Ifrågasatt frihet

I hallen till trerummaren i Solna där makarna Mellbin bor, ligger en broschyr från Moderna museet, om Cindy Sherman-utställningen. Peter Mellbin, 56, som till vardags arbetar som gruppledare för ett säkerhetsföretag, fixar te.

– Rött, svart eller grönt? Vi har alla sorter!

På vägen mot vardagsrummet passerar vi ett arbetsrum där symaskinen står uppställd på ett bord. Här finns bokhyllor fyllda med dvd-filmer och böcker. Barbro Bornsäter Mellbin, 37, biträdande butikschef, slår sig ner i vardagsrummets rymliga soffa. Hon och Peter har varit gifta i 16 år. Tre veckor efter att de träffades sa Peter till Barbro: »Bara så att du vet – jag vill inte ha barn.« Hon var ung, bara 18 år, och han ville inte låsa in henne i en relation med en äldre man som inte ville ha barn.

– Men min reaktion blev bara »gud vad skönt att slippa den pressen«. Jag kände precis samma sak. Jag ville inte heller ha barn.

Så kände Barbro då, och så känner hon än i dag, 19 år senare. Men under åren som gått har hennes känsla ofta ifrågasatts. I början var attityden »du är så ung, du kan inte veta redan nu om du inte vill ha barn«. I dag, när hon närmar sig 40, kommer i stället andra kommentarer, som »nu börjar det bli bråttom«.

Peter kommer med te och kakor på en bricka. Hans beslut, som han fattade redan när han var i tonåren, har bara ifrågasatts två gånger i hans vuxna liv. En gång var det en arbetskamrat, pappa till fyra barn, som hörde att Peter steriliserat sig. »Hur kan du – barn är ju meningen med livet!?« Den andra gången var det en torgförsäljare i Turkiet som skällde ut honom, med samma argument.

– Det är intressant att det ändå skett så sällan, medan Barbro hela tiden måste försvara sig, säger han.

Rätt beslut. Peter Mellbin och Barbro Bornsäter Mellbin bestämde sig tidigt för att de inte ville ha barn. 

Det är också märkligt eftersom det faktiskt är fler män än kvinnor som är barnlösa. 14 procent av Sveriges befolkning är barnlös. Då har man tittat på kvinnor över 45 år och män över 55 år – det är väldigt få som får barn senare än så. Men tittar man endast på männen, var andelen barnlösa i 50-årsåldern 21 procent år 2008.

Hur många är då frivilligt barnlösa, precis som paret Mellbin? Exakta siffror saknas, men en uppskattning i boken »Frivillig barnlöshet« landar på mellan fem och sex procent av gruppen vuxna utan barn. Boken är utgiven av Institutet för Framtidsstudier, där redaktörerna Kristina Engwall och Helen Peterson tittat på fenomenet barnfrihet i en nordisk kontext. De har gått igenom vilka attityder som framför allt frivilligt barnlösa kvinnor möter.

– Kvinnor och moderskap är så nära förknippat med varandra, att vara kvinna är att vara mor på något sätt. För män har föräldraskapet aldrig varit en lika viktig del av identiteten, säger Kristina Engwall, som är docent i historia.

De intervjuade har fått höra att de borde tänka på samhällsnyttan (om inga barn föds – vem ska då betala skatt till framtida pensioner?), att de förblir okunniga, inte förstår meningen med livet, att de är självupptagna karriärister, att de hatar barn, att de ångrar sig på ålderns höst, att de kommer att drabbas av hälsoproblem.

– Visst finns undersökningar som säger att de med barn har bättre hälsa, och det hänger ihop med att de dricker mindre alkohol, äter mer regelbundet, vistas kanske mer utomhus och får sociala relationer genom barnen. De tar kanske bättre hand om sig också, för att orka. Men det finns också forskning som visar att barnfria mår bra eftersom de exempelvis har tid att satsa på sin relation, säger Kristina Engwall.

I dag är en mindre del av befolkningen barnlös jämfört med tidigare. I en undersökning av barnafödandet mellan 1729 och 1899, uppskattades andelen barnlösa till mellan 20 och 25 procent. Under svältåren i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet föddes få barn, och som bekant kom makarna Myrdals skrift »Kris i befolkningsfrågan« på 1930-talet som en lösning på vad man skulle göra åt de oroväckande låga födelsesiffrorna. Men från 1980-talet gick barnafödandet upp igen. I dag är Sverige ett av de länder där en relativt stor del av befolkningen får barn, vilket inte är fallet i mindre jämställda länder som Grekland, Italien och Spanien, där många kvinnor tvingas välja mellan barn eller karriär.

