Näst på tur

603 och 481. Om du är folkpartist med intresse för partiintriger – ja, om du är folkpartist – då vet du vad de siffrorna gäller. Det är resultatet av provvalet i Stockholms stad och län: Först alla som röstat på Birgitta Ohlsson som förstanamn. Sedan alla som valt att sätta Jan Björklunds namn först.

EU-ministern slog partiledaren. Han klarade inte popularitetstestet i det viktigaste distriktet.

Det är sånt som folkpartister pratar om. Framför allt säger de att det inte är något att prata om.

Partiledningens officiella linje, när resultatet i provvalet offentliggjordes i början av oktober 2013, var att framhålla det låga valdeltagandet. Det var första gången som valet genomfördes på nätet, och mindre än en tredjedel av medlemmarna deltog. Inofficiellt sägs det också att en del har hört av sig direkt till Jan Björklund och beklagat resultatet. Att folk har suckat irriterat på medlemsmöten. Att de inte begriper hur någon kan vilja väcka frågor om partiledarens ställning, mindre än ett år före ett val.

Det kan också sägas att det inte är självklart att man kryssar partiledaren i ett provval; alla vet ju att han blir etta på den slutgiltiga listan i alla fall. Alltså väljer många att markera sitt stöd för en annan kandidat. Just detta säger personer som står bakom Birgitta Ohlsson. De säger också att provvalet har övertolkats och överdrivits. Det såg nästan likadant ut inför valet 2010, tillägger de.

Folkpartisterna verkar nervösa.

Deras oro är inte svår att förstå.

När partisterna i slutet av nittiotalet inledde uppgörelsen med den så kallade snällismen, kunde de vara ganska elaka mot varandra. Det var långt ifrån alla som uppskattade ledningens tydlighet eller utspel. Jan Björklund, majoren med den breda dialekten och de många utspelen om skolan, blev tidigt själva symbolen för de nya kravliberalerna. Birgitta Ohlsson, vid millennieskiftet ordförande i ungdomsförbundet Luf, profilerade sig som en av de tydligaste kritikerna i det som beskrevs som den socialliberala falangen.

När han valts till partiledare, och hon satt i riksdagen, ställdes de mot varandra i striden om FRA. Det var ingen trevlig tid. När han sedan utsåg henne till statsråd, sa hennes anhängare att han helt enkelt inte kunde stå emot trycket inifrån partiet.

Mot den bakgrunden – inte är det konstigt om provvalet i Stockholm hösten 2013 tolkas som en fortsättning på partiets ideologiska strider? Inte är det märkligt om många ser resultatet som en signal om att maktkampen i partiet är på väg att trappas upp?

Inte är det konstigt eller märkligt. Däremot är det möjligen fel.

Fanorna var röda, och slagorden välkända. »Gör din plikt«, stod det. »Kräv din rätt«. Och »Kunskap är makt«. Orkestern spelade »Arbetets söner«. I talarstolen ägnade sig partiledaren åt arbetarideal och arbetsmoral – ideal och moral som han tyckte att socialdemokraterna kommit att överge.

– Vi i folkpartiet är i dag i hög grad bärare av detta ideologiska fundament, sa Lars Leijonborg.

Det var våren 2003 och moderaterna låg fortfarande i spillror efter valfiaskot sju månader tidigare. Bo Lundgren var partiledare, även om han hade lovat att avgå efter höstens folkomröstning om euron. Anders Borg var ännu en ganska okänd kanslichef, ingen hade hört talas om Per Schlingmann.

Det var folkpartiet som stod för den stora omgörningen och den smarta kommunikationen i svensk politik. Det var folkpartiet som stack ut, inte minst genom partisekreteraren Johan Jakobssons strategi: alla skulle inte gilla vad de såg och hörde, men bli berörda.

Dalapolitikern Bo Brännström satt i en av bänkarna när de röda fanorna vajade på det kommunala riksmötet i Umeå.

