.

Bröderna Gardell följdes åt på Handelshögskolan i Stockholm. Richard, som i dag äger Pacific Equity Partners, Australiens största riskkapitalbolag, var den festglada. Christer den seriösa som redan då visste vad han ville. Av hundratals studenter utmärkte han sig.

– Han var kaxig och hade ett stort ego, ibland större än det borde vara. Han gjorde inget pro bono, bara sådant som var lönsamt för honom själv, men det stack han heller aldrig under stolen med, säger en studiekamrat.

Christer fick stipendium till London Business School och gick ut Handelshögskolan som kursetta. Han hamnade på alla Handelsstudenters drömföretag: det mytomspunna managementkonsultbolaget McKinsey. De anställda var unga, jobbade dygnet runt och hade relativt dåligt betalt. Men de fick arbeta i superhemliga projekt direkt med företagsledningar i storbolag – Christer inom finans och industri – och när de slutade var de garanterade toppjobb i näringslivet med tillgång till ett nätverk av gamla McKinsey-medarbetare världen runt. Gardell stannade i elva år och klättrade tack vare bolagets »up or out«-princip till partner i firman. Därefter en kort sejour som partner i riskkapitalbolaget Nordic Capital innan den verkliga karriären började.

Christer Gardell hade firat jul hemma hos svärföräldrarna utanför Åre. Det här var 1995. Han satt på ett plan mellan Östersund och Stockholm på väg hem för att jobba i mellandagarna. Tvärs över gången såg han ett bekant ansikte – finansmannen Mats Qviberg, då vd för investmentbolaget Öresund och partner med finansmannen Sven Hagströmer. Börsuppstickarna Hagströmer och Qviberg hade just tagit makten över det avsomnade investmentbolaget Custos.

En flygvärdinna – vi kan kalla henne Fru Fortuna – tappade en resväska i huvudet på Qviberg. Några minuter senare spillde hon kaffe i knät på den redan olycklige Qviberg. Gardell var snabbt framme med en servett. Innan flygplanet landat hade Christer Gardell sålt in sig själv. Ett par månader senare utsågs den då 35-åriga Gardell till vd för Custos.

Custos hade grundats 1937 ur resterna av Kreuger-imperiet. Investmentbolaget hade sina glansdagar under åttiotalet men sänktes av nittiotalets fastighetsbubbla. Nu hade Hagströmer och Qviberg stora planer för Custos, och de sammanföll med Gardells stora planer för sig själv.

Tanken var att göra Custos till en svensk variant av multimiljardären Warren Buffetts investmentimperium Berkshire Hathaway, aktiv ägare i flera amerikanska storbolag. Vad som förenade konsulten Gardell och herrarna Hagströmer och Qviberg var en managementfilosofi som dominerat i USA sedan åttiotalet men i mitten av nittiotalet fortfarande var relativt ny i Sverige. Här kom den att gå under namnet aktie-ägarvärde.

Huvudpoängen är att företag bara har ett primärt syfte: att maximera värdet åt sina aktieägare. Allt annat är sekundärt. Filosofin brukar spåras tillbaka till ett tal som General Electrics nytillträdde vd Jack Welch höll 1981, i en tid när den amerikanska börsen hade legat still i tolv års tid. När Welch pensionerades två decennier senare hade General Electrics börsvärde ökat från 14 miljarder dollar till 484 miljarder. Företaget var störst i världen och Jack Welch utsågs till århundradets manager av tidskriften Fortune.

Ett investmentbolag som vill driva upp börsvärdena i sina investeringar enligt modellen med aktieägarvärde har en hel arsenal av vapen. Bolagen kan styckas och delarna säljas var för sig till ett högre pris än vad helheten är värd. Eller öka företagens belåning och dela ut sparkassan till aktieägarna. Man kan skära i kostnader och sparka personal. Eller införa bonusprogram som belönar cheferna när aktiekursen stiger.

Metoderna är många. Christer Gardell skulle använda dem alla i Custos.

