Stor, större, Xi Jinping

I nästa vecka sammanträder nationella folkkongressen i hjärtat av Beijing. Premiärminister Li Keqiang öppnar mötet genom att i ett svep, under ett par timmar, läsa upp årets arbetsrapport inför tusentals ledamöter i Folkets stora hall. I detta enorma auditorium har ledare som Mao Zedong och Deng Xiaoping tagit många ödesmättade politiska beslut genom åren.

Rapporten är framför allt full med ekonomisk-politiska riktlinjer inför det kommande året. Statlig media kallar något förenklat arbetsrapporten för »en att-göra-lista«.

Li kommer bland annat säga att Kina ska skapa tio miljoner nya jobb under 2015 och sätta målet för den ekonomiska tillväxten på »cirka 7 procent«. Det vore en ytterligare stagnation från fjolårets BNP-ökning på 7,4 procent, som var den lägsta på nästan ett kvartssekel och skapade stor oro världen över.

Men stagnationen är planerad. De tidigare onaturligt höga tillväxttalen från statliga investeringar och byggindustri ersätts nu av en mer hållbar tillväxt baserad på inhemsk konsumtion. En fingervisning gavs då borgmästaren i Shanghai – som första stad eller provins någonsin i det moderna Kina – helt skrotade sitt tillväxtmål för 2015. Det är en skarp kontrast mot de senaste tre decennierna då lokala BNP-siffror i det närmaste agerat måttstock för politikers befordringar. Utvecklingen har dock skapat problem som klassklyftor, korruption och hejdlös miljöförstöring.

Det nya ledarskapet har mycket att ta itu med – men räkna inte med några överraskningar i premiärministerns arbetsrapport. Den har utarbetats noga och på förhand lämnats till ledamöterna tillsammans med finansministeriets budgetrapport samt en samhällsekonomisk plan för det kommande året.

Tillsammans ger dessa dokument alltså en indikation på vart Kina är på väg rent ekonomiskt. Men de nämner inte det politiska spel där presidenten Xi Jinping nu samlat mer makt hos sig själv än någon annan kinesisk ledare sedan Mao Zedong. De innehåller heller inga detaljer om de över 200 000 partitjänstemän som straffats för korruption sedan Xi tog makten i slutet av 2012.

Den som vill förstå Kinas politiska utveckling är som vanligt förvisad till gissningar och inofficiella källor. En intressant skildring av Xi Jinpings motiv finns i ett dokument från Wikileaks. Informationen kommer från en professor som växte upp med Xi men i dag har amerikanskt medborgarskap, och som 2009 talade med USA:s ambassad om den dåvarande presidentkandidaten.

Professorn poängterade flera gånger att »Xi inte är korrupt och inte bryr sig om pengar«. Tvärtom menade professorn att Xi ser Kinas epidemiska korruption och nyrika samhällsklass som en »moralisk ondska«.

Så har skett med besked. Den pågående kampanjen mot korruption är den största någonsin i Kinas historia. Förutom omfattningen har kampanjen fokuserat på att nagla dit så kallade »tigrar« – tjänstemän så höga att de tidigare setts som orörbara. Den största tigern var före detta säkerhetschefen Zhou Yongkang, som kallats för »Kinas mäktigaste man« av Financial Times.

Protester mot fängslandet av människorättsaktivisten Xu Zhiyong.

Zhou arresterades tillsammans med fru, son, bror och ytterligare ett par hundra familjemedlemmar eller bundsförvanter. Enligt Reuters värderades deras beslagtagna tillgångar till över 100 miljarder kronor.

Xi Jinping må inte bry sig om pengar, men professorn varnade dock för att presidenten kan korrumperas av makt. Han kallar Xi för »en utpräglad elitist« som anser sig vara »rättfärdig arvtagare« till makten i Kina. Fadern Xi Zhongxun fanns nämligen vid Mao Zedongs sida redan under gerillarörelsen på 1930-talet och blev sedan vice premiärminister i det nya Kina.

Som son till en kommunistisk revolutionär växte Xi Jinping upp i ledarnas inmurade bostadskomplex just bredvid Förbjudna staden. Presidenten tillhör därmed »partiprinsarna«, en generation som han själv anser förtjänar att styra Kina.

