Ger fingret åt det fina

Ayn Rands »Och världen skälvde« ligger på sned i bokhyllan. En gåva från tankesmedjan Timbro, säger Martina Montelius och slår sig ner i soffan. Hennes kontor är stökigt, men inte på det där konstnärligt tillrättalagda sättet. Det är stökigt som hos ett barn som aldrig behövt städa sitt rum. Men det är helt i sin ordning. Teater Brunnsgatan Fyra är en plats där barnasinnet är upphöjt till dygd. I höst romandebuterar dramatikern och regissören med »Främlingsleguanen«, en berättelse om en femåring som säger upp sig från dagis. Det har gått två år sedan Montelius tog över rodret på den subversiva källarteatern ett stenkast från Spy Bar på Stureplan. En post hon ärvde från sin mamma Kristina Lugn, som i sin tur axlat den efter grundaren Allan Edwall, vars ande fortfarande hemsöker teatern.

– Allan var väldigt intim med sin publik. Han svarade själv i telefon när folk ringde och bokade biljetter. Han bjöd publiken på mat som han hade med sig hemifrån. Man var aldrig tvungen att gå hem. Och om man hade dåligt med pengar, så fick man en gratisbiljett. Han älskade sin publik. Det är den anda vi förvaltar, även om vi blivit lite punkigare.

Men Martina Montelius är mer än bara en förvaltare. Sedan hon tog över som chef har den lilla teaterscenen skälvt långt bortom Brunnsgatan. Hon är nämligen något ganska ovanligt i den svenska kulturvärlden – hon är orädd. Hon har gått till anfall mot barnprogrammens brist på djup, tagit bukfetman i försvar och liknat Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt vid en korvhandlare. Hon tycks inte ha något emot att iklä sig rollen som kulturelit på »apberget« i »SVT Debatt«. Inte heller att inleda oheliga allianser som sticker i ögonen på vänsterkolleger. Hennes vapendragare på teatern är vännen och pr-agenten Linda Skugge, vänsterfeministen som konverterade till högerpopulist. Tillsammans med Skugge inledde hon häromåret ett samarbete med Timbro och startade en uppmärksammad debattscen på teatern, där allt från den kommersiella kulturens kvalitet till »verklighetens folk« har avhandlats. Martina Montelius, som beskriver sig själv som »rödare än chili«, säger att hon helst ser sina motståndare i ögonen.

– Det är ju könlöst och lite avhumaniserande att debattera på kultursidorna. När man möts öga mot öga, det är då det blir kul. Som när Göran Hägglund var här. Han är underbar! Jag blev nästan lite kär. Kristdemokraterna ligger ju ännu längre ifrån mig politiskt än moderaterna. Jag gillar ju regnbågsfamiljer och bögar. Allt sånt som förstör kärnfamiljen. Men Göran är humorist och smart, vilket man kanske inte tror.

Är han på riktigt kulturintresserad då?

– Jag tror det. Det är svårt att vara politiker, man är ju så jävla inlåst av sina talskrivare och medietränare. Men det var modigt av honom att komma hit. Egentligen skulle jag vilja prata med honom mer intimt. När han är lite full eller nåt. Han är ju snygg.

Det låter som du blivit förförd av högern. 

– Jag har faktiskt blivit mer vänster. Inte för att högerspökena är osympatiska, utan för att jag har fått fler argument för min egen position. Innan vi började samarbetet så varnade vänsterfolk mig och sa: »Släpp inte in Timbro. De kommer att krossa dig. Var inte så naiv, Martina! De här människorna har en agenda.« Jaha, tänker jag. Ska de liksom lägga gift i kaffebryggaren? Jag har träffat fantastiska människor som är mörkblåa moderater. Men inte har jag blivit moderat för det, men kanske har jag rubbat några högerspöken. Efter en debatt kom en ung flicka fram till mig. Hon hade långt ljust hår och såg ut som i en Timotejreklam. Du vet, goda gener generationer tillbaka. Hon sa: »Jag är med i Muf och jag kommer alltid vara moderat, men jag höll med om vartenda ord du sa och jag tycker också att skattemedel ska gå till kultur. Jag vet vad du talar om för jag har både försörjt mig själv och min häst på studiemedel.« Gud, en häst, tänkte jag! Men det kom faktiskt från hjärtat.

Varför väcker stöd till kultur så starka känslor hos högern? 

– Jag tror det ligger en massa komplex och pyr. Högern har ju inte någon tydlig identitet, åsikt eller tradition när det gäller kultur. Det är något som blivit tydligare för mig under samarbetet. Jag har bett att någon ska skriva en moderatpjäs åt mig! En pjäs med en tydlig högerståndpunkt. En konstnärligt hållbar pjäs. Jag har frågat och frågat, men det kommer ju fan ingen. I stället sitter alla moderaterna och klagar över att vi bara spelar »vänsterteater«. Svaret är ju att jag inte har en högerpjäs. Skicka hit en!