Han satte tonen redan i sitt första stämmotal. Med udden riktad mot ledningar och styrelser i Custos bolag – då SCA, Skanska, Hufvudstaden och Perstorp – sa Christer Gardell att de varit rena kapitalförstörare de senaste tio åren.

Han förklarade att Custos inte längre skulle acceptera lågpresterare. Från och med nu tvingades företagen börja tjäna pengar åt aktieägarna. Det ville säga åt Custos.

Den nya investeringsstrategin följde en utstakad mall: först köpa en större aktiepost i ett medelstort bolag, sedan kräva plats i styrelsen, därefter driva igenom snabba åtgärder som skulle få aktiekursen att stiga. Ibland blev det framgångsrikt, ibland mindre. Nästan alltid var det turbulent. För det mesta kunde Custos sälja aktierna igen med en rejäl vinst efter något år.

Som transportkoncernen ASG, där Gardell bytte ut ledningen, sparkade personal, drev igenom inlösning av aktier, styckade av ett dotterbolag och sedan sålde resten av företaget till Deutsche Post. En affär med »McKinsey-folk överallt« som Gardell senare uttryckte det. Eller gruvmaskinföretaget Svedala som såldes till finska Metso, vilket är ironiskt med tanke på att det just är resterna av det bolaget som Gardell nu är i färd med att stycka loss igen.

I byggföretaget Skanska lyckades Gardell knoppa av ett fastighetsbolag och driva igenom ett inlösningsprogram som gav aktieägarna 15 miljarder kronor. Längre än så kom han inte innan industrialisterna Percy Barnevik och Melker Schörling stoppade honom. När Gardell skulle avtackas från styrelsen i Skanska fick han inte ens en blomma.

Problem blev det även när Gardell försökte dela upp skogsjätten SCA, där han mötte hårt motstånd från mäktiga investmentbolaget Industrivärden. Samma historia i Bilia.

Custos anföll på flera fronter – som mest lyckades Christer Gardell ta sig in i sju bolagsstyrelser samtidigt. Och bråka med den socialdemokratiska regeringen om förmögenhetsskatten. Han flyttade Custos från börsens A-lista och hotade med att flytta bolaget utomlands – allt för att Custos aktieägare skulle slippa betala skatt.

Den mest utdragna striden stod om makten i kemikoncernen Perstorp, där ledningen och facket slöt upp bakom de gamla ägarna, släkten Wendt. Så här sa Bo Berggren, Industrifackets ordförande på Perstorp:

– De är bara ute efter att kortsiktigt maximera vinsterna för sina aktieägare och inte långsiktigt ta ett industriägaransvar.

Christer Gardell svarade i samma artikel från Tidningarnas Telegrambyrå:

– Vår grundinställning är att det inte finns några heliga kor.

Exakt hur spänt det var mellan Custos och släkten Wendt märktes när Christer Gardell skulle hålla vd-tal på Custos bolagsstämma. I det skrivna talet fanns en central mening: »Det råder enighet mellan de största ägarna kring Perstorps framtida inriktning.« Christer Gardell hoppade över den. Trots att Custos aldrig lyckades överta Perstorp blev det deras bästa affär rent ekonomiskt, tack vare ett avknoppat dotterbolag.

Efter fem år som vd hade Christer Gardell gjort Custos till börsens mest framgångsrika investmentbolag. Avkastningen uppgick till 280 procent, jämfört med ett index på 90. Samtidigt blev det alltmer uppenbart att bolaget hade fallit offer för sin egen managementfilosofi. Principen om aktieägarvärde gjorde att mer pengar strömmade ut till aktieägare och chefer än vad som strömmade in i bolaget.

Christer Gardell hade infört ett bonusprogram för chefer på Custos som kostade 65 miljoner per år. Själv satte han svenskt bonusrekord när han år 2000 kvitterade ut 22,5 miljoner kronor. Tillsammans med den fasta lönen tjänade han det året omkring 100 000 kronor – om dagen.

Ändå var det ingenting mot herrarna Hagströmer och Qviberg. I praktiken tömdes hela Custos miljardkassa genom inlösningprogram och utdelningar till aktieägarna. Till slut fanns det varken pengar eller placeringar kvar i investmentbolaget.

