Utrensning pågår

I oktober samlas runt 200 av Kinas högsta politiker vid fjärde plenumet; det viktigaste mötet som kommunistpartiet håller i år. Då Xi Jinping öppnar plenumet gör han det också som Kinas starkaste president sedan Deng Xiaopings dagar. För under knappt två år vid makten har Xi i en våghalsig aktion avsatt några av landets mäktigaste tjänstemän, vilka nästan alla även råkar vara hans politiska meningsmotståndare.

Medan fjolårets tredje plenum handlade om ekonomiska reformer, gör förhandsrapporter gällande att detta fjärde plenum ska fokusera på att förbättra Kinas rättssystem. Initiativet kommer mitt under den rasande anti-korruptionskampanj som enligt officiell statistik fått över 200 000 politiker och tjänstemän straffade av partiets disciplinnämnd sedan Xi tog över rodret.

Redan innan Xi blev president underströk han i flera tal vikten av att bekämpa Kinas epidemiska korruption genom att sätta dit såväl »flugor« som »tigrar«, kinesiska epitet på låga respektive höga tjänstemän. Detta är ett mantra som också föregående presidenter rabblat till förbannelse – skillnaden med Xi var att han tydligen menade allvar.

I augusti i år blev det nämligen officiellt att den största tigern av dem alla arresterats och nu utreds för korruption. Det handlar om Zhou Yongkang, landets tidigare säkerhetschef som satt i politbyråns stående utskott – Kinas högsta politiska församling – mellan 2007 och 2012. Han hade under dessa år full kontroll över bland annat polis, säkerhetsstyrkor, domstolar, fängelser och rättsväsende. Zhous departement för inre säkerhet hade större budget än landets militär, vilket fick Financial Times att 2012 kalla honom för »Kinas mäktigaste man«.

Zhou var inte heller sen att missbruka denna makt. Tillsammans med familjemedlemmar och affärspartners byggde han upp ett regelrätt affärsimperium med stora tillgångar inom sektorer som olja, fastigheter och energi. Enligt Reuters hade Zhou och hans familj tillskansat sig tillgångar värda hisnande 90 miljarder kronor.

Det antogs att Zhous ställning gjorde honom osårbar. Men Xi tvekade inte att bryta mot en oskriven regel inom kinesisk politik, genom att för första gången sedan kulturrevolutionens kaos beordra utredning av en tidigare medlem vid politbyråns utskott. Faktum är att Zhous fall redan varit på bordet länge; med början förra hösten har såväl otaliga affärspartners som hans familj inklusive fru och son hamnat under utredning eller »försvunnit«.

New York Times drog följande parallell för att förstå vikten av detta fall; det vore som att Barack Obama under sitt första år som president skulle ha häktat Al Gore med familj och hundratals medarbetare, för att sedan beslagta deras tillgångar från fastigheter ner till minsta konstföremål.

Zhou må ha varit den största men ingalunda den första tigern att åka dit. Tidigare under sommaren hämtades Xu Caihou – tidigare vice ordförande i Kinas centrala militärkommission och en av landets högsta militärer – trots dålig hälsa från sin säng vid ett armésjukhus i Peking av beväpnad polis. Xi var noga med att ta över posten som chef för denna militärkommission genast efter att han utsetts till generalsekreterare, till skillnad från förre presidenten Hu Jintao som väntade i två år.

Också de statliga jätteföretagen är under luppen: Xu Yongsheng, chef vid den nationella energiadministrationen, arresterades i sitt hem i våras, där man hittade över 100 miljoner kronor i kontanter.

De snabba och många tillslagen gör det uppenbart att en maktkamp pågår i partiet. Under årtionden av korruption har stora intressegrupper vuxit fram som nu gör allt för att försvara makt och rikedomar. Det är tjänstemän som med sina familjer riskerar gå samma öde till mötes som Zhou, och därför ser nödvändigheten att slå till mot Xi först.

Striden mellan Xi och dessa grupper blev särskilt tydlig under ett tal som presidenten höll bakom stängda dörrar för politbyrån i slutet av juni. »I kampen mot korruption bryr jag mig inte om liv, död eller mitt personliga rykte«, sa Xi till partichefen i staden Changbaishan som sedan läckte uppgifterna till sin lokala tidning.

Under mötet talade Xi vidare om ett dödläge mellan »armén mot korruption« och »armén för korruption« i en kamp som gäller »allt eller inget«. Trots riskerna sa han sig inte vilja minska takten, och ser inte några metoder som otänkbara för att driva kampanjen vidare. Uppgifterna publicerades på Changbaishan Dailys webbsida men togs snart bort efter order från myndigheterna.

Xi kunde likt sin föregångare valt en »enkel väg« och suttit sina tio år utan att skapa motsättningar och risker. Men han valde i stället att ta initiativet. Förutom presidentskapet och ordförandeskapet i militärkommissionen, har Xi också gjort sig själv till ordförande i en särskild arbetsgrupp för finans och ekonomi som vanligtvis leds av premiärministern. Således har han även en närmast oinskränkt makt över landets ekonomiska politik.

Cyniker menar att Xi slår till mot egna politiska fiender bara för att konsolidera sin egen makt. Källor inom partiet talar om ren fåfänga; att presidenten vill ta en plats bredvid Mao Zedong och sin förebild Deng Xiaoping som en av kommunistpartiets största ledare.

