Farväl till vapnen

Veckan började nervöst. Proryska separatister gjorde framstötar i östra Ukraina, intog myndighetsbyggnader i Charkiv, Luhansk och Donetsk, hissade ryska flaggor. Förloppet kändes bekant. Precis som på Krim utropade man i Donetsk och ­Charkiv självständighet och krävde folkomröstningar om införlivande med Ryssland. USA:s utrikesminister John Kerry sa att det stod klart att ryska agenter låg bakom oroligheterna.

Den här gången reagerade regeringen i Kiev mer målmedvetet: man stärkte gränsbevakningen och satte in specialförband som i tisdags tömde den ockuperade regionala regeringsbyggnaden i Charkiv och arresterade 70 människor.

Det är svårt att förutse Putins nästa drag. Kreml skickar, kanske avsiktligt, dubbla budskap. Medan utrikesminister Sergej Lavrov bedyrar att de ryska trupperna vid gränsen till Ukraina bara övar kan underrättelsetjänster i väst se hur ryssarna upprättar fältsjukhus och går över till kommunikation via kurirer för att undgå avlyssning. Det som står klart är att även en mindre intervention, likt den på Krim, skulle kräva stora militära resurser. Ryssland skulle bli tvunget att binda upp större delen av sina styrkor väster om Uralbergen, enligt en färsk analys från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Det skulle försvaga beredskapen i Kaukasus och Centralasien – ingalunda några problemfria områden för Ryssland.

Ska man trots det invadera får man nog göra det snart. Förbanden vid gränsen har stått i beredskap i flera veckor och kan inte hållas stridsredo hur länge som helst. Ju längre man väntar desto bättre hinner den ukrainska armén organisera sig. Kostnaderna höjs med tiden. Avgörande för Ryssland är nämligen just vilket motstånd man kan räkna med att möta. I den bemärkelsen var Krim tämligen lättköpt. Det är tydligt att regeringen i Kiev nu gör allt för att signalera att nya erövringar inte kan genomföras lika lätt eller utan motstånd.
Ett viktigt ryskt intresse på Krim var Sevastopol, med Rysslands enda varmvattenhamn och därmed unik strategisk betydelse. Den fortsatta krisen, och hotet om utökad invasion, handlar också i hög grad om det ryska försvarets intressen.

Rysslands försvar genomgår just nu en mycket viktig och ambitiös modernisering. Åtminstone 70 procent av allt materiel ska bytas ut. Men en sådan modernisering är omöjlig utan Ukraina.

Den ryska flottan är sedan länge beroende av gasturbiner och växelsystem som produceras i Mykolajiv i södra Ukraina. Motorerna till alla nya stridsflyg och stridshelikoptrar som Ryssland ska bygga tillverkas av ukrainska Motor-Sich. Enligt en ny rapport från brittiska Royal United Services Institute, RUSI, behöver Ryssland köpa åtminstone 3 000 helikoptermotorer från Motor-Sich under de närmaste två-tre åren för att möta behovet från försvaret.

En ännu mer central och känslig del av det ryska försvaret är också beroende av Ukraina.

Det handlar om kärnvapnen.

Ukrainska företag tillverkar inte bara de interkontinentala missilerna SS-18 åt Ryssland – de servar även dem som Ryssland redan har och certifierar dem för fortsatt användning. Två missilmodeller som Ryssland självt producerar får sina styrsystem från ukrainska tillverkare i ­Charkiv. Dessutom får Ryssland ungefär 20 procent av sitt naturliga uran från Ukraina.
Johan Norberg, säkerhetsanalytiker på FOI, understryker kärnvapnens betydelse för Ryssland.

– På grund av landets geografi och hotbild så kommer en konventionell armé, hur påkostad den än är, alltid att vara för liten för att försvara Rysslands enorma territorium. Kärnvapnen blir därför avgörande för att kompensera för den svagheten.

Nu har kärnvapnen, såväl som gasturbiner och båtväxlar, blivit en bricka i spelet länderna emellan. Ryssland har höjt gaspriserna rejält för Ukraina och dragit ner på sin import av mat.

Ukraina har svarat. Den statliga militärindustriella koncernen Ukroboronprom har sedan den 29 mars stoppat alla leveranser till Ryssland. Regeringen i Kiev har också börjat se sig om efter nya kunder, i första hand i Sydostasien där man redan har upparbetade försäljningskanaler.

Tillförordnade vice premiärminister Vitalyj Jarema sa förra veckan att han tror på en minskning av det ukrainsk-ryska militärindustriella samarbetet.

Det är ett spel med höga insatser. Vapen­industrin och det militära samarbetet är väldigt viktigt för båda länder, säger Oscar Jonsson, doktorand i krigsvetenskap vid King’s College London.

– Det är oroande att länderna spelar ut såhär viktiga intressen mot varandra, vilket driver dem mot en ohållbar samlevnad. Det höjer risken för en utökad militär insats.

Här är knäckfrågan. Hur påverkas Rysslands nästa drag av dess försvarsintressen i Ukraina? I rapporten från RUSI ser författarna två möjliga scenarion: antingen fungerar det som ett incitament för en diplomatisk lösning, som gör att handeln kan fortsätta. Eller så tolkar Putin situationen som att det enda sättet att trygga försvarsindustrins intressen är en utökad invasion. Om nu inte för att handgripligen lägga beslag på fabrikerna i fråga så för att utöka övertaget och få en bättre förhandlingsposition.

Fredrik Westerlund, också han säkerhetsanalytiker på FOI, säger att man i nuläget inte kan utesluta något av alternativen. Invasion är dock inte det mest troliga, säger han. Dels ligger flera av fabrikerna i fråga en bra bit in i landet, vilket gör operationen betydligt mer riskfylld och kostsam för Ryssland. Dels äventyras produktionen. Vid en ockupation finns risken att personalen flyr till västra Ukraina eller att fabrikerna skadas.

– Från rysk sida får man nog förlita sig på att Ukraina inte så enkelt kan ställa om produktionen och sälja till någon annan. Under en tid kan man förstås införa exportstopp, men det handlar samtidigt om många arbetstillfällen i Ukraina och ganska betydande inkomster. Ryssarna hoppas att Ukraina biter i det sura äpplet och fortsätter samarbetet.

Men, tillägger Fredrik Westerlund, annars finns förstås alltid vapenmakten kvar som ett alternativ.

Härifrån beväpnas Ryssland

Uran, missiler, flyg-, båt- och helikoptermotorer. Ryssland är stamkund hos den ukrainska försvarsindustrin.

1) Mykolajiv. Här byggs gasturbiner och växlar till ryska fartyg.

2) Zhovti Vody. Härifrån kommer ungefär 20 procent av Rysslands naturliga uran som används i kärnindustrin (för både civila och militära syften)

3) Zaporizjzja. Ukrainska tillverkaren Motor-Sich har sin fabrik här, där de tillverkar motorer för transportflyg som Antonov An-124 (även kallat Ruslan) och för ryska stridsflyg och -helikoptrar.

4) Dnipropetrovsk. Här tillverkar statliga Yuzjmash interkontinentala ballistiska missiler, närmare bestämt SS-18 ICBM, som Ryssland använder. Specialister från Yuzjmash servar och underhåller regelbundet missilerna som Ryssland köper.

5) Charkiv. Utöver SS-18 som tillverkas i Dnipropetrovsk finns missilsystemen SS-25 och SS-19. Dessa tillverkar ryssarna själva, men missilernas styrsystem designas och produceras i Ukraina, i Charkiv.