Hösten 2001 meddelade Christer Gardell att han skulle lämna Custos för att starta sitt eget investmentbolag. Göra samma sak som i Custos men i större format. Och stoppa vinsten i egen ficka.

Custos lämnades att självdö.

Grekiske filosofen Aristoteles gjorde på sin tid en viktig skillnad mellan ekonomi och vad han kallade krematistik. Ekonomi, sa Aristoteles, handlar om att hushålla med begränsade resurser. Krematistik, däremot, är konsten att få pengar att växa.

Christer Gardell sysslar med krematistik. Nu för tiden har man givetvis andra ord för det. Själv kallar han sig aktieaktivist och anser att han slåss för den ädlaste av saker – värdemaximering. Gardell förklarade det en gång på följande sätt för finanssajten Realtid:

– Karolina Klüft mäter sina framgångar i hundradelar och centimetrar, vi mäter vår framgång i pengar. Det är bara en måttenhet.

För Christer Gardell är det ointressant vad ett företag producerar. Byxor, lastbilar eller försäkringar? Han bryr sig inte om hur, var eller varför. Han struntar i vem som äger det och vilka som är kunder. Det enda som betyder något för Gardell är om företaget har potential att öka i värde. Det är med dessa ögon han blickar ut över Humlegården från sitt kontor på Engelbrektsgatan i Stockholm.

– Vi är inte ute efter makten för maktens egen skull, att göra massa saker för att bli bjudna på kungamiddagar. Vi är en rationell kraft, som han sagt till Veckans Affärer.

Christer Gardell är varken den första eller sista att tjäna pengar genom att spekulera på börsen. När han slog igenom var aktieaktivism visserligen något nytt i Sverige, men i ett internationellt perspektiv tillhör han en sedan länge etablerad tradition.

I USA talade man på sjuttio- och åttiotalen om corporate raiders. Företagsplundrare. Vill man förstå vilken status de hade kan man titta på filmen »Pretty Women«. Richard Gere spelar där företagsplundraren Edward som plockar upp prostituerade Vivian – Julia Roberts – på en gata i Hollywood. Han betalar tjugo dollar. I bilen förklarar han vad han sysslar med:

– Köpa bolag och sälja av delarna är som att stjäla bilar och sälja av delarna.

Vivian nickar instämmande.

– Vi är liknande varelser. Vi knullar båda människor för pengar.

Den mest kända, och ökända, företagsplundraren i verkligheten hette Carl Icahn. Mannen som började med en pokervinst på fickan och med hjälp av lånade pengar lyckades ta kontroll över krisande amerikanska företagsjättar som oljebolaget Texaco, tobakskoncernen RJR Nabisco, flygbolaget TWR och ståltillverkaren US Steel. Bara för att sälja av företagens tillgångar en efter en, och på kuppen bli en av USA:s rikaste personer.

Oliver Stone hade Carl Icahn som förebild när han skapade börshajen Gordon Gekko i åttiotalsrullen »Wall Street« – bland annat lånade Stone uttrycket »Greed is good, greed works«.

Ichan har i dag hunnit bli närmare åttio men är fortfarande lika aktiv på finansmarknaden. Numera kallar han sig aktieaktivist. Precis som Christer Gardell. Men kopplingen är starkare än så. Gardell har sedan slutet av nittiotalet gett Ichan lukrativa aktietips, bland annat i Volvo och Assidomän. I utbyte har Ichan backat upp Gardell med kapital och råd när svensken gjort sina företagsräder. Exempelvis i den nu styckningsaktuella finska industrikoncernen Metso.

Större än så är inte finansvärlden. När Sveriges Gordon Gekko, som affärspressen snart döpte Christer Gardell till, grundade sin egen investmentfond 2002 kom en stor del av pengarna ifrån originalet – företagsplundraren Carl Icahn.

Starten för Christer Gardells investmentbolag blev den sämsta tänkbara.

