Inrikes

Svaret skyldig

Text: Gunnar Lindstedt

Publicerad 2014-03-28

Bild: Leif R Jansson/tt

I nästa vecka inleds omfattande förhör i riksdagens konstitutionsutskott om Vattenfalls köp av Nuon. Tidigare styrelseordföranden Lars Westerberg ska höras på tisdag och finansminister Anders Borg två dagar senare. Maud Olofsson, som var näringsminister under affären, är också kallad men har i brev tackat nej till att svara på frågor. Hennes statssekreterare Ola Alterå kommer dock, liksom statsminister Fredrik Reinfeldt som besöker KU den 17 april.

Styrningen av Vattenfall har länge varit en huvudvärk för såväl nuvarande som tidigare regeringar. Detta blev uppenbart under hösten 2008 då Vattenfall ville genomföra det största företagsköpet någonsin i svenskt näringsliv. Nuon Energy skulle köpas för cirka 100 miljarder kronor.

Av KU:s dokument framgår att det fanns stor tveksamhet till denna affär. Risken var uppenbar att Vattenfall inte skulle klara av avkastningskraven till staten, och dessutom hotades hela bolagets ekonomi, farhågor som nu besannats.

Efter kritik från Riksrevisionen för bristande rutiner i statens ägarstyrning införde regeringen 2006 riktlinjer för bolagsförvaltningen. Stora förändringar i de statliga företagen, som uppköp eller fusioner, ska beredas gemensamt av finansdepartementet och »bolagsförvaltande departement«. Statens ställningstagande ska sedan meddelas bolagets styrelseordförande.

Dessa regler gällde vid Nuonaffären, och då om någonsin borde kravet på skriftlig dokumentation av »samordningen« ha varit en självklarhet. Maud Olofsson uppger att hon ställt en »kontrollfråga« och att hon av styrelseordföranden Lars Westerberg fått en försäkran om att avkastningskraven skulle klaras.

När KU nu vill ha skriftlig dokumentation svarar dock regeringskansliet att »någon dokumentation av kontrollfrågorna, svaren på dessa eller vilka besked Vattenfall fick i samband med samordningen har inte stått att finna i regeringskansliet«.

Tidernas största bolagsaffär tycks alltså ha gjorts utan att ägaren staten tog del av ett enda skriftligt underlag. KU har vare sig fått fram beslutsunderlag eller själva köpeavtalet, inte ens i hemligstämplad form.

Av diverse mejl framgår dock att Olofsson och Alterå redan fyra månader före köpet var tveksamma till budet på Nuon. Statens representant i styrelsen, Viktoria Aastrup, skriver: »Från min sida är det häpnadsväckande hur man behandlar styrelsen och viktiga beslut!!« Och hon förstår inte hur vd Lars G Josefsson tänkt när han »fortsatt ›gasa‹ och allokerat en massa resurser till projektet trots att vi sagt att de ska ligga lågt«.

Fyra dagar senare viker sig dock Ola Alterå och går med på Nuonbudet. Tjänstemän på departementet invänder dock att det är alldeles för högt. Såväl Viktoria Aastrup som politiskt sakkunniga Elisabeth Thand Ringqvist skriver att avkastningskravet inte nås på tio år om affären går igenom. Dessa farhågor fanns också på finansdepartementet.

»Ja, det är klart att vi på finansdepartementet också reste ett antal frågor och det är ju de som sedan också återspeglas i vad näringsdepartementet undrar om, nämligen klarar man avkastningskravet givet den här stora investeringen«, säger Anders Borg senare till Ekot.

I ett omtvistat regerings-pm har Thand Ringqvist antecknat att också Fredrik Reinfeldt och inre kabinettet informerats och gett klartecken till affären; »finns ej skäl att säga nej till affären«, skriver hon.

Finansmarknadsminister Peter Norman, som i dag ansvarar för Vattenfall, lyckades sommaren 2013 trassla in sig i olika förklaringar för att bedyra Fredrik Reinfeldts oskuld. Genom att såväl Maud Olofsson som Elisabeth Thand Ringqvist nu vägrar komma till utfrågningarna i KU hoppas regeringen antagligen att Fredrik Reinfeldt ska skyddas. Men frågan är hur strategiskt rätt det är att som statsminister hålla sig ovetande om en affär som redan kostat skattebetalarna 30 miljarder kronor och mycket väl kan komma att kosta lika mycket till.