Är det inte svårt att göra en pjäs om att privatiseringar är härligt?

– Det är överhuvudtaget svårt att göra teater eller konst om att allt är fint. »Vi har en högerregering i Sverige, och det är bra.« Men vad blir nästa replik? Kanske kan man skriva en moderat pjäs om att »alla tror att jag är glad för att jag har rut-avdrag, men jag har faktiskt problem«. Att en moderat också kan vara ledsen, men det blir ju inte heller så bra.

Du växte upp mitt i moderatmeckat Täby. Hur var det? 

– Vi var miffona i Täby. Vi bodde i den sunkigaste delen och mamma och jag var förmodligen de enda som inte var en komplett kärnfamilj. Alla andra barn spelade cello – jag spelade blockflöjt och synt. Visst, vi stod ju med Ulf Adelsohn vid valborgsmässoelden, men annars hängde vi mest på vår egen kant.

Försökte ni aldrig integrera er?

– Mamma bestämde att vi inte skulle isolera oss helt, så ett tag var vi med i ett matlag där man turades om att laga middagar åt varandra. Matlagning var inte direkt vår starka sida. Vi hatade alla de andra som var med. Det var sådana där cellobarn med löjliga föräldrar i snobbiga kläder. Men vi försökte. När det blev vår tur att laga mat så var det en vånda för att vi var så jävla dåliga på det. Vi gjorde bland annat en sallad, kommer jag ihåg. Jag hade inte alls någon lust att gå dit så när mamma var i ett annat rum kissade jag i ett glas och hällde det över salladen. Som dressing! När hon kom tillbaka var jag på jättebra humör. Alla fick äta salladen och tyckte den var jättegod. På hemvägen så berättade jag det för mamma. Men hon tyckte bara det var kul. Hon hejade på det.

Hade du en jobbig uppväxt?

– Jag led av två problem. Jag kunde inte andas genom näsan och jag vågade inte prata med någon. Ett tag så trodde de att jag var utvecklingsstörd. Om någon sa något till mig så svarade jag inte. Jag visste inte vad jag skulle svara. Och jag ville inte prata. Jag ville vara i min fantasivärld.

Var hände i fantasivärlden?

– Jag var väldigt fixerad vid Pernilla Wahlgren. Pernilla och Emilio (Ingrosso) betydde väldigt mycket för mig, därför att de på något sätt var motsatsen till mig och mitt liv. Jag hade aldrig någon pojkvän. Jag frågade chans en gång på skolans snyggaste kille men han sa nej. Det var hela mitt kärleksliv när jag var liten. Så jag hade bara låtsaspojkvänner.

Var hittade du dem?

– Jag ville jättegärna ha en pojkvän, men hade inga utsikter att få det. Så jag hittade på att det fanns döda barn som hade blivit påkörda och att de bodde i affischerna på mina väggar. Så jag pratade och hånglade med dem, så gott det gick. Munnen på Patrick Swayze-affischen var till slut bara gegga.

Var Patrick din första pojkvän?

– Det var mitt längsta förhållande i alla fall. Men det var ganska struligt. Vi gjorde slut ibland och så blev vi ihop igen. Han var ganska svartsjuk. Jag försökte förklara för Patrick att »nej, men jag är inte intresserad av någon annan« och han sa »ah, men du som är så snygg, det är klart att alla vill ju ha dig. Hur ska jag kunna lita på att du ska stanna?« I efterhand låter det ju som ett barn på gränsen till sjukt. Men det var inte så. Det var bara så jag hanterade min ensamhet.

Delade du din fantasivärld med din mamma?

– Nej, vår relation gick mycket ut på att följa tv-serier. Vårt liv kretsade väldigt mycket kring glass, pommes frites, Fanta och »Lagens änglar«.

Jag trodde hon läste poesi för dig?

– Nej, nej. Det var amerikansk mainstreamkultur vi konsumerade. Och en del svenska grejer som »Rederiet« – det missade vi aldrig. Samtalsämnena var ganska mycket … Pernilla Wahlgren.

Så Pernilla Wahlgren delade ni?

– Ja, hon var till och med med mig och spionerade på Pernilla utanför Chinateatern när hon spelade »Annie Get Your Gun«. Jag och min mamma var och såg den och efteråt så stod vi i Berzelii park och väntade på att få se Pernilla Wahlgren komma ut genom sceningången. Jag tror inte att Pernilla Wahlgren kan föreställa sig det: att Kristina Lugn stod och väntade på henne. Jag ville att min mamma skulle gå fram och be om Pernillas autograf åt mig. Men det vågade hon inte. Hon var för blyg. Det var synd, för hon hade säkert fått den.

Hur tog du skilsmässan från Emilio?

– Jag var jättebesviken. Hon brukade ju stå och hålla handen på hans blottade håriga bringa och så log båda såhär stort. Och bakom den kulissen så pågick ett helvete. Det var inte så idylliskt som man hade trott. Jag lärde mig någonting om livet då.