Bara namnet är en hel historia i sig. Först hette bolaget Archipelago, men det underkändes av Patentverket eftersom det krockade med ett etablerat varumärke. Sedan Amaranth, vilket gav upphov till stora förväxlingar med en amerikansk hedgefond med samma namn.

Det landade till slut i Cevian.

Tajmingen var lika usel den. Första pressmeddelandet skickades ut sex dagar efter terrorattentatet i New York den elfte september 2001. Kapitalmarknaden låg helt nere. Christer Gardell och partnern Lars Förberg, som han snott med från Cutos, hade visserligen ett track record att visa upp när de åkte runt i världen och raggade pengar från investerare, men få var beredda att placera sina pengar i en liten svensk fond i en tid när Stockholmsbörsen sjönk som en sten.

De hade löfte om en miljard kronor från amerikanska hedgefonden Capital Z, som också gick in som minoritetsägare i investmentbolaget – men de saknade fortfarande fyra miljarder kronor för att sjösätta den nya fonden. Jakten på pengar, och upprepade löften om att de var på gång, blev en följetång i ekonomipressen. Senare talade han ut i Affärsvärlden:

– Att samla in pengar är en urtråkig process. Att dra samma jävla presentation 200 gånger. Efter 150 börjar det bli riktigt tråkigt.

Till slut tröttnade han och verkställde planerna redan innan fonden var fulltecknad. Lindex blev första offret.

Varför köpa aktier i en förlusttyngd klädkedja som ratades av både kunderna och placerarna? Just därför. Gardell insåg tidigt att marknaden agerar i flock. Vilket gör att bolag ofta undervärderas eller övervärderas. Det gäller att peka ut vilka skamfilade bolag som sitter på dolda värden som man med enkla medel kan plocka fram.

Detta blev Cevians signum.

Före varje investering gjordes långdragna och djupgående analyser som närmast liknade detektivarbete. Varje bolag hade ett kodnamn så att ingen information skulle läcka. I fallet med Lindex hade Cevian tre bilar som körde runt i landet, de besökte runt sjuttio klädbutiker och talade med personal, kunder, leverantörer och konkurrenter innan Gardell bestämde sig för att gå in i företaget. Sedan gick allt snabbt: Gardell tog över ordförandeklubban, sparkade vd:n, gjorde extra aktieutdelningar, stängde butiker, fördubblade bolagets vinstmål och krävde månadsrapporter på en närmast sjuk detaljnivå. Ändå visade Lindex först förlustsiffror. Förklaringen var en fatal ordermiss. I Göteborgs hamn stod 57 containrar med osålda vårbyxor. Byxorna fick skänkas bort och återfinns i dag i princip över hela den afrikanska kontinenten. Gardell blev rasande och sa till Svenska Dagbladet:

– Detta kommer inte att upprepas. Samtliga inblandade har fått lämna bolaget.

När utrensningen var över återstod bara två av nio personer ur den gamla ledningen. Gardell gav de nya cheferna ett bonusprogram värt miljoner om de fick Lindex-aktien att stiga – och som den ökade. Efter tre år gav aktien en avkastning på nästan fyra gånger pengarna och Cevian tjänade runt en miljard kronor när de sålde.

– Man ska inte skämmas för att ta hem vinster, sa Christer Gardell till Dagens Industri.

Framgångarna lockade fler investerare till fonden. Bytena blev större. Efter Lindex inkassoföretaget Intrum Justitia. Efter Intrum Justitia den skandalomsusade försäkringsjätten Skandia. Trots en majoritet av styrelsen mot sig och bara fem procent av aktierna lyckades han 2005 driva igenom en försäljning av Skandia till sydafrikanska Old Mutual och tjäna 800 miljoner på affären. Bara för att göra en jättevinst igen när Skandia såldes tillbaka till sitt eget dotterbolag några år senare.

Hur var det ens möjligt?

Christer Gardells makt låg i hans rykte. När han såg potentialen i ett bolag såg andra aktörer på finansmarknaden till att ta rygg på honom. Minsta nyhet om en Cevian-investering fick börskursen att stiga. Dels handlade det om småspekulanter som reagerade på rykten eller själva skapade dem. Dels rörde det sig om ett välorkestrerat internationellt nätverk av hedgefonder, storkapitalister och institutioner som Gardell i förväg tipsade när han skulle göra företagsräder.