Men det finns en annan slags press, som hänger ihop med den medicinska utvecklingen och lagar som underlättar för homosexuella att bli föräldrar. Många som tidigare var ofrivilligt barnlösa kan numera få hjälp med allt från provrörsbefruktning till ägg- och spermadonation. Den har gjort det svårare att komma undan frågan – varför skaffar du inte barn?

Det är en fråga som Barbro och Peter ofta funderat på. Varför måste de som bryter mot normen hela tiden försvara sitt beslut? Föräldrar får ju aldrig frågan »varför har du skaffat barn?«.

– Många verkar skaffa barn utan att fundera på om de verkligen vill. Jag har också märkt på vissa vänner att de insett att livet ändrades mer än de trodde, de känner sig låsta och säger att de inte är lika säkra längre på att det var rätt beslut. För mig, som tog ställning till det här för tjugo år sedan, är det svårt att förstå – det hade de väl kunnat lista ut? säger Barbro Bornsäter Mellbin.

Många barnlösa vittnar om att det vore skönt med fler frivilligt barnfria som förebilder. Men fortfarande är det barnfamiljer som syns mest i medierna, i tv-program och tidningsreportage. De barnfrias livsstil lyser med sin frånvaro. Hur ser då livet som barnfri ut? Peter och Barbro beskriver en vanlig vecka. De arbetar bägge heltid.

– Vi är rätt kulturella, möts upp efter jobbet, tar en sushi ihop och går på någon konstutställning. Sedan är vi med i en medeltidsförening och har ofta syjunta ihop, berättar Barbro.

Helgerna är ofta fullbokade, förutom museibesök kan det bli mässor eller umgänge med kompisar.

– Vi har släkt i England och är stora anglofiler, så det blir ofta London. Sedan hade vi en period då Barbro doktorerade och var tvungen att resa i jobbet, då reste jag ofta med henne. Det hade jag inte kunnat göra om vi hade haft barn ihop, säger Peter.

De har en stor flexibilitet i livet som många med barn saknar. Det gäller också ekonomin.

– Vi kände för några år sedan att vi ville göra något nytt, jag ville sluta jobba och börja plugga. I en handvändning bestämde vi oss, sålde vår bostadsrätt och flyttade till en billig lägenhet i Uppsala, där vi kunde plugga båda två några år. Sådana ekonomiska risker är svårare att ta med barn, säger Barbro.

De tror inte att föräldrar är vare sig lyckligare eller olyckligare än andra – de har bara ett annat liv. Inte heller tycker de illa om barn.

– Vi vill bara inte! Vårt liv är varken bättre eller sämre – det är ett annat liv. Jag önskar bara att vi slapp försvara oss, säger Barbro.

En annan som funderat på just försvarspositionen är Fredrik Wass, 36-årig kommunikationsstrateg. Förra året skrev han ett blogginlägg med rubriken »Tankar om barnfrihet«, med en lista över orsaker till varför han inte känner barnlängtan – som att världen inte behöver fler människor, att föräldrar tvingas göra saker enligt en viss snäv norm vars ramar sätts av personer bortom en själv, som dagis- och skolpersonal.

En vän till Fredrik frågade varför han ens kände behov av att försvara sig.

– Hon menade att felet låg hos dem som dömde mig, att jag inte alls borde bli dömd för det jag känner, och det hade hon ju rätt i, säger han.

Fredrik trodde på sin höjd att inlägget skulle läsas av hans bekanta och hade inte räknat med den storm av kommentarer som följde. En av kommentarerna förvånade honom särskilt. Det var en kvinna som skrev: »Jag lät mig övertalas. Visst, jag älskar mina barn, det gör man. Men man kan aldrig gå tillbaka. Barnen har man för resten av livet och jag kan sörja det barnfria liv jag aldrig fick. Mitt liv som jag ville ha det.«

Förväntat försvar. Efter att Fredrik Wass skrivit ett uppmärksammat blogginlägg om varför han inte känner någon barnlängtan har han funderat på den försvarsposition som personer som inte vill ha barn  ofta tvingas till.

– Det känns väldigt tabu att säga så och jag blev helt chockad när jag läste det, säger Fredrik Wass.

