Finn flera fel

När jag var i nedre tonåren föreställde jag mig att jag vaknade som man. Först under dagen, i andras blickar, blev jag en kvinna.

Mina trädklättrarmuskler hade förvandlats till jordens mest mytomspunna plats: kvinnokroppen. Det är en klurig plats att växa upp i. Den får nämligen sällan vara ett jag.

När jag läser några av Edith Södergrans mest klassiska rader, återgivna i Agneta Rahikainens nyutkomna biografi, minns jag hur befriande det var att läsa henne då. Hon drog ner byxorna på de glorifierande myter där kvinnan görs till en madonna:

»Du sökte en kvinna/du fann en själ/ – du är besviken«

För mig har Edith Södergrans poesi främst handlat om just kvinnans frigörelse ur rollen som »den andra«, undantaget, det betraktade. Södergran levde under den tid då »den nya kvinnan« gjorde entré: hon som kunde studera, tänka och skapa. Och hennes diktjag är ett subjekt, närmast en kvinnlig gud. Hon inspirerades av Nietzsches övermänniska, som skapar sig själv, och träffande nog var hennes övermänniska en kvinna.

Det är ironiskt – eller kanske tyvärr rimligt – att en konstnär med sådan feministisk sprängkraft samtidigt kanoniserats som ett offer. Agneta Rahikainen visar hur myten om det tragiska geniet Edith Södergran fortplantats sedan hennes död 1923: Det fattiga och tuberkulossjuka naturbarnet i de karelska skogarna, ensam, missförstådd och hånad. Hennes konstnärskap ses som ett enda långt borttynande.

Den kvinnliga konstnärsmyten är nästan alltid en offermyt. Ett kvinnligt geni får definitivt inte vara av det allvisa slaget, som Einstein eller da Vinci. Hennes skapar-kraft måste präglas av sinnessjukdom, olycklig kärlek och självmord. Tidningen Vices val att i fjol presentera kvinnliga konstnärer genom att porträttera dem i vackra poser på väg mot självmord är ett klockrent exempel.

Få sjukdomar har omgärdats med ett så romantiskt skimmer som just lungsot. Rahikainen skriver: »Frågan är om man skulle anse att Södergran var en så genial poet om hon inte hade lidit av tuberkulos.«

Så blir Edith Södergran precis det kvinno-objekt som hon lösgör sig från.

Men Edith Södergrans offerroll är just en myt. Genom sitt detektivarbete i brev, foton och glömda vittnesmål kan Rahikainen måla upp en mer realistisk bild: Den verkliga Edith Södergran var i stora delar av sitt liv varken sjuk eller fattig. Hon var berest och levde ett socialt liv. Framför allt diktade hon snarare i ljuset av hybris och hård träning än i skuggan av en ständig dödsfruktan.

Det är offermyten smulad till sand i ljuset av verkligheten. Rahikainens verk visar hur kvinnors upprättelse som skapare egentligen mest bygger på torr faktacheck. Men det där med fakta verkar svårt. Edith Södergrans kamp för att få vara ett eget jag, ett subjekt, är fortfarande sorgligt aktuell.

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.

Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, [...]

Jag är ett språng i friheten och självet ... 

»Kampen om Edith: Biografi och myt om Edith Södergran« ges ut på Atlantis.