– Han var bra på att utnyttja kapitalismen för sin egen vinning, säger en internationell hedgefondförvaltare.

Christer Gardells makt visade sig alltid vara vidare än den först såg ut att vara. De fem procenten i Skandia blev i realiteten många fler. Allt från isländska banker till saudiska shejker följde i Cevians spår och ville ha resterna av Gardells byte. Och därtill kom nästan hälften av kapitalet i Cevianfonden från statliga AP-fonderna, som i sin tur själva ägde aktier i Skandia. Svenska pensionspengar användes alltså för att tvinga igenom en utlandsförsäljning av Stockholmbörsens äldsta bolag, något som fick Aktiespararnas chefsjurist Lars Milberg att reagera:

– Jag tycker frågan som AP-fondstyrelserna ska ställa sig är om de vill delta i en piratslakt i Skandia och låta kortsiktiga finansanalytiker avgöra Skandias framtid, sa han till Dagens Industri.

Andra upprördes över att Old Mutuals tänkta köp av Skandia läckte till Financial Times innan det var klart. Old Mutuals informationsdirektör James Poole anklagade öppet Christer Gardell för att vara källan.

Just det är en återkommande kritik. När Gardell köper in sig i bolag sker det i största hemlighet för att hålla priserna nere. Sedan är det buller och bång för att pressa upp priserna lagom till försäljning.

Man kan kalla det värdemaximering. Eller bara Gardelleffekten.

Cevian är varken ett riskkapitalbolag, som köper ut bolag från börsen, eller en handelsintensiv hedgefond. Christer Gardells fond är något mittemellan. Bolaget tjänar sina pengar genom att ta 20 procent av fondens årliga avkastning över åtta procent. Pengarna slussas till ägarna via skatteparadis och går inte att spåra hos svenska skattemyndigheter.

2006 startade Cevian sin andra fond. Den första hade då gett en årlig avkastning på över 50 procent sedan starten fyra år tidigare. Intresset från amerikanska investerare, som Gardells vän Carl Icahn, gjorde att den nya fonden växte från planerade 9 till 14 miljarder kronor. Betydligt större än den första fonden.

Gardell siktade nu in sig på två av Sveriges största bolag – Telia Sonera och lastbilstillverkaren Volvo. I Telia Sonera ville Gardell knoppa av utlandsbolagen och komma åt en kassa på uppemot 100 miljarder kronor, vilket inte var populärt i bolaget.

– Jag har kallat dem hyenor som bara vill roffa åt sig bytet. Att tro att man höjer värdet på ett företag genom en uppstyckning, det är bullshit!, sa Elof Isaksson, facklig representant i Telia Sonera till Realtid.

Även industrimannen Carl Bennet, då vice styrelseordförande i Telia Sonera, uttryckte sin misstro i SvT:s »Aktuellt«:

– Dessa typer av ägare behöver inte ta ett långsiktigt ansvar. Dessa typer av ägare behöver inte se personalen i ögonen.

Det slutade som vanligt: Carl Bennet fick lämna styrelsen, och Christer Gardell fick igenom en rekordstor extrautdelning på 20 miljarder kronor till aktieägarna. När Cevian sålde sitt innehav gjorde de en vinst på två miljarder kronor.

I Volvo hände något. Christer Gardell hade missbedömt graden av motstånd. Storägarna i Handelsbanksfären tog det personligt och varje försök från Gardell att ta sig in i styrelsen stoppades. Gardell använde alla motmedel: han anmälde Volvo för diskriminering hos Aktiemarknadsnämnden, Mats Qviberg tog frågan till Kollegiet för svensk bolagsstyrning och Cevian bildade ett gemensamt bolag med brittiska hedgefonden Parvus bara för att kunna räkna samman sina röster. Inget lyckades.