Han hade väntat sig hård kritik, eftersom han ofta hamnat i infekterade diskussioner när han vädrat sina tankar kring att inte skaffa barn. Men diskussionerna på hans blogg var väldigt nyanserade. Han tror att det delvis beror på hur han formulerade sig – att han inte presenterade en sanning utan mer redovisade sina egna tvivel – men också på att han är man.

De argument han mött är att det är egocentriskt, omoget och att han ångrar sig som äldre om han inte blir pappa. I en bloggkommentar frågar en person vad han ska göra med sin tid – spela mer golf? Han svarar att han bland annat åkt till Afghanistan för att försöka göra skillnad för någon annan än sig själv – och han tänker ofta att han som barnfri kan verka i sammanhang som kommer andra till del. Han kan utsätta sig för saker som han antagligen inte skulle vilja om han hade ett barn väntande hemma. »Jag ser också en insats som hjälper en grupp utsatta människor som mer meningsfull än att föda upp ett privilegierat barn med hyfsat välordnat liv till min egen avbild«, skriver Fredrik Wass.

– De jag pratat med säger att den största anledningen att skaffa barn är att man kan skapa en avbild av sig själv. De talar om det som en positiv sak att göra. För mig låter det väldigt egocentriskt. Jag är inte alls intresserad av att skapa en person, forma en människa.

Argumentet att det är en god gärning för allmänhetens skull, fungerar om man betraktar det ur ett nationalekonomiskt perspektiv, alltså om man bara ser till det svenska samhället.

– Men inte om vi ser till hela världen. Jorden behöver inte fler människor, säger Fredrik Wass.

Det har han rätt i, anser Cecilia Johansson, lektor i meteorologi på Uppsala universitets institution för geovetenskap, som menar att det inte är någon hemlighet att ju fler vi blir på jorden, desto mer resurser och energi går det åt, och desto hårdare påfrestningar blir det för naturen.

– Det gäller särskilt för oss i västvärlden – ju fler barn som föds i väst, desto större miljöpåverkan. De i fattiga länder släpper inte ut lika mycket växthusgaser, eftersom de är just fattiga och inte kan använda lika mycket energi.

Fredrik Wass är just nu singel, men när han träffar någon är han noga med att från början berätta om sina känslor – att han inte känner någon barnlängtan och att han trivs bra med sitt liv som det är.

– Mitt liv innehåller väldigt många spontana middagar och afterworks. Ibland känns det som att jag lever ett drönarliv, jag gör många saker som jag själv tar för givet men som småbarnsföräldrar längtar efter. Mitt liv är ganska ombytligt, jag kan vara frilans eller jobba i projekt, det är enklare för mig att exempelvis resa utomlands och jobba, säger Fredrik Wass.

Han är glad över att han bor i Stockholm, för om det är någonstans man kan leva alternativt är det i större städer.

– Jag är uppvuxen i Norrköping och där finns ingenstans att ta vägen om du inte följer normen. Att möta upp med vänner på en restaurang efter jobbet  finns knappt om du är 30 plus och bor i en mindre stad, säger Fredrik Wass.

Det han sett av familjelivet hos många jämnåriga vänner gör honom inte sugen på barn.

–Visst, kanske är det så att jag tar fasta på det som verkar jobbigt, förstärker det, och kanske är det så att föräldrarna inte berättar om det som är härligt och bra, kanske är det svårt att sätta ord på närheten och glädjen i föräldraskapet. I stället får jag höra om människor som måste vara vakna hela natten och barn som jämt är sjuka, säger han.

Fast egentligen behöver han inte göra kopplingen att »föräldraskapet är dåligt insålt på mig«. Det borde räcka med att vilja eller inte vilja, och som det är nu vill han inte.

– Sedan kan saker förändras, och jag kan byta åsikt. Och vem vet, kanske träffar jag någon som redan har barn? Det är en annan öppning som känns rimlig, säger han.

Karolina Bång, 29, serietecknare, har just kommit ut med sin tredje seriebok med titeln »Alternativet«. Där diskuterar hon just automatiseringen, att vi förväntas bete oss efter en viss mall. I kapitlet »När ska du ha barn« uppmanar hon människor att testa sig själva, vill de verkligen ha barn?

– Jag vill lyfta fram att det finns andra typer av relationer än bara familjen, att man kan leva på andra sätt, utan både barn och kärleksrelation, säger hon.