– Det var så spännande. Det fanns en debatt i samhället. Vi fångade upp den. Vi hade ett läge, säger han.

Han pratar fortfarande om Umeå när han träffar partifolk i olika sammanhang. Om vad som kunde ha hänt om partiet hade fullföljt tanken och hunnit först med lanseringen av det nya arbetarpartiet. Han är inte den enda som minns det tidiga nollnolltalet med nostalgi. I riksdagsvalet 2002 fick folkpartiet 13,3 procent, och gick från 17 till 48 mandat i riksdagen. Det fanns opinionsmätningar där folkpartiet var största borgerliga parti. Men när partiet växte, stegrades också bråken inuti partiet.

– Under perioden 2002 till 2006 var det många som kände att det var mycket kampanj, och lite för lite analys. Dessutom var det så många nya i riksdagsgruppen. Det blev motsättningar och irritationsmoment, säger en folkpartistisk riksdagspolitiker.

Det var under den här tiden som bilden cementerades av den ideologiska konflikten i folkpartiet: å ena sidan nya kravliberaler och å andra sidan gamla klassiska socialliberaler.

Före nya moderaterna.Leijonborg lanserar röda folkpartiet 2003. (Foto: Per Landfors/TT)

Exakt vad striden gällde var inte klart. En del efterlyste mer socialpolitik, en fortsättning på den tidigare partiledaren Bengt Westerbergs reformer, ett nytt »eget rum på långvården«. Andra utpräglade ideologer ogillade framför allt de hårdare tagen i rättspolitiken, och blev upprörda när partiet ställde sig bakom kraven på övergångsregler vid EU-utvidgningen.

En tredje grupp ilsknade till när folkpartiet 2006 fick en jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, som inte ens kallade sig feminist. Och så var det ju ett gäng som helst av allt ville samarbeta med socialdemokraterna, och tyckte att hela alliansbygget var fel, men de var inte så många.

Mitt i allt kom valet 2006. Folkpartiet var på väg mot ett valresultat på nio, tio procent när dataintrångsskandalen briserade. Partiet har egentligen aldrig återhämtat sig. De senaste åren har opinionskurvan påmint om en rak pulslinje utan puls. Stödet har legat konstant mellan sex och sju procent.

Det är klart att en sådan utveckling – eller snarare stiltje – kan väcka en del funderingar. Har Björklunds kravliberalism kommit till vägs ände? Är socialliberalerna på frammarsch? Och är det därför så många sätter ett kryss för Birgitta Ohlsson i ett provval i Stockholms län?

Men svaren är inte lika enkla som frågorna.

Det har inte minst att göra med Jan Björklund själv, och hans resa i politiken.

Det är sant att Björklund spelade en aktiv roll i uppgörelsen med snällismen. Han satt hemma hos den nyvalda partiledaren Maria Leissner, när hon i mitten på nittiotalet skulle formulera sitt linjetal. Hennes tid i den absoluta toppolitiken blev kort, och avtrycket otydligt. Men hon efterträddes av en av sina anhängare, Lars Leijonborg. Som tio år senare efterträddes av Jan Björklund, ur samma grupp strateger.

Det kan vara värt att notera. Det var inte striden mellan kravliberaler och socialliberaler som ledde till partiledarskiftet 2007. Socialliberalerna hade helst väntat ett par år med bytet, i hopp om att favoriten Cecilia Malmström skulle känna sig mogen. Lars Leijonborg avsattes av sina egna, som var besvikna på valresultatet och det överdrivna taktiserande som lett fram till en pinsam dataintrångsskandal.

Det var ingen organiserad kupp, den där våren 2007. Det började slumpartat, på punkten »övriga frågor« vid årsmötet på länsförbundet i Dalarna. En enskild medlem föreslog att de skulle prata lite om Lars Leijonborgs ställning. Efter en stund röstade de. Det visade sig att nästan alla ville skriva ett brev till valberedningen och säga att det var dags att byta partiledare. Sedan kom andra länsförbund fram till samma sak, till slut även Stockholm, och Leijonborg fick tacka för sig.

