Sluta snacka snömos

Årets valrörelse handlar om skola, välfärd, jobb, bostäder och regeringsduglighet. Viktiga frågor. Men som ekonom slås jag av hur några centrala aspekter undviks i debatten.

Ja, jag vågar faktiskt påstå att valdebatten, såsom den förs, i många fall fördunklar mer än den vägleder. Diskussionen skulle bli upplysande om den bedrevs med lite mer öppenhjärtlig ekonomisk analys och lite mindre retoriskt snömos. Här två exempel, om skola och boende.

Skolan sätts högt på dagordningen. Tyvärr handlar diskussionen ofta om mindre viktiga ting. Några kräver till exempel »mer« utbildning, typ ett extra läsår. Men om kvaliteten i undervisningen brister, är det inte någon vidare god idé att sätta in mer av det dåliga. Snarare blir uppgiften att höja undervisningens kvalitet. När detta diskuteras tycks de flesta – i ord – vara överens om att det bör bli mer ordning och reda i klassrummen och att lärarnas status bör höjas.

Vad betyder det konkret? Rimligen att fler duktiga personer bör bli lärare. Att de bör bli bättre belönade och att de bör ha större auktoritet både gentemot elever, föräldrar och flummiga centralpedagoger. Men vad betyder då det i sin tur? Flera olika faktorer måste till för att förbättra rekryteringen av lärare – men för en ekonom är det svårt att gå runt frågan om ersättningen.

Faktum är att lärarlönerna fallit kraftigt gentemot jämförbara grupper. Mest föll de under den stora löneutjämningens dagar. Satt i relation till industriarbetarna halverades gymnasielärarnas löner mellan 1960 och 1980 och har därefter legat stilla. Det verkar osannolikt att detta inte skulle ha försvårat möjligheterna att rekrytera bra lärare.

I dag är ojämlikhet i inkomster ett hett ämne. En viktig reform för bättre kvalitet i skolan vore att höja lärarlönerna – kraftigt! Men det betyder faktiskt att den som verkligen vill förbättra skolan måste argumentera för ökade löneskillnader – att lärarlönerna måste höjas mer än lönerna för en rad »svaga grupper«.

Höjda löner för lärarna medför även andra konsekvenser – stigande kostnader i offentlig sektor och säkert krav på likartade höjningar från andra grupper såsom sjuksköterskor och omsorgspersonal.

Knappast någon politiker vågar tala högt om hur detta ska tacklas. I stället tassar de runt frågan och diskuterar annat, såsom klasstorlekar och sommarskola.

Ett annat exempel: bostadsbristen. Här kappas partierna om att föreslå åtgärder för att öka byggandet. Men nybyggnationen är mindre än en procent av hela bostadsbeståndet. Att bygga bort problemen tar således lååång tid. Boverket hävdar att nio tiondelar av de samhällsekonomiska kostnaderna för bostadsproblemen härrör från dåligt utnyttjande av de existerande bostäderna. Därför bör det existerande bostadsbeståndet utnyttjas mer effektivt.

Att öka rörligheten betyder att sänka reavinstskatten och i stället höja fastighetsskatten. Vilken politiker vågar föreslå det? Att öka rörligheten betyder också att reformera hyresregleringen som proppar igen flyttkedjorna. Vilken politiker vågar föreslå det?

Här härskar nyspråk. Argumentet för hyresreglering är att den ska hjälpa hushåll med låga inkomster att få bostad och motverka segregation. Sanningen är att regleringen har misslyckats på båda områdena. Hushåll med låga inkomster – i synnerhet ungdomar – kommer inte in på marknaden. Och segregationen har inte blivit mindre.

Tvärtom. Inkomstspridningen mellan hyresgäster är minst lika stor som mellan bostadsrättsinnehavare i likartade områden. Segregationen vad gäller härkomst är faktiskt högre för hyresgäster än bland bostadsrättsinnehavare – sannolikt för att det krävs kontakter och trixande för att få vita hyreskontrakt, vilket nya svenskar sällan har.

En skattereform länkad till reform av hyresregleringen skulle alltså ge ökad rörlighet, fler jobb, högre tillväxt, mer skatteintäkter – och ökat byggande. Utan att öka segregationen. Men om detta tiger politikerna.

I två av de viktigaste valfrågorna – skolan och bostadsmarknaden – går alltså valdebatten bredvid det väsentliga.

För övrigt blir jag alltmer bekymrad över den svenska politiska journalistikens utveckling mot dramaturgi om personer och opinionssiffror och allt mindre analys av sakfrågor. Att politikerna gärna undviker de stora frågorna är kanske inte så förbryllande. Men varför tillåter media dem att göra så? Varför spelar journalisterna med?