Tankar straffas inte bort

Örebro kommun bekräftade för många den bilden med sitt allmänt bekanta erbjudande till hemvändande IS-krigare om praktikplatser och samtalsterapi. En tsunami av indignation svepte över debattlandskapet. Det rådde stor enighet om att den så kallade svenska flatheten nu ändå hade gått för långt.

Känslorna är inte svåra att förstå, med tanke på vilka grymheter IS förövar i -Syrien och Irak. Men intellektuellt sett har reaktionerna varit märkliga. Kritiken har gått ut på att IS-krigare minsann
ska sitta i fängelse i stället för att bli -föremål för sociala insatser. Enligt kritikerna är straffrättsliga medel alltså inte bara en nödvändig del av lösningen på problemet med IS-krigarna, utan den enda lösning som överhuvudtaget får förekomma.

Jan Björklund, som var argast av dem alla, inskärpte i SVT att »det borde vara olagligt och belagt med mycket stränga fängelsestraff att delta i terrorism«. Som lagstiftare borde han veta att det redan är straffbart inte bara delta i utan också att, bland annat, medverka till, förbereda, finansiera och uppmana till terroristbrott och det oavsett om det sker här eller i Syrien. De som verkligen deltar i IS grymheter gör det under straffansvar i Sverige enligt ett antal möjliga brottsrubriceringar. Man får hoppas att Björklund fortsättningsvis läser de lagförslag han röstar fram.

Att Sverige inte kastar Syrienåtervändarna i fängelse beror inte på vår flathet, utanpå vår rättssäkerhet. Man kan inte döma någon för brott som inte kan styrkas. Förhoppningsvis gör polis och åklagare vad de kan för att samla bevis om förbrytelser i Mellanöstern men det kommer ändå sällan att finnas underlag för åtal.

En lösning skulle kunna vara att sänka beviskraven ordentligt och i rätten utgå från att, exempelvis, alla islamistsympatisörer som åkt till ett krigsområde i Syrien är medskyldiga till de grymheter som ägt rum där. Tack och lov har inga sådana förslag framförts. Vad som däremot föreslås är att det straffbelagda området ska utvidgas. På så sätt ska man kunna döma för det lilla man kan bevisa, exempelvis att någon åkt till Syrien med avsikt att ansluta sig till IS.

Att förbjuda beteenden bara för att de har ett samband med kriminella gärningar är en vansklig väg. Den riskerar att leda till att strafflagstiftningen blir inriktad mot livsstilar, tankar och åsikter i stället för gärningar. Så ser utvecklingen ut just när det gäller terrorbrott, med förbud även mot »glorifiering av terrorism« i bland annat Frankrike.

Det har världen över skett en exempellös kriminalisering av handlingar som är kopplade till terrorism sedan 2001. Alla de politiker som nu lovar ny lagstiftning borde ha lärt sig att det inte finns någon straffrättslig lösning på det hot som våldsamma islamister utgör.

Straffrätten är nämligen inte magisk. Den förändrar inte verkligheten. Vi ska givetvis utreda och lagföra terrorister så gott det går, med respekt för de rätts-principer som tillhör det som tydligast skiljer våra ideal från deras.

Men den som är beredd att dö för en sjuk idé hindras knappast av straffhot.
I politiken har löften om ännu en kriminalisering blivit liktydigt med att ta ett problem på allvar. Det är i själva verket oftast den enklaste och ytligaste lösningen. Och när det visar sig att inte heller den senaste kriminaliseringen eller övervakningsmetoden var tillräcklig kommer nya krav, med allt mindre respekt för rättssäkerheten.

Att försöka förstå varför jihadismens förvridna ideal är attraktiva för vissa ungdomar i Sverige 2015 och hitta vägar som leder bort från dess villfarelser är betydligt svårare och mycket viktigare. Det är idéerna jihadisterna slåss för och idéer kan inte straffas bort. De som nu fnyser åt alla åtgärder mot potentiella terrorister som inte inbegriper lås och bom vinner kanske respekt hos alla som älskar att rasa mot den svenska flatheten. De gör däremot inte Sverige säkrare.

För övrigt noterar jag att det gamla proffsboxningsmotståndet nu rest sig ur askan, redo att angripa MMA. Ett tips i all välmening är att motståndarna lär sig sportens regler och tar del av mer än -något enstaka filmklipp innan de uttalar sig, så att det blir någon nivå på diskussionen.