Och så kom då majoren. Han som enligt ett reportage uppmanat sina rekryter att »runka upp stridskukarna«. Som medier och politiska motståndare älskade att raljera om den militära bakgrunden.

Och, jo, Jan Björklund markerade omedelbart att han betraktar anfall som bästa försvar. Så här sa han om sig själv i sitt första stora tal som partiledare:

– Är han inte lite för hård? Kan verkligen han som talar om krav och studiedisciplin i skolan ha ett socialt engagemang?

Talet var i långa stycken en kärleksförklaring till socialliberalismen. Det var begripligt, den gången, att en och annan tvivlade på budskapet. Sedan kom bråket om FRA och befäste bilden av Björklund som batongpolitiker.

Han och hans anhängare har envetet fortsatt att bedyra att den inte stämmer.

– Det har varit väldigt svårt att förändra den här mediebilden av Jan Björklund som hård. Jag tror att han kämpar med det varje dag, säger en person i partistyrelsen.

I vissa kretsar av partiet, kretsar nära Birgitta Ohlsson, förekommer fortfarande kritik mot hans ledarstil. De säger att han kollar på mobilen eller viskar med kompisar när fel personer pratar på möten. De tycker att han omger sig med jasägare.

Men det finns också en annan bild. Den stöds av personer som länge räknats och räknat sig till partiets socialliberala falang. De säger att han är närvarande. Om man har en diskussion i riksdagsgruppen vill han höra argumenten, även om han hyser en annan uppfattning. Om man har en konferens med lokala politiker är han där till slutet, och tillgänglig för alla.

Allt detta kan vara artigheter mot en sittande partiledare. Men folkpartister är inte moderater eller socialdemokrater. De klarar, åtminstone i bakgrundssamtal, att rikta svidande kritik mot sittande partiordförande. Det var inga snälla saker som sas om Lars Leijonborg under det sista året. De säger mycket snällare saker om Jan Björklund i dag.

– Det är inte som det var med Leijonborg, att folk bara vill bli av med honom. Man hör inte en massa gnäll om Björklund på det sättet, säger en länsförbundsordförande.

Kanske har kravliberalismen nått vägs ände. Men i så fall utan Jan Björklund. Många menar nämligen att både partiet och partiledaren redan har bytt inriktning.

Lyssnande ledare.Jan Björklund beskrivs numera som lyhörd av många partikamrater. De säger också att han själv kommer att se när det är dags att avgå – kanske på landsmötet 2015 efter ett halvdant val. (Foto: Erik Mårtensson/TT)

Förslaget till nytt partiprogram, som ska antas på landsmötet i Västerås i nästa vecka, lyfts fram som det stora beviset. Det innehåller åtskilliga klassiker från senare år – krav på tidigare betyg och sänkta skatter och uppluckrad arbetsrätt. Men programmet betonar också välfärdssamhället, och att tryggheten under omställning måste förstärkas med en bättre a-kassa. Det ska vara mer kvotering i föräldraförsäkringen, och förskolan behöver byggas ut. Den som vill bli svensk medborgare ska få gå kurs om det svenska samhället, men asylrätten i EU ska också stärkas på flera sätt.

Man kan diskutera om programmet är tillräckligt visionärt, och det ska folkpartisterna göra, men det råder ingen tvekan om att det tilltalar breda strömningar i partiet. Däribland många gamla socialliberaler.

Här kan det vara intressant att kontakta Staffan Werme, Örebropolitikern, som länge profilerade sig som partiledningens starkaste kritiker. Inför landsmötet 2003 skrev han debattartiklar om hur partiet vridits åt höger och mot en »opportunistisk resultatpolitik«. Rättspolitiken och förslaget om buggning var det slutgiltiga beviset.

sSå kunde det låta, när det fanns en stor ideologisk konflikt om färdriktningen i folkpartiet.

Staffan Werme, tio år senare, säger att han gillar det nya partiprogrammet men att det kunde ta några steg till i marknadsliberal riktning, till exempel i kapitlet om hyrorna.