Viktigast av allt är att alla får känna att de har ett val som är deras eget – som inte grundar sig på påtryckningar från samhället eller närstående. Även om Karolina Bång tycker om att umgås med barn, känner hon inte någon särskild pepp just nu att bli heltidsförälder.

– Många med småbarn är så himla slitna, de gör slut, flyttar isär, går i terapi … de verkar helt enkelt inte må särskilt bra. Samtidigt blir det svårt med fokus, relationen till vänner med småbarn blir så förändrad. Alla andra måste hela tiden anpassa sig till dem. Det är förstås självklart då barn kräver flexibilitet, men jag upplever att det finns ett slags outtalad oförståelse: »Du har ju ingen att ta hand om, så det finns inget hinder för dig att ställa upp.« Om jag hade barn skulle jag kämpa mycket med den där oförståelsen, eftersom alla, oavsett innehav av barn, gör viktiga saker av sin tid, säger Karolina Bång.

Fler alternativ. Serietecknaren  Karolina Bång vill lyfta fram andra typer av relationer än bara familjen. (Foto: Julia Lindemalm)

Hennes nya seriebok har blivit omdiskuterad, och lite oväntat har en del arga kommentarer handlat om att visa hänsyn till dem som inte kan få barn.

– Det är ett ganska vanligt argument som frivilligt barnlösa får höra, att det är egoistiskt att inte tänka på de ofrivilligt barnlösa, de som försöker men inte kan få barn. Men jag ville lyfta fram att när infertiliteten är konstaterad kan det för en del också finnas andra känslor än besvikelse – lättnad, till exempel. Vissa, inte alla, kan tycka att det är skönt att slippa fundera över valet, säger Karolina Bång.

En fördom är att frivilligt barnlösa inte tycker om barn. Men det stämmer inte heller – när forskaren Kristina Engwall undersökte saken fann hon att det visserligen fanns de som störde sig på att det finns barn på restauranger, bussar och tåg, men det fanns också frivilligt barnlösa som tyckte om att se barn. Dessutom tyckte de frivilligt barnlösa att barnen inte var problemet – snarare föräldrarna, som inte uppfostrat sina barn till att visa hänsyn.

– Jag tror att det är tryggt för barn att ha andra vuxna omkring sig. Det är sorgligt att tänka att föräldrarna ska vara de enda för barnet, plus kanske en farmor eller morfar som har lite kontakt. Saker hålls inom familjen. Men jag har många kompisar som haft närstående vuxna omkring sig när de var små, som i dag pratar om dem som viktiga människor i deras liv, säger Karolina Bång.

Karolina Bång var nyligen på en seriebokcirkel i Lund, då en frivilligt barnlös kvinna i 60-årsåldern berättade att hon aldrig ångrat sitt beslut, men att hon på senare år faktiskt blivit avundsjuk när hennes väninnor fick barnbarn.

– Så nu har hon sin väns barnbarn hos sig två dagar i veckan. Det blev jag så rörd av, att hon ville ha en barnbarnrelation och då fixade det. Allt är möjligt om man bara vill, säger Karolina Bång.

I boken »Frivillig barnlöshet« har redaktörerna talat med dem som inte fått barn och därmed inte heller fått barnbarn eller har familj omkring sig som äldre. Ångrade de sig?

– Nej, de vi pratade med kände ingen ånger. Deras motargument var att de såg många med vuxna barn som inte ville hjälpa till. Bara för att man har fått barn behöver det inte betyda att man har en god relation till dem. Däremot kunde en del kvinnor avundas dem som hade goda relationer till sina vuxna barn. Men det gällde snarare de goda relationerna – inte att man ångrade sitt eget val, säger Kristina Engwall.

Det är en bild som författaren Birgitta Stenberg, 81 år gammal, känner igen sig i.

– Jag har aldrig ångrat att jag inte skaffade barn, varken när jag var ung eller när mina väninnor fick barnbarn, säger hon.

Hon är en av tolv kvinnor som varit med i antologin »Ingens mamma« som kom ut nyligen och redan debatterats flitigt, bland annat i en artikelserie i Dagens Nyheter. I sitt kapitel, med rubriken »Den lilla försvunna«, skriver Birgitta Stenberg om väninnan Maude som menade att den kvinna som inte skaffar barn fortsätter att vara en krävande dotter resten av livet – hon mognar inte som människa.

– Jag blev putt när min väninna sa så, säger Birgitta Stenberg och slår sig ner i en fåtölj i foajén till Berns hotell i Stockholm.

