Det omoraliska svineriet

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, skrev ju Tegnér, så tillåt mig bli irriterande tydlig.

Jag äter djur, inte varje dag, men heller inte i någon direkt fallande skala. Lufttorkad skinka på mackan, en stek på helgen, en burgare på bakfyllan.

Det är ett moraliskt förkastligt beteende och det går inte att komma runt: jag, och alla andra upplysta köttätare med mig, är moraliskt förkastliga.

Vi vet ju vad som pågår i det industrialiserade jordbruket. Stressade grisar som kalasar på avlidna kamrater. Sjuka kalkoner som sprattlar sig själva till döds på ett kallt stengolv. Djuren i djurfabrikerna lider.

Punkt.

Ändå slutar inte den redan övergödda västerländska befolkningen att smälla i sig kött. Trots att jag inte hört ett enda vettigt argument mot den moralfilosofiska hållning som Peter Singer populariserade för fyrtio år sedan i »Djurens frigörelse«. Att en levande varelses förmåga att lida, inte intelligens, gör att vi bör visa den jämlik hänsyn.

Och då har jag inte ens kommit till metangaserna och koldioxiden.

I dokumentären »Cowspiracy« försöker Kip Andersen, en medelklass-amerikan i vit keps och surfrufs som frälsts av Al Gores obekväma sanningar, förstå varför fossila bränslen pekas ut som den stora klimatboven, när djur- och mejeriindustrin står för 51 procent av världens växthusgaser.

Kip Andersen anar en mörkläggning. Köttfrågan är så känslig att inte ens miljöorganisationerna vill prata. Möjligheten att få genomsnittsamerikanen, som stoppar i sig 95 kilo kött varje år, att vilja reflektera över sina matvanor är väl sådär god. Fast all heder åt Andersen för att han ens försöker. Han rabblar siffra efter siffra, ibland till utmattningens – alltså min – gräns. Köttindustrin ligger bakom 91 procent av regnskogsskövlingen. Det går åt 2 500 liter vatten för att få fram en vanlig hambugare – lika mycket som om man skulle låta duschen gå i två månader. Och så vidare, och så vidare.

I sin inflytelserika djurrättsbibel från 1975 vänder Peter Singer sig emot att de som protesterar mot djurplågeri beskrivs som sentimentala och känslosamma. Han är själv ingen blödig djurälskare, tvärtom, men tycker för den sakens skull inte att djur ska behandlas grymt och hänsynslöst, eftersom det är moraliskt fel.

Därför är det smart att »Cowspiracy«, producerad av Leonardo DiCaprio, spelar på just förnuftskortet.

Men efter att ha tittat på otaliga klipp där bönder pratar om sina djur, går det upp för mig hur det moraliska perspektivet håller på att förvrängas. Hur djuruppfödarna blivit de sentimentala. Enligt principen: vi älskar djur, alltså dödar vi dem.

I »Cowspiracy« framstår det kaliforniska jordbrukarparet i cowboyhattar och med rejäla betesmarker för sina kossor som the good guys. Korna får beta i gräset, grisarna leka med barnen som tvingas hålla tillbaka sin kärlek. De, grisarna, ska ju trots allt snart slaktas, bli till bacon.

»I love animals«, säger kvinnan om varför hon jobbar med boskap och får medhåll av sin äkta make. Det är ungefär lika logiskt som att äta gris men inte sin egen katt bara för att den är söt.

Eller att fortsätta hävda att djuruppfödningen handlar om människans överlevnad. När den med största sannolikhet blir vår, och planetens, död.