– Man skulle kunna säga att vi som har tjatat om socialliberalismen, vi har redan vunnit just den kampen. De gamla stridslinjerna gäller inte längre. Det är så uppenbart att vi har rört oss i social riktning och talar mer om välfärdssamhället. Samtidigt har vi gått högerut om vissa frågor i synen på skatter och arbetsrätt, säger Werme.

Det är tveksamt om väljarna uppfattat omsvängningen lika tydligt. Man kan också ifrågasätta om den är Björklunds förtjänst.

Ofta är det omständigheter som styr. Svensk politik på tiotalet har dominerats av giganternas kamp och småpartiernas kris. Folkpartiets förflyttning har skett i skuggan, till de ytor som varit fria inom det borgerliga samarbetet. Björklund, säger partikamraterna, är en lyhörd politiker. Han har rört sig i takt med tiden och i takt med sitt parti.

Möjligen har han misslyckats med en stor uppgift.

Nej, inte skolan. Kritiken mot utbildningspolitiken kommer framför allt utifrån. Internt i folkpartiet kan man oroa sig för att skolresultaten är så usla, men att socialdemokrater och moderater numera pratar skolpolitik, det sätter bara folkpartiet i centrum. Det finns problem, inte minst med friskolorna. Men när till och med vänsterpartiet öppnar för betyg, tycker inte liberalerna att de har förlorat debatten.

Kruxet är snarare vad folkpartisterna ska prata om, när de inte ägnar sig åt utbildning. Valanalysen 2010 underströk tydligt att partiet behöver en andra fråga. Det har Björklund inte löst.

– Det har inte lyckats alls. Om man ska sätta en fråga på dagordningen, så behöver man inleda ett långsiktigt arbete, man behöver koppla en fråga till en person, och man behöver profilera den personen. Vi vet ju hur man gör det, men vi har inte gjort det, säger Adam Cwejman, tidigare Luf-ordförande och ledamot i valanalysgruppen.

Det saknas sannerligen inte åsikter om vad partiet ska ta sig till.

En grupp – sådana som fortfarande pratar om de röda fanorna på riksmötet i Umeå 2003 när de ses på olika konferenser – framhåller ekonomin och jobben. Det kommer att finnas ett utrymme i svensk politik när ledarskiktet i moderaterna byts ut, säger de – det är inte moderaterna som dominerar i dag, det är bara Anders Borg.

Nej, svarar andra, det är naivt att tro att folkpartiet kan klämma sig in mellan moderaterna och socialdemokraterna. För ett liberalt idéparti finns andra utrymmen, bortom höger och vänster. Integrationspolitiken, där har folkpartiet redan en politik och engagerad minister i Erik Ullenhag.

Ute i landet, säger en tredje, finns en förväntan på att folkpartiet ska driva de sociala frågorna.

Socialförsäkringarna, förtydligar en fjärde.

Nej, Europapolitiken, säger en femte, som framhåller att det snart är Europaparlamentsval och att folkpartiet har så starka profiler i EU-kommissionären Cecilia Malmström, EU-parlamentarikern Cecilia Wikström och EU-ministern Birgitta Ohlsson.

Det här är en folkpartistisk sjuka, protesterar en sjätte, som menar att folkpartiet överger den fråga som man är på väg att vinna. Fortsätt att utveckla utbildningspolitiken, blir slutsatsen.

Så håller de på, och det går alldeles utmärkt att göra rubriker om splittring, man kan absolut fundera över om partiet är på väg att tappa sin tydlighet, men man kan inte påstå att det pågår en strid mellan partister som vill ställa krav och partister som vill vara socialt ansvarstagande.

Inget tyder heller på att partiet hamnar i en stor ideologisk konflikt, den dag då det är dags att byta partiledare. EU-kommissionären Cecilia Malmström verkar inte vilja, alltså är det tre personer som nämns som tänkbara kandidater, nämligen Jan Björklunds tre ministrar.