Hon ber sin käresta om mer rosa läppstift som matchar snyggt till den turkosa sjalen och mössan. Birgitta Stenbergs val att inte skaffa barn var högst medvetet, och beslutet fattade hon tidigt.

– Jag skulle inte ha kunnat ta hand om ett barn med tanke på de projekt jag hade framför mig.

Hennes livsprojekt har varit att skriva om hur det är att vara kvinna i vår mansvärld. Att skriva om det hade inte varit möjligt om hon inte också hade levt det.

– Lever du det du ska skriva blir det bättre litteratur. Inte vackrare och mer poetiskt, utan bättre. Mitt projekt har inneburit att jag rest från land till land, hela tiden lärt mig nya språk. Man kan inte släpa barn från ett land till ett annat på det sättet, säger Birgitta Stenberg.

Hon har aldrig lyssnat till några biologiska klockor och menar att kvinnor som skaffar barn av fel skäl – till exempel för att deras mammor vill ha barnbarn – ger upp sin frihet, inlemmar sig i ett system som inte vill dem väl. Särskilt svårt är det att vara skapande kvinna och få barn.

– Kvinnors skapande hotas när de får barn, förresten hotas kvinnors frihet hela tiden.

Men lösningen består inte i att kvinnor slutar föda barn. Lösningen är att öppna ögonen och se vad hela samhällssystemet gör: försöker få kvinnor att hålla sig på mattan, bland annat genom moderskapsmyten, menar Birgitta Stenberg.

Hon har aldrig känt sig ensam, »jag har hela tiden haft skrivandet«, och omhändertagen känner hon sig även om hon inte har barn och barnbarn. Visst hjälper det att ha en käresta som är 20 år yngre, skrockar hon. Birgitta Stenbergs liv har heller inte varit barnlöst. Hon har levt med kvinnor som haft barn, och har många vänner som är föräldrar.

En annan som skrivit i antologin »Ingens mamma« är författaren Lena Andersson, 43. Hon håller helt med Birgitta Stenberg om att kvinnors skapande har hotats av moderskapet.

– Det är mycket som inte blivit skrivet, målat eller gjort för att kvinnor fått barn, även i modern tid, säger Lena Andersson.

Texten i antologin är inte hennes första om att fler borde fråga sig varför de ska skaffa barn. I en DN-kolumn för ett par år sedan skrev hon att hon aldrig sett en enda förälder leka med sina barn, och frågade sig om inte pappor vägrade ta ut pappaledighet eftersom de helt enkelt hade roligare på sin arbetsplats.

– Jag hade en misstanke att människor upplevde större stimulans på jobbet. Men den där artikeln blev så hård – i dag hade jag inte uttryckt mig så. De som är med barnen får svara på ifall det är tråkigt eller inte. Själv kan jag tycka att det är roligt att vara med barn, särskilt små bebisar. Fast bara en stund, det är skönt att kunna gå därifrån sedan.

Förresten kan alla känna sig ofria eller ha tråkigt i sina liv oavsett om de har barn eller inte – det ingår i livsvillkoren. Lena Andersson tycker att det känns viktigt att fler människor reflekterar över sitt val, och hon understryker att normer är just normerande – men inget tvång.

– Jag vill prata om själva reflektionen: Känner du tvivel, ta det på allvar. Eftersom det i dag är ovanligare att inte skaffa barn, är det vad som behöver diskuteras. Människor borde sluta utgå från att alla vill skaffa barn, säger Lena Andersson.

Men reflektionen gäller även den som vill ha barn – då får man se till att vara verkligt intresserad av att sätta en ny människa till världen, av barnuppfostran, tänka igenom så att man klarar det mentalt och ekonomiskt. Själv känner Lena att barn vore ett alltför stort åtagande.

– Jag vill ha lugn och ro. Att hela tiden vara i tjänst på det sätt som många småbarnsföräldrar måste vara … Nej, det blir för påfrestande för mig som behöver vara i fred med mina egna tankar, säger hon.

Lena Andersson tycker ändå att det är positivt att man talar mer om frivillig barnlöshet i dag jämfört med förr. Hon mötte nyligen en kvinna född på 1930-talet som berättade att hon var avundsjuk på dagens kvinnor som kunde välja bort barn. Själv hade hon valt att inte skaffa barn om hon bara hade kunnat.

En uppluckrad barnnorm skulle ge en större acceptans för olika sätt att leva ett liv.