Skakade styrelser

Säga vad man vill om Peter Norman, men han verkar inte ha svårt att leverera dåliga nyheter.

Se bara hur han i måndags stegade in hos topparna i det svenska näringslivet.

Det var på en flott adress på Östermalm i Stockholm. Fetaostfylld prosciutto, lax-kanapéer, rött vin och sånt.

Kapitalet betalade maten. Staten stod för framträdandet.

Det blev kort. Det den gänglige finansmarknadsministern sa kunde egentligen sammanfattas i ett ord:

– Tyvärr.

Sedan öppnades det för frågor.

– Måste jag avgå? frågade Tomas Nicolin, som är styrelseledamot i SEB, Nord-stjernan och Nobelstiftelsen .

– Det kan bli svårt att få duktigt folk att engagera sig i mindre bolag, sa Caroline af Ugglas, aktiechef på Skandia Liv.

– Idiotregler, menade investment-bolaget Ratos ordförande, Arne Karlsson.

Ministern svarade:

– Ibland förlorar man.

Styrelseproffsen, cheferna, entreprenörerna – de såg sin moderata minister i ögonen och tycktes bedja. Kunde de få lite respit? Övergångsregler? Lagrådsremissen var ju inte skriven än.

Nej. Juni var det som gällde. Så avslutade statsrådet med ett »lycka till« och försvann ut på Grev Turegatan.

En kall februarivind blåser genom de svenska styrelserummen. Ett nytt EU-direktiv har i all hast godkänts av rådet och parlamentet nere i Bryssel. Från och med i år får en ledamot i en bankstyrelse ha högst tre andra styrelseuppdrag. Fyra om de får tillåtelse av Finansinspektionen. Bara två om man är vd i ett bolag.

Det där är egentligen högst rimliga regler, tycker många utanför den svenska näringslivseliten. Efter finanskrisen uppdagades det att flera styrelseledamöter i de europeiska och amerikanska bankerna inte riktigt förstod hur det här med bankverksamhet fungerar. Inte riktigt fattat vilka enorma risker som byggdes upp i balansräkningarna när lånedegen jäste.

– I många fall tänkte styrelserna inte självständigt i förhållande till ledningarna. I Sverige verkar det ha varit så i bland annat HQ, Carnegie och Swedbank, säger Sophie Nachemson-Ekwall, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

Så i somras bestämde EU att ledamöterna skulle tvingas ta bankuppdragen på större allvar. Tanken var att de nya begränsningarna skulle tvinga fram mer professionella ledamöter.

Egentligen var den svenska regeringen motståndare till begränsningarna. De tyckte att det var lite väl klåfingrigt. Men förslaget kom inte ensamt, utan som en del i ett stort lagstiftningspaket för att styra upp problemen i den europeiska banksektorn.

När förhandlingarna inleddes i Bryssel oroade sig den svenska regeringen främst för en helt annan sak. Det handlade om ett förslag om att höja riskvikterna för svenska bolån. Om det hade införts skulle flera miljoner svenskar ha fått höjda bolåneräntor.

Så regeringen tog den striden, och vann den. Men förlorade om bankstyrelserna – ett förslag som petades in ganska sent i förhandlingarna.

Faktum är att Sverige var ensamt i sitt motstånd. Inga andra länder röstade mot. Och i det europeiska näringslivet har direktivet tagits emot med en gäspning.

Varför var då folket på Grev Turegatan så förbannade? Så upprörda? Och varför ville den svenska regeringen inte ha förändringen?

Svaret finns i hur det svenska näringslivet har varit uppbyggt i över 80 år.

En marsdag 1932 hittades Ivar Kreuger död i ett hotellrum i Paris. Finansmannen hade byggt upp ett imperium, och när det bröts upp hamnade makten över flera svenska storföretag hos ett antal banker och angränsande industrisfärer.

De blev därmed nav i den svenska storföretagsvärlden. Arvet märks än i dag i den handfull industrisfärer – Wallenberg, Stenbeck, Handelsbanken – som kontrollerar lejonparten av företagen.

De har inte alltid haft flest aktier i bolagen. Men genom röststarka A-aktier har de kunnat styra och ställa i bolagen, nästan som om de varit helägda.

I någon mening har systemet fungerat. Övriga kollektiva ägare som pensions- och aktiefonder har därför accepterat det och lämnat över skötseln av bolagen till huvudägaren. Det hela har kommit att kallas  »den svenska ägarmodellen«.

Modellen gör att en liten grupp människor i dessa sfärer besitter en mängd styrelsestolar. I dag sitter exempelvis Marcus Wallenberg i styrelsen för SEB, Saab, Electrolux, LKAB, Astra Zeneca, Investor, Temasek och Stora Enso. Ur ett internationellt perspektiv är det väldigt många, och väldigt stora, bolag för en enda person.

Men så betyder en styrelse något helt annat i Sverige. I ett amerikanskt eller europeiskt storbolag finns sällan en enskild stark ägare. Poster på ett par, oftast inte högre än tio procent är fördelade mellan pensionsfonder, hedgefonder, investmentbolag eller private equity-företag. Bolag som Coca-Cola, Siemens eller Apple lever därför egna liv. Deras styrelser utser också sig själva i den meningen att de själva utser valberedningar.