Men en allt större skara bedömare menar att presidenten snarare har gett sig ut på ett korståg för att rädda partiet genom att återupprätta ledningens förtroende. »Det är uppenbart att Xi Jinping ser korruptionen som ett hot mot partiet och landet, samtidigt som anti-korruptionskampanjen är en metod att bygga sitt eget rykte«, menar Dali Yang, professor i statsvetenskap vid University of Chicago.

Avslöjanden via mikrobloggar och andra källor har fått den kinesiska allmänheten att surna till ordentligt mot landets korrupta politiker. En undersökning av statliga Folkets Dagblad visade i mitten av september att misstro mot staten var det största vardagliga bekymret bland den kinesiska allmänheten; värre än oro över arbete och privat livssituation. Bristen på tillit mot myndigheterna berodde främst på korruption. Dali Yang med flera menar att Xi insett nödvändigheten av att reparera denna skada för att säkra såväl partiets och Kinas framtid.

Det fjärde plenumet är kommunistpartiets första möte av denna storlek som har ett uttalat fokus på rättssystemet. Tidigare har partiet nöjt sig med uppmaningar till tjänstemän att »kombinera teori med praktik«, vilket ofta lett till maktmissbruk. Enligt statlig media ska lagstyret nu förbättras genom att implementera konstitutionen, beakta mänskliga rättigheter, förbättra administrationen, samt stärka advokatyrkets ställning och domstolarnas självständighet.

Men detta är abstrakta formuleringar utan egentlig substans. För samtidigt som Xi har slagit hårt mot korrupta politiker, har han tydligt markerat att det inte blir tal om några politiska reformer av västerländskt snitt. Under årets gång har aktivister som tydliggjort korruption själva dömts till långa fängelsestraff; en signal om att det även i framtiden bara är partiet som får granska partiet.

»Det har [under Xi] blivit allt vanligare med illegala mekanismer tagna från 1950- och 60-talen, som tv-sända erkännanden snarare än rättegångar för att sända signaler till allmänheten«, menar Charles Minzner, expert på kinesisk lag vid Fordham University in New York.

I augusti i fjol dök en slutkörd Charles Xue upp i rutan iförd handbojor och fångdräkt på bästa sändningstid. Via statlig tv »erkände« den kinesisk-amerikanska riskkapitalisten att hans tolv miljoner följare på mikrobloggen Sina Weibo gett honom hybris, och lett till en hel rad »oansvariga« inlägg från hans sida.

Samma månad tv-sändes också delar av rättegången mot tidigare toppolitikern Bo Xilai, som tillika var en av Zhou Yongkangs närmaste politiska allierade. Också flera dödsdomar för terrorism mot uigurer i västra provinsen Xinjiang har under årets gång visats på tv. Enligt Charles Minzner har utgången i alla dessa rättsfall »skrivits under och stämplats« av landets högsta politiker innan de ens skickats till domstolen.

Kritiker fruktar nu att även Zhou Yongkang döms i en skenrättegång. Det är tveksamt om ens de uttalade målen att i rättsystemet inte använda sig av vittnesmål som lämnats under tortyr eller bevis som samlats in på olaglig väg hålls. Därmed blir fallet oavsett utgång en förlust för den rättsstat som redan under sommaren sattes på det fjärde plenumets agenda.

Samtidigt som rättssystemet de senaste två åren de facto tagit ett steg tillbaka, har klimatet blivit värre också för media och förespråkare av mänskliga rättigheter. Det står förvisso klart att Xi Jinping har använt sin starka position till en välbehövlig utrensning av korrupta politiker. Men det har inte skett i enlighet med lagen. Och det främsta syftet verkar vara att säkra samt stärka sitt eget och partiets maktmonopol.

Fakta | Personkultens återkomst

• Efter de negativa konsekvenser som personkulten kring Mao Zedong fick, bestämdes efter kulturrevolutionen att Kina skulle styras genom konsensus.

• Sedan Xi Jinping tog makten för snart två år sedan har dock en utbredd och medveten kampanj förts för att skapa en positiv personlig bild av presidenten.

• Statlig media rapporterar hur Xi besöker fattiga byar, äter enkel mat med folket, håller sitt eget paraply och nekar limousin till förmån för enklare fordon.

• Till skillnad från företrädarna Hu Jintao och Jiang Zemin, har Xi anställt ett helt arbetslag som jobbar med att framställa hans goda rykte.

• Bilder i media visar hur Xi cyklar med sin dotter och drar sin fars rullstol. Xis fru ses offentlig ständigt vid hans sida, vilket inte skett sedan Maos dagar.

• Under de senaste två åren har också Xi Jinpings fars födelseort gjorts till en välbesökt turistattraktion, med statyer av, och museum om, pappan.

Källa: Brookings Institution, The Economist

Fakta | President med problem

Samtidigt som Kinas mäktigaste förbereder årets viktigaste politiska möte rasar protester i Hongkong.

Efter en veckas intensiva demonstrationer trappades protesterna upp under onsdagen då Kina firade sin nationaldag. Upp emot 100 000 demonstranter samlades då i centrala Hongkong.

Initiativet till protesterna kom från studenter i Hongkong som bojkottade undervisningen för att visa sitt missnöje med att Kina vägrar staden att hålla helt fria val. Den kinesiska regimen ska i stället välja ut de tre kandidater som Hongkongs invånare ska få rösta på.

Protesterna är de värsta i Hongkong sedan Storbritannien lämnade tillbaka kolonin till Kina 1997. De är också den största politiska utmaningen för Beijing sedan protesterna på Himelska fridens torg slogs ner brutalt 1989.