Inte så noga. På Teater Brunnsgatan Fyra som Martina Montelius driver är barnasinnet upphöjt till dygd. 

Din kommande bok »Främlingsleguanen« handlar om ett ensamt barn.  Är den självbiografisk?

– Nej, inte alls. Boken handlar om ett barn som bor ensamt i en lägenhet i en kranskommun med sin leguan. Upphovsmännen, det vill säga föräldrarna, är borta. Man vet inte var. De har lämnat efter sig pengar här och där i olika fickor som barnet lever på. Ibland går barnet till centrum och köper renskav och leguanmat. Leguaner ska helst äta vitkål. Leguanen pratar ibland, i korthuggna meningar på tyska. Det är ett överintelligent barn som genomskådar världen. Med vissa undantag. Om man är intellektuellt brådmogen som barn, så kan vuxna ibland missförstå eller automatiskt anta att man också är känslomässigt brådmogen, vilket inte alls behöver vara sant.

Varför kallar du föräldrarna för upphovsmän? 

– Därför att jag inte ville skriva om relationen mellan barn och föräldrar. Alla människor blir i någon mening svikna av sina föräldrar, det hör väl till sakens natur. Föräldrar är ens öde. Jag kan meddela alla nyfikna läsare att Kristina Lugn inte är med i boken – överhuvudtaget. Nu förlorade jag väl de enda som kunde tänka sig att köpa den. Men så är det. Jag skulle verkligen kunna göra en Felicia Feldt om jag ville. Inte för att min barndom var så hemsk som Felicias var, men jag skulle kunna skriva en bok där jag berättar allting: »Min mamma är kändis och så här var det.« Den skulle sälja som smör. Men det kommer aldrig att ske. För priset är alldeles för högt och min konstnärliga integritet för stark. Jag vill skriva fiktion, inte blåkopior av verkligheten.

Varför ville du skriva utifrån ett barns perspektiv?

– Jag ville berätta om när vuxna människor blir rädda för ett barn. För det finns barn som skrämmer vuxna, ofrivilligt.

Hur då?

– Genom att genomskåda dem. När vuxna människor pratar är det underförstått att vissa saker ska barn inte förstå. De ska inte förstå att vuxna kan tycka illa om barn, de ska inte förstå att det finns självmord. Barns referensramar ska vara begränsade. För det är otäckt när ett barn inser sin förälders dödlighet, ångest eller sexualitet. Det skrämmer vuxna.

Var vuxna människor rädda för dig?

– Min fröken på mellanstadiet var det. När vi hade prov tyckte jag det kändes så torrt att bara svara 13. Jag kände att det saknades något. Det var för kliniskt. Så i marginalen skrev jag ofta någon reflektion om religion eller en filosofisk betraktelse över livet. Sedan lekte jag obduktionshörna på syslöjden och sa saker barn inte borde säga. Min fröken undvek mig.

Jag är faktiskt mer rädd för föräldrar än för barn. 

– Gud ja, föräldrar kan ju vara helt vidriga. Föräldrar är som en Tea Party-rörelse.

Du har tre barn, vad har du själv för uppfostringsfilosofi? 

– Jag försöker påverka dem minimalt. Det är egentligen ganska enkelt. Jag vill bespara dem det där konstighetsrastret som jag själv har haft.

Varför då?

– För att de ska slippa lida!

Fast det gav väl dig saker också?

– Ja, men det var fan inte värt priset. Även om folk hade tyckt om mig när jag var liten så tror jag att jag hade kunnat göra alla de här sakerna och ha roligt. Jag tror inte att man behöver lida för att ha kul.

Men för att skapa?

– Nej, för fan! Det enda man behöver för konstnärligt skapande är en hjärna som är lagd åt det hållet plus tid. Stig Larsson har alltid pratat om att han är en solskensmänniska. Säga vad man vill om honom, men han är en jävligt bra författare.

Fakta | Började som sufflös

Martina Montelius föddes 1975 i Stockholm och är dotter till Kristina Lugn. När hon var 17 år började hon arbeta som sufflös och regiassistent åt Thorsten Flinck på Teater Plaza.

År 2000 debuterade hon som pjäsförfattare med »Usch, nu blev jag lite mulen« och sedan dess har hon skrivit femton pjäser. I november romandebuterar hon med »Främlingsleguanen« på bokförlaget Atlas, en roman som går i den absurdistiska tradition Montelius sedan länge odlat som pjäsförfattare. Hon har tre barn tillsammans med dramatikern och översättaren Niklas Hellgren.

Hon tävlar tillsammans med Dominika Peczynski i den nya säsongen av SVT:s »På spåret« som drar i gång den 22 november.

Under bokmässan i Göteborg pratar Martina Montelius i bokförlaget Atlas monter lördagen den 28 september klockan 14.