I Sverige är styrelseposterna ett sätt för storägarna att kontrollera och styra företagen. Därför är de också involverade i valberedningarnas arbete på ett helt annat sätt.

I ett slag kan allt nu förändras. Eftersom bankerna är sfärernas maktcentraler pågår ett intensivt pusslande inför vårens bolagsstämmor.

Marcus Wallenberg har till exempel redan tackat nej till omval till Stora Ensos styrelse. Vad Handelsbanksfären gör är desto mer oklart. I Handelsbanken sitter till exempel Fredrik Lundberg som har sju andra styrelseuppdrag. Han är dessutom vd för sitt Lundbergs, och skulle därmed alltså bara få sitta i två andra bolag. Förslaget till ny styrelse i Handelsbanken kan komma redan i veckan. Representanter för sfären har redan antytt att de inte kommer att följa förslaget. Det troliga är att männen i sfären väljer att avvakta. Bedömningen är att eftersom det inte finns någon lag ännu kan några böter inte bli aktuella i år.

Men på Finansinspektionen ser man inget sådant manöverutrymme.

– Det finns redan en form av övergångsregler. I direktivet står att reglerna ska träda i kraft från årsskiftet, men att de ska börja gälla först i juni, säger chefsjuristen Per Håkansson.

Det mest intressanta med EU:s storstädning i de svenska styrelserummen är kanske ändå inte det som sker nu, utan vad det visar inför framtiden. För första gången på väldigt länge har den politiska makten stegat in och möblerat om i näringslivet. Att det är EU, och inte riksdagen, som bestämmer spelar mindre roll.

Det här är helt nytt. Det är en »hästspark i magen« på den svenska makteliten, som Dagens Nyheters börskrönikör Pia Gripenberg uttryckte det i veckan.

För trots hot om lagstiftning på en mängd områden har det svenska näringslivet fått sitta i orubbat bo väldigt länge. När EU för några år sedan ville ta bort de röststarka A-aktierna lyckades topparna stoppa förslaget ihop med dåvarande socialdemokratiska regeringen. Efter skandalerna i Skandia och ABB lyckades storföretagen mota bort hoten om hårdare lagar genom att införa en egen uppförandekod, den så kallade »bolagskoden« som infördes 2004.

Inte minst i frågan om kvinnor i börsbolagens styrelser har börstopparna värjt sig mot minsta detaljstyrning. Inför styrelsenomineringarna till årets stämmor har ropen på lagstadgad kvotering ökat igen, efter att andelen kvinnor verkar ha frusit fast strax över 20 procent. Alliansregeringen har svarat med att hota med lagstiftning. De ledande i sfärerna har mött det med en axelryckning.

Men EU-förslaget har ändrat på allt. Plötsligt inser de stora maktsfärerna att den politiska makten faktiskt kan komma till skott med hårda, konkreta förslag. Det var därför som Jens Spendrups uttalanden i »Ekots« lördagsintervju var så känsliga. När ordföranden för Svenskt Näringsliv så kategoriskt uttalade sig mot kvotering och om omöjligheten att hitta fler kvinnor till styrelserna satte han enorm press på regeringen att agera.

När Peter Norman i måndags hade lämnat lokalen på Grev Turegatan började högdjuren också debattera just kvoteringsfrågan. Upp på scen steg Kerstin Hessius, vd för Tredje AP-fonden och tidigare ledamot i det kollegium som sköter den svenska bolagskoden.

Hessius var sedan länge motståndare till kvoterade bolagsstyrelser. Likt så många andra näringslivsföreträdare ville hon absolut inte ha en lagstiftning, och helst inga regler i koden heller.

Nu då? Jo, det var dags att skriva in ett mål om andelen kvinnor i koden, sa hon.

– Ska vi behålla den här frågan som en självregleringsfråga måste vi ta tag i det här nu.

Fyrtio procent kvinnor var rimligt, sa hon.

Redan i dag står det i kodtexten att »en jämn könsfördelning ska eftersträvas«.

Männen som stod bredvid Hessius var splittrade. Hans Dalborg, tidigare ordförande i Nordea och den som i praktiken skött hela bolagskoden, förkunnade tydligt att han inte ville se någon specifik siffra i koden. Den s-märkta miljardären Carl Bennet sa att han nog kunde tänka sig 30 procent. Men sammantaget var ändå budskapet: ingen kvotering i vår kod.

För ett halvår sedan hade det kanske stannat där. Men efter EU-beskedet och debatten som följt av Jens Spendrups uttalande är det inte lika klart.

Magnus Graner, statssekreterare på justitiedepartementet, fanns där också på podiet intill Hessius. Han visade tydligt vad som var på spel om inte kvinnoandelen ökade ordentligt.

– Det är ett riksdagsval i höst …

Mellan raderna: oppositionen längtade efter att slå regeringen i huvudet med frågan. Så se till att göra något nu.

Som av en händelse fastnade Peter Norman utanför med en drös journalister. Där berättade han att det minsann inte varit några problem med att hitta kvinnor till de statliga bolagens styrelser. Det privata näringslivet hade däremot misslyckats.

– Och då är man närmare en lagstiftning.