Redan det är en uppställning som gör folkpartister påtagligt glada. Vilket annat parti har tre tydliga partiledarämnen? Socialdemokraterna eller moderaterna? Inte direkt. Björklund får beröm internt för att han säkrat återväxten med sina utnämningar. Han skulle också kunna få en klapp på axeln för att han sett till att partiet slipper en uppslitande ideologisk konflikt om ledarskapet. Erik Ullenhag, Maria Arnholm och Birgitta Ohlsson uppfattas som socialliberaler, allihop.

Den ende mannen, Ullenhag, har den på pappret starkaste positionen. Han är ordförande i det mäktiga länsförbundet i Stockholm. Han har stått vid Jan Björklunds sida så många gånger, i så många olika utspel om jobben och integrationen, att vi kan kalla honom kronprinsen.

Om man frågar folkpartister, säger de att han gör ett bra jobb med integrationsfrågorna och att han är en hygglig kille. Men man får fråga. Erik Ullenhag är den partiledarkandidat som folkpartisterna pratar minst om just nu.

Hon var inte med under de röda fanorna i Umeå för tio år sedan. Hon hade över huvud taget inte besökt ett riksmöte sedan 1995. Men nu stod hon där, en marsdag i Västerås, och det hördes på rösten och det syntes på gesterna att hon var djupt rörd.

– För en lärardotter från Kungälv kan det inte finas … finnas något finare än att vara biträdande utbildningsminister, sa Maria Arnholm.

Partifolket jublade.

– För en flicka som blev ung kvinna och feminist på sjuttiotalet kan det inte finnas något viktigare än att vara jämställdhetsminister, fortsatte hon.

Publiken jublade igen.

Det var ju partiadeln som stod där på scenen. Maria Arnholm är Bengt Westerbergs före detta stabs-chef, och en av arkitekterna bakom den första pappa-månaden. Hon är bosatt i det mytomspunna kollektivhus där en generation folkpartister haft sina fester. Hon har haft en framgångsrik karriär i näringslivet och ändå valt att satsa på partiet. Och hon kallar sig feminist, till skillnad från företrädaren på jämställdhetsministerposten, Nyamko Sabuni. Bara det får en falang inom partiet att dra en stor lättnadens suck.

Den som säger att folkpartisterna har tagit emot Maria Arnholm med öppna armar, underdriver. Om Stefan Löfven lyckas rekrytera Margot Wallström som utrikesminister i en socialdemokratiskt ledd regering, kommer han att få uppleva samma sak – hur partiets historia och framtid läker ihop. Hur gräsrötterna kan känna att det finns en linje, en mening, en vision, en idé med partiet.

Det finns de som tycker att Maria Arnholm till och med löser problemet om vad som kan bli partiets andra fråga – att det är jämställdheten som är komplementet till skolpolitiken. Frågan hamnar i alla fall högt på dagordningen på landsmötet. Dels väntar debatt om kravet på en samtyckesreglering i våldtäktslagstiftningen. Dels ska ombuden diskutera kvotering av föräldraförsäkringen, och den här gången är det bäddat för en kompromiss om en tredje pappamånad.

– Det är en väldigt rolig tid för oss. Maria Arnholm är en fantastisk tillgång, som har gett oss en helt ny geist. Nu jobbar vi nära jämställdhetsministern, säger Anna Steele, ordförande för Liberala Kvinnor.

Riktigt alla feminister jublar inte. En och annan av Birgitta Ohlssons mest hängivna anhängare ser snarare en konspiration: att partitopparna har lyft upp Arnholm för att de såg att Ullenhag inte fungerade medialt. Det var »en triangulering« med ett tydligt syfte, att blockera Ohlsson som partiledare.

Ett problem med den teorin är att strategin i sådana fall har slagit fel.

Det är inte ovanligt att folkpartister lovordar den nya jämställdhetsministern i alla möjliga tonarter, för att sedan i nästa andetag säga att de personligen vill se Birgitta Ohlsson som nästa partiledare.