Kanske var det inte så konstigt med tanke på vad som pågick i pressen. Christer Gardell var slag-påsen som alla ville gå lös på i valrörelsen 2006.

– Jag är mycket orolig. Volvo är ett speciellt företag som riskkapitalisterna kan komma att slå sönder, sa statsminister Göran Person till TT.

Han fick medhåll, förmodligen enda gången i valrörelsen, från moderatledaren Fredrik Reinfeldt. Aktiespararna skrev om sin ägarpolicy bara för att stoppa Gardell. Finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg krävde att AP-fonderna skulle flytta sina pengar från Cevian. Och Stefan Löfven, då ordförande i fackjätten IF Metall, sa till TT:

– Det här är väldigt farligt, både för de anställda, löntagarna och för de andra aktieägarna som borde vara bekymrade nu.

Göteborgs kommunalråd Göran Johansson gick längst i kritiken av Gardell:

– Han är inte intresserad av hur Volvo sköts. Han skiter i Volvo. Han är bara intresserad av att kassera in. Det är skandal.

En liten ordväxling i »Ekonomiekot« i P1 visade exakt hur hatad Gardell var.

Reportern:

– Är du en hyena?

Gardell:

– Nej, jag är en människa.

Christer Gardell var oförstående inför uppståndelsen. Sentimentala känslor för Volvo som en svensk nationalklenod var så avlägset för honom att han knappt förstod att det var en fråga.

– Vi väger inte in sådana saker. Vi tittar kliniskt på företaget. Vi köper bara bolag vi tycker är billiga, sa han till Göteborgs-Posten.

Nederlaget i Volvo 2007 blev på många sätt en vändpunkt för Christer Gardells eriksgata genom svenskt näringsliv. Strax därefter drogs Cevian in i en av Sveriges största insiderrättegångar genom tiderna. Och när till och med Svenska Tennisförbundet nekade den tennistokige Gardell en plats i styrelsen var det upp-enbart att tiderna hade förändrats.

I dag har Cevian bara kvar aktier i ett svenskt bolag. Volvo. Alla andra är sedan länge sålda.

Bara en gång efter den misslyckade räden mot Volvo har Gardell, tillsammans med miljardären Carl Icahn, försökt ta över och stycka ett svenskt bolag. Då gällde det Swedbank som befann sig på fallrepet efter finanskrisen. En manöver som också gick i stöpet, varpå de i stället riktade krafterna mot Danske Bank.

Sedan dess har det varit ovanligt tyst från Finanssveriges största käft.

Vad har egentligen hänt med Christer Gardell?

Det snälla svaret är att han blivit för stor för Sverige. Cevian har i dag kontor i London och Zürich och en aktieportfölj med ett tiotal europeiska bolag. Bolaget har över 50 miljarder kronor i sin fond. Det är mer pengar än någonsin och mer än börsvärdet på hela Handelbankens investmentbolag Industrivärlden.

Av alla som har utmanat de gamla maktsfärerna – från Anders Wall via Erik Penser till Hagströmer och Qviberg – är Gardell den som klarat sig längst. Han säger själv, vilket är omöjligt att kontrollera, att han är god för runt en miljard kronor. Så har bolaget också dragit in lite pengar. Enligt en kvartalsrapport som Dagens Industri kom över tidigare i år har Cevian tjänat mer än fem miljarder kronor på avgifter från sina investerare sedan starten.

Nästa veckas styckning av finska industrikoncernen Metso kan alltså tolkas som ett styrkebevis. Att Gardell, som en fondförvaltare säger, inte längre behöver skrika i medierna för att få sin vilja igenom. Dessutom har han tjänat gott om pengar på Metso-aktien utan att behöva göra något. Därför har han legat lågt, säger vännerna.

Men det finns också ett elakare svar på frågan, som kan förklara varför det tagit åtta långa år för Gardell att dela upp Metso: tiden har helt enkelt sprungit ifrån honom.

Kanske är ursprungsfrågan felställd; det är egentligen inte Gardell som det har hänt något med de senare åren, utan ekonomin. Medan Gardell har klamrat sig fast vid är affärsmodell som är överspelad. Finanskrisen visade det med all tydlighet.