På samma grunder är Xi övertygad om att Kina ska styras enväldigt av kommunistpartiet. Därför har tumskruvarna de senaste två åren dragits åt ordentligt för dissidenter, media och på internet. I januari blockerades Googles Gmail helt i Kina. På detta följde en uppgradering av landets censurmekanism »The Great Firewall«.

2015 föll Kina också ytterligare i Reportrar utan gränsers rankning över global pressfrihet. Av 180 länder ligger Kina nu på plats 176, efter Iran och Somalia. Av de 221 journalister som satt fängslade vid årsskiftet fanns 44 i Kina.

Fängslades gjorde nyligen också människorättsadvokaten Xu Zhiyong, sedan han i enlighet med konstitutionen krävt att myndigheterna offentliggör politikernas tillgångar för att bättre kunna bekämpa korruptionen. Brottsrubriceringen för det fyra år långa straffet blev »att ha samlat en folkmassa och stört den allmänna ordningen«. Xu är bara en över 400 aktivister och intellektuella som fängslats de senaste två åren.

Endast partiet ska ha rätt att granska partiet, vilket också underlättar presidentens praxis att sätta egna bundsförvanter på de viktiga poster som plötsligt blir lediga. Vidare har staten under Xi Jinping också – stick i stäv med konstitutionen – skärpt greppet om de allmänna domstolarna.

Kinas största rädsla är att demokratitänket som fått fäste i Hongkong ska sprida sig till den yngre generationen även i Fastlandskina. Det blev särskilt tydligt då statlig media i slutet av december citerade Xi Jinping då han pratade om att den »ideologiska styrningen« måste stärkas vid landets universitet. Specifikt pekade presidenten på att högskolorna måste ge studier av marxism mer utrymme samt prioritera socialistiska kärnvärderingar.

Utbildningsministern fattade piken och dundrade i februari att alla läroböcker som »främjar västerländska värderingar« ska förbjudas från Kinas klassrum. En sydkinesisk provins har redan satt upp övervakningskameror i lärosalarna vid samtliga universitet för att hålla koll på vad lärarna säger.

I premiärminister Li Keqiangs flera timmar långa och självsmickrande arbetsrapport på nästa veckas toppmöte finns ingen plats för ett standardiserat rättshaveri, en intensifierad maktkamp, en ökad ideologisk styrning, ett stärkt informationsmonopol eller en intensifierad förföljelse av dissidenter.

Det finns heller ingen plats för att beskriva alla dessa åtgärders enda syfte: att slå vakt om kommunistpartiets maktställning. Denna ställning kommer att stärkas under Xi Jinpings järnhårda styre, inte bana väg för demokratiska reformer som många hoppades på för bara två år sedan.

Fakta | Xi Jinpings väg till makten

• Född 1953, son till revolutionären Xi Zhongxun, då propagandachef och senare vice premiärminister.

• För tio år sedan förvisades fadern till en traktorfabrik och fängslades sedan under kulturrevolutionen 1968. Xi Jinping spenderade 1969–75 som arbetare i den utfattiga provinsen Shaanxi.

• Xi Jinping gick med i kommunistpartiet, och påbörjade 1975 studier vid universitetet. Där studerade han även marxistisk filosofi och doktorerade i juridik.

• 1979 »rehabiliterades« Xi Zhongxuns rykte och Xi Jinping började få allt viktigare politiska uppdrag. 2002–2007 var han partichef i Zhejiang.

• 2007 valdes han in som en av de nio i politbyråns ständiga utskott, Kinas mäktigaste politiska organ. Fem år senare, 2012, blev han ledare för det nyvalda ständiga utskottet som krymptes till sju man. I mars 2013 tillträde han officiellt som Kinas president.

• För att konsolidera sin makt  skapade Xi Jinping samma år en »central ledningsgrupp för fördjupade reformer«, en »nationell säkerhetskommission« samt en »central ledningsgrupp för internetsäkerhet och information« och utsåg sig själv som som ledare för alla tre grupper. Han är dessutom ordförande i den mäktiga militärkommissionen samt den nygrundade ledningsgruppen för militära reformer.