Parti utan folk

Goda råd var dyra. Så Jan Björklund tog ett begagnat från Lars Leijonborg. Hela vintern hade det tjatats om hur uselt det gått i valet, sämst av alla partier. Kärnväljarna i radhusen som försvunnit. Norrlänningarna och kvinnorna som inte hade kommit in i riksdagen. Så när våren nalkades kallade folkpartiledaren till presskonferens och presenterade sitt svar: en globaliseringskommission. Arbetsmarknad, klimat, migration. Nu skulle alla stenar vändas på – utom möjligen då honom själv. Praktiskt nog var förresten vissa stenar redan bortlyfta med guldet i öppen dager. Den förra regeringens gamla globaliseringsråd, som leddes av Björklunds företrädare, hade till stora delar ignorerats av Reinfeldt och Borg.

Som kriskommissionär presenterades Mats Persson, skåningen som varit ordförande för folkpartiets valanalys. Den som föreslagit att partiet skulle skaffa sig en allomfattande liberal berättelse snarare än enstaka profilfrågor. Skulle partiet ha någon profilfråga fick det vara väljarnas viktigaste, hade ekonomen från Lund inskärpt.

Som ekonomi.

När folkpartiets kommunpolitiker möts i helgen kommer det säkert viskas om partiledaren. Om de pratar med varandra som de gör med journalister – vilket folkpartister gör – kommer de säga saker som: Inget ont om Jan, men han förknippas ju med Pisa-raset vad han än gör. Och: Inget ont om Birgitta, men hon sysslar ju bara med utrikesfrågor och jämställdhet, måste hon inte prövas i ekonomin och välfärden?

Men kanske borde de prata lite mer om denne Mats Persson.

Inte för att den 35-årige doktoranden som gjorde riksdagsdebut i höstas är en sannolik ny partiledare. Men för att han är nyckelpersonen i partiets nya strategi, och den är minst sagt intressant: efter att ha gjort sitt näst sämsta val i historien, ska folkpartiet satsa på att bli ett brett idéparti.

Hur gör ett enfrågeparti som vill bli ett idéparti?

Det kan vara krångligt.

Det första problemet är pengar. Partistödet från succévalet 2002 hade precis hunnit fasas ut när man tvingades flytta från Rosenbad. Att sitta i regering ger visserligen nya kontakter och insiderkunskaper. Men desto svårare är det för ett litet och fattigt parti att hålla kvar den kompetensen. Flera av de tunga tjänstemän som stått för mycket av policyutvecklingen har lämnat, tillsammans med båda de statssekreterare som fogat ihop politiken med de övriga regeringspartiernas på samordningskansliet.

Det andra problemet är bristen på sakkunskap. Alliansregeringens sätt att dela upp departementen ledde till kompetensflykt på områden som partiet inte kontrollerat. Folkpartiet har bland annat tappat ett par av sina experter på socialförsäkringar, ett område som länge var kärnan i vad partiet höll på med.

Det är en mager partiorganisation som nu ska försöka ta nya tag.

Sedan är det det där med utbud och efterfrågan. Har folkpartiet idéer som ingen annan redan erbjuder? Kort sagt, behövs folkpartiet?

Det är här Mats Persson är intressant. Inte som makthavare, men som exempel på hur partiet verkar tänka. Dricker man en kopp kaffe med honom på riksdagsfiket får man veta att han har kollat med forskningen. Och forskningen säger att folkpartiet behövs.

– Den globala trenden är att ojämlika uppväxtvillkor spelar allt större roll. Då blir behovet av en socialliberal politik allt större.

Och:

– Alliansens styrka har varit på två områden. Skolan, och att vi insett att vi långsiktigt inte har pengar till både skola-vård-omsorg och till att många människor går på bidrag.

Och:

– Det som skiljer folkpartiet från de andra borgerliga partierna är att vi betonar vikten av social rörlighet.

Det sista är ett spännande svar. Mest för att det inte är sant. Moderaternas nya ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson har skrivit brandtal för klassresan som »framtidens fördelningspolitik«. Och att omfördela via jämlik skola men inte via socialförsäkringar är en tanke som Anders Borg inte bara skrev under på, han tillbad den.

Vad ska folkpartiet göra när moderater inte uppfattas som ett hot mot välfärden längre? Kristdemokraterna söker nu aktivt den lucka till höger om moderaterna som vissa väljare verkar känna sig hemma i. Den tanken återfinns inte i folkpartiets uttalade strategi.

Möjligen skulle man, som några folkpartister uttrycker saken, kunna bli ett »ekonomiskt renlärigt« alternativ till moderaterna. Det är också ungefär så det låtit om Jan Björklund när han börjat ta sina duster i den ekonomiska politiken: folkpartiet ska bråka med facken om Las och gapa om värnskatten.

Det skulle också ligga i linje med utvecklingen hos ungdomsförbundet. Under 2000-talet har Luf rört sig åt det klassiskt liberala hållet. En högerfalang läste nyutgivningarna av Hayek, Nozick och Rand och började betona negativa rättigheter, friare ekonomi och ett motstånd mot paternalism. Samtidigt fick aldrig Lars Leijonborgs och Jan Björklunds »kravliberalism« fäste i ungdomsförbundet. Dusterna var: språktestet, övergångsreglerna för nya EU-länder, FRA, och nu senast flyktinginvandringen. Och ofta har bråken blivit feltolkade. Det var och är inte vänsterliberaler mot högerliberaler utan snarare två varianter av högerliberaler som grälar: en mer frihetlig och en mer konservativ.

Den här sprickan mellan ungdomsförbundet och partiet växer sig allt större. Plantskolan fungerar inte som förr. De som varit drivande för utvecklingen åt höger i förbundet har inte sugits upp av partiet. Flera nämner ledningens »ideologiska snedsteg« som skäl till att de tappat gnistan. De två riksdagsledamöter som är under 30 år har kryssat sig in och saknar traditionell Luf-karriär.

Så: resursbrist, idébrist och brist på föryngring. Allt det är hinder för ett parti som vill vara ett idéparti. Men kanske är folkpartisternas största problem självbilden. Att de fortfarande verkar tro att de uppfattas som ett parti med ambitioner att bäras fram av idéer. Mats Persson sammanfattade det bra när han samma vecka som partiet hamnade på 3,5 procent i Aftonbladets opinionsmätning sa:

– Jag tycker man kan göra en koppling till Bertil Ohlins tid. Det är inte självklart att moderaterna kommer att vara det stora borgerliga partiet.

FAKTA | Så ska partiet räddas

Den 12 mars tillsatte partiledningen två grupper som ska utveckla riktlinjer.

• Globaliseringskommissionen. Ska utreda arbetsmarknad, integration, företagande, konkurrenskraft, utrikesfrågor, klimat och kultur. Leds av Mats Persson.

• Välfärdskommissionen. Ska utreda socialpolitik, vården, äldrefrågor, funktionshinderfrågor, jämställdhet, rättspolitiken och »välfärdssamhället utan välfärdsstaten«. Leds av Anna Starbrink.