En viktig dimension av persondiskussionen gäller folkpartiets framtid i alliansen, och förhoppningarna om att blåklintarna ska gå över blockgränsen, och förenas med rosor och maskrosor. Kan eller vill Birgitta Ohlsson göra den förflyttningen?

Valanalysen 2010 slog tydligt fast att partiet tjänar på att vara borgerligt. Partiledningen har hårt markerat att en alliansregering är målet 2014. Snacket om hur folkpartiet kan gå över blockgränsen förs i första hand av socialdemokrater som vill skapa splittring i det borgerliga blocket. Politiska reportrar med förkärlek för spelteorier – ja, politiska reportrar – bidrar också till att hålla spekulationerna vid liv.

Men frågan är inte helt död i folkpartiet.

Den finns där bland veteranerna, sådana som skriver sina memoarer, som Ola Ullsten, eller som sitter i paneler, som Bengt Westerberg. Den finns där också bland politiker ute i landet som redan samarbetar med socialdemokraterna i kommuner och landsting.

– Jag har respekt för att partiledningen vill gå till val med alliansen. Men om vi får ett valresultat utan en tydlig majoritet hoppas jag att vi samlar partiet och tar en diskussion om hur vi tar ansvar för att leda landet, säger Thomas af Bjur som är landstingsråd i Sörmland.

Han hör till minoriteten. Det är betydligt vanligare att folkpartister slår fast att de håller sig till alliansen, så länge alliansen existerar. En del har kanske lite mer förväntan i rösten än andra, när de påpekar att saker kommer i ett annat läge om ett eller flera allianspartier åker ur riksdagen i valet 2014. Några säger också att förutsättningarna förändras den dag som folkpartiet byter ledare.

Det kan bli tuffa interna strider, om folkpartiet så småningom måste välja mellan höger och vänster. Men det valet handlar inte riktigt om kravliberalism eller socialliberalism. Möjligen handlar det om person. Om de två kvinnorna. Maria Arnholm bär arvet av att vara socialdemokraternas favoritfolkpartist. Det gör inte Birgitta Ohlsson. Hon har en historia av radikalism, det är sant, men att det skulle landa i block-överskridande regering är långt ifrån självklart. Hon är inget vänsterspöke.

Hon har en hängiven fanclub, det är ingen nyhet, och den består av ungdomsförbundare och liberala feminister. Men det spännande och överraskande är att hennes namn förs fram av personer som omfamnat hela den stora uppgörelsen med snällismen. De har inte bytt åsikter, de kommer till exempel inte att rösta ja till den tredje pappamånaden på landsmötet. De framhåller i stället att Ohlsson står till höger i den ekonomiska politiken, och att hon är en hök i synen på till exempel Israel.

Men framför allt ser de Birgitta Ohlsson som det logiska valet, den som kan bära arvet från det tidiga nollnolltalets smarta, stora folkparti. De beskriver henne nästan som en amerikansk politiker – en som fullt ut klarar att genomföra en kampanj, en som förstått värdet av gräsrötternas stöd, en som kan medlemmarnas namn och känner igen deras ansikten.

En som sticker ut och väcker känslor.

Återigen: Det är inte meningen att alla ska gilla det de hör och ser. Men de ska åtminstone reagera.

– Birgitta Ohlsson berör, på ett sätt som väldigt få svenska politiker gör. Hon är en politisk stjärna. Vi får vara glada över att vi har henne i partiet, säger en inflytelserik folkpartist.

De här anhängarna, de välkomnade valet av Jan Björklund för sex år sedan, och de är inte beredda att kuppa ut honom. De tycker att han har gett Birgitta Ohlsson en viktig plattform under ministertiden, och att hon nu har visat att hon inte bara är den där radikala veganfeministen, utan också en bred och pragmatisk och samtidigt principfast politiker som klarar att stå bakom en kompromiss.

En lokalpolitiker berättar att han förr mötte starkt negativa omdömen om Birgitta Ohlsson. Framför allt äldre män kunde vara mycket nedlåtande.

