Tv-krigets första offer

En reporter på Expressen kommer aldrig mer att referera till Kristallnatten som tillfället när »några juvelerarbutiker förstördes«. Hans direktrapportering från nazistprotesterna i Stockholm förra lördagen kan bara beskrivas som ett haveri.

»Men har #expressen skickat högstadieelever med sympatier för nazismen att bevaka dagens demonstrationer?« twittrade till exempel den tidigare vänsterledaren Lars Ohly.

Expressen reagerade snabbt. Editionschefen bad om ursäkt, och chefredaktören Thomas Mattsson sa att tidningen ska utreda vad som gick snett.

Bloggare och twittrare har flera teorier: Svenskarnas undermåliga kunskaper om Förintelsen. Mediernas rädsla för att framstå som partiska. Kvällstidningarnas allmänna ondska. Och så vidare.

Kanske kan något av skulden också läggas på en medietrend: vi lever i den urskillningslösa upphetsningens tid, när twitterstormar och naturkatastrofer skildras i samma tonläge.

Det är naturligtvis en händelse helt utan tanke att Expressen i dagarna lanserar sin senaste tv-satsning: en ny app för smart-tv hos Samsung som innebär att tv-tittarna kan zappa in på Expressens Primetime från ett program på Svt. Samtidigt har Aftonbladet ansökt om tillstånd för sändningar i det digitala marknätet fram till år 2020. Satsningen på TV7 gick snett för ett antal år sedan, men nu säger publishern Jan Helin att »det är ett helt annat läge«. Vurmen för liverapportering omfattar även morgontidningar och etermedier, som uppdaterar mening för mening på webben från ganska timida presskonferenser.

Det är nuets tyranni, säger somliga. Historielösheten är logisk.