Christer Gardell såg den inte komma eftersom han inte trodde den var möjlig. I Gardells värld tillhörde konjunkturcykler en svunnen epok före avregleringar och globalisering. I stället härskade super-cykeln. En idé om att den växande kinesiska och indiska medelklassen skulle driva världsekonomin i decennier framåt. Tanken på en internationell finanskris existerade inte i Gardells hjärna. Därför kunde han heller inte läsa tecken.

Efter att American Home Mortgage, USA:s tionde största långivare, gick i konkurs i augusti 2007 sa han till Dagens Industri att det bara var »en piruett på finansmarknaden«.

Lagom till att nyårsklockorna skulle ringa in 2008 sa han till ekonomisajten E24 att »det känns som om det blir ett bra år«.

– Jag tror ju att man har överreagerat på subprime och USA, man kommer att se ett år med bra rapporter från sista kvartalet.

Det blev den värsta perioden sedan depressionen på trettiotalet.

I en intervju med Avanza Banks Placera Nu i mars 2008 rekommenderade Gardell småsparare att ta ut pengar från bankkontot och köpa aktier. Ett halvår senare föll investmentbanken Lehman Brothers, och inte ens Christer Gardell kunde värja sig.

När finanskrisen slog till sveptes även grunden för aktieägarvärde undan. Idén som sa att företagens enda mål skulle vara att berika aktieägarna, och som hade varit Christer Gardells vägledande princip sedan mellandagarna 1995. Filosofin byggde ju på att lån var »bra och billigt«, för att använda Gardells egna ord i en intervju i Veckans Affärer, och på att företagen därför kunde dela ut sin sparkassa till aktieägarna. Vilket naturligtvis ökade riskerna för konkurs i tider av ekonomisk turbulens. Efter finanskrisen var tanken på att skuldsättning skulle vara något positivt främmande. Till och med för mannen som en gång startade kulten kring aktieägarvärde.

I mars 2009 gav General Electrics förre vd Jack Welch – han som hållit det där talet 1981 – en intervju i Financial Times. Han sa:

– Aktieägarvärde är den dummaste idén i världen.

Welch är numera knappast ensam i näringslivet om att tycka att företagen borde ha andra skyldigheter – gentemot anställda, kunder och samhället i stort – än att bara kortsiktigt maximera sina aktiekurser.

Det ironiska med filosofin om aktieägarvärde, skriver ekonomiprofessor Roger Martin i boken »Fixing the Game«, är att den tvärtemot syftet har berikat företagsledningarna på aktieägarnas bekostnad. Han gör en liknelse med fotbollsspelare som börjar satsa pengar på sina egna matcher. Genast blir de mer fokuserade av att fixa bra odds än att vinna sina matcher. Ibland innebär det att lägga sig, ibland att ta onödiga risker. Detsamma med chefer som får gigantiska bonusprogram. När de bryr sig mer om aktiekursens utveckling än om företaget blir bolagets långsiktiga prestation lidande, och i slutändan hela samhällsekonomin. Samtidigt som börs-vd:arna bara blivit rikare och rikare.

Hösten 2010 rasade skuldkrisen ute i Europa. Hemma i Saltsjöbaden firade Christer Gardell 50 år. Sveriges finanselit minglade på pråmar i vattnet. Gardell, stilig och solbränd som vanligt, presenterade sig som Gordon Gekko, börshajen från filmen »Wall Street«. Insåg han själv symboliken i att han så hårt identifierade sig med en företagsplundrare från åttiotalet? Med den stora hjälten för den utdöde yuppien? Förmodligen inte.

Under kvällen rullade en storbildskärm med en amerikansk Michael Douglas-imitatör som hälsade alla välkomna, tackade för maten och sa klassiska repliker som »greed is good«. Imitatören avslutade med att bjuda alla på galapremiären av uppföljaren till »Wall Street« – »Money Never Sleeps«.

Efter att ha sett filmen sa Gardell till Veckans Affärer:

– Den var rolig att se, men den första filmen var bättre.