– Nu hör jag nästan bara positivt. Ibland från samma människor som bara bytt uppfattning, säger han.

Om det blir en strid om partiledarskapet efter Jan Björklund står den inte mellan kravliberaler och socialliberaler. Snarare pågår en dragkamp mellan byråkraterna och visionärerna i partiet. Birgitta Ohlsson  förkroppsligar en längtan efter något nytt, framför allt bland folkpartister som inte fyllt 40.

– Efter sju år med regerande har partiledningen blivit betydligt mer förvaltande. Men många folkpartister är utpräglade ideologer och världsförbättrare. De vill ha något mer, något som de brinner för, säger en yngre folkpartist.

Det finns fortfarande generationsskillnader i partimedlemmarnas syn på Birgitta Ohlsson, men hon har ett bredare stöd än vad som tidigare framkommit. Hon är huvudkandidaten när Björklund förväntas lämna 2015, efter ett halvdant valresultat. Just därför har hon goda skäl att tona ned resultatet i höstens provval. Det finns ingen anledning att framstå som bråkmakare eller reta upp Björklunds krets och spä på den misstänksamhet som alltid har funnits där.

Han skulle inte säga det, hon skulle inte tycka det, men de har alltmer gemensamt. Det är likheterna, inte skillnaderna, som kan göra henne till hans efterträdare.

Hon är den visionär som han var för tjugo år sedan.

Deltagarna på Liberala ungdomsförbundets regionala konferens har tillbringat hela helgen i konferenslokalerna i Nacka med olika politiska diskussioner. De skulle sova i sovsäck i en skolsal också, men många har tillbringat den långa natten med att spela Trivial Pursuit. Luf Stockholm har en spelplan som är så sliten att den har lagats med gaffatejp.

Ordförande Joar Forssell introducerar helgens sista talare.

– I dag EU-minister. I morgon Sveriges första kvinnliga statsminister, säger han.

Birgitta Ohlsson talar, i karakteristiskt rappt tempo, om allt från sitt politiska uppvaknande under nittiotalets krig på Balkan till kampen mot rasism och diskriminering i dag. Hon nickar och namnger deltagare – Thea från Uppsala, Amalia från Stockholm – hon befinner sig bland vänner, och nu ska hon peppa dem inför valrörelsen.

Bara precis på slutet är det en kille mitt i salen som stör den trevliga stämningen.

– Är det en maktkamp mellan dig och Jan Björklund, hojtar han.

Här skulle Birgitta Ohlsson kunna svara nej.

Det skulle kanske låta osannolikt, men det vore i någon mening sanningen. Hon har inte stöd för att avsätta Jan Björklund. Han kan inte hindra att hennes popularitet växer. Politiskt är de numera på många punkter i takt med både partiet och varandra.

Men kanske har Birgitta Ohlsson inte riktigt koll på läget, kanske ser hon inte att hon har folkpartiets framtid i sin hand, för hon väljer i stället ett svar som brister i trovärdighet.

– Det har jag inte tänkt på så mycket, säger hon, och petar i sina papper.

Fakta | Andra partiledarkandidater

Erik Ullenhag, 41 år. Integrationsminister från hösten 2010. Tidigare Luf-ordförande och parti-sekreterare. Har tunga positioner som andre vice partiordförande och länsförbundsordförande i Stockholm, men betraktas som blek, och kan stå Björklund för nära. (Foto: TT)

Därför socialliberal: Slogs mot Leijonborg om övergångsreglerna för nya EU-medborgare 2004.

Maria Arnholm, 55 år. Jämställdhetsminister från vintern 2013. Tidigare politisk tjänsteman och pr-konsult. Populär rekrytering som fått fart på jämställdhetsdebatten, och står lagom nära Björklund. Men är trots allt många feministers andrahandsval. (Foto: TT)

Därför socialliberal:Bengt Westerbergs före detta stabschef, mamma till pappamånaden.