Det brukar vara så. När man försöker upprepa något som fungerade förr så blir det lätt daterat. Christer Gardell borde veta. Så här skrev han i en debattartikel i Expressen i mars 2009:

»En epok för marknadsekonomin – Reagans, Thatchers och Greenspans värld – har gått i graven. Ett system som byggde på hög skuldsättning, hög finansiell risk och ofta otyglat direktörsvälde skapade allt värre bubblor och kommer att ersättas av något annat.«

Många skulle nog hålla med. Men tillhör inte Gardell själv just den gamla epoken? Sedan finanskrisen har han klagat på att han inte känner igen ekonomin längre. Han, som en gång hävdade att »långsiktighet är det flummigaste begreppet som existerar i svenskt näringsliv«, tycker att marknaden har blivit för kortsiktig.

– Vi kan inte lita på hedgefonder längre. De kommer in och stannar två månader, sa han till Dagens Industri häromåret.

Det lät lite bittert. Det som kan vara Christer Gardells sista stora affär på hemmaplan – Metso – har också präglats av senfärdighet. Strategin när han gick in 2005 byggde på idén om en supercykel. Efterfrågan från Kina och Indien på mineraler skulle förbli stabil, kriser fanns inte, och därför skulle en uppstyckning av koncernen göra den mer värd. Metso tillverkar industrimaskiner. De som används i gruvor skulle bli en styckbit, de som används i pappersmassafabriker en annan. Men Gardell stötte på problem. Finska staten, som är storägare, visade sig svårövertalad. Allting drog ut på tiden. Gardell var för långsam för att göra det snabba klippet.

Numera styrs börsen alltmer av högfrekvent robothandel där datorer automatiskt handlar aktier på bråkdelen av en sekund. Denna utveckling undergräver hela Cevians affärsmodell. För att ta över bolag är Gardell beroende av två saker: ett rykte som skrämmer och kapital som backar upp honom. Men när han nu rör sig ute i Europa har han blivit en liten och okänd spelare på finansmarknaden igen. Och utan internationella och pengastinna hedgefonder som tar rygg på honom har han förlorat sin maktbas.

Eller för att använda Christer Gardells egna ord i Svenska Dagbladet:

– Marknaden har blivit ett monster som ingen riktigt förstår.

Allra minst Christer Gardell. När en finansman inte förstår sin marknad har han ett problem. Samtidigt är det Christer Gardell vi pratar om. En tävlingsmänniska som inte ger sig förrän han vunnit. Om det finns det många historier. Som när Christer Gardell skällde ut sin fru under en dubbelmatch i tennis och sa åt henne att lämna banan för att hon spelade för dåligt.

Christer Gardell hatar att förlora.

Klicka för att förstora:

Så har finanskrisen slagit sönder Gardells modell:

Fakta | Hinder på vägen

Bytena har blivit färre
Få nya bolag kommer in på Stockholmsbörsen. Och de gamla har redan anpassat sin kostym till den nya ekonomiska verkligheten.

Marknaden har blivit snabbare
Tidigare kunde hedgefonder stanna i ett bolag i ett par år. Vilket gav Gardell mandat att stöpa om bolag. Nu stannar de i högst ett par månader.

Filosofin har misskrediterats
Finanskrisen har fått många att ifrågasätta premissen för Gardells modell – att företagens enda mål ska vara att kortsiktigt tjäna pengar åt aktieägarna.

Fakta | Christer Gardell

Arbete: Vd på Cevian Capital.

Ålder: 52 år.

Tjänar: 5,9 miljoner kronor i inkomst av tjänst och 23,9 i inkomst av kapital (2011).

Familj: Fru och tre döttrar.

Bor: Solsidan i Saltsjöbaden, utanför Stockholm.

Bakgrund | På jättarnas marknad

Några av de kända företag som Gardell via Cevian har gått in i.

Lindex 2002.

Intrum Justitia 2002.

Volvo 2006.

Telia Sonera 2006.

Tieto 2010.

Swedbank 2010.

Skandia 2005.

Metso 2006.

G4S 2013.