Kungar av sand

I september började ett brev cirkulera bland de saudiska prinsarna. Det var fyra sidor långt, skrivet i affekt och krävde kungens omedelbara avgång. Undertecknat: »En ättling till Kung Abdulaziz av huset Saud«. Snart dök det upp ännu ett brev från samma anonyma avsändare. Sedan ett tredje. Och ett fjärde.  Denna gång från en annan upprörd medlem av det saudiska kungahuset som inte heller han vågade uppge sitt namn.

Breven läckte snart ut på internet och lästes av miljoner saudier.

Något liknande har inte hänt i Saudiarabien sedan palatskuppen 1964.

I ett land där monarkens makt är absolut, där det inte existerar någon politisk opposition och där minsta protest bemöts med piskrapp och halshuggningar, är man inte van vid sådana offentliga yttringar av kritik.

Nu kom kritiken visserligen från personer av blått blod, och det var knappast tal om krav på demokrati. Tvärtom. Breven vädjade om att byta ut kungen för att rädda huset Saud – familjen som gett namn åt Saudiarabien och styrt landet med järnhand i åtta decennier.

Den regerande 79-åriga kung Salman tillträdde i januari 2015 efter att ha varit guvernör i huvudstaden Riyadh i nästan 50 år. Det finns många kungar i världen, men bara en med titeln Beskyddare av de två heliga moskéerna, och vars maktanspråk sträcker sig långt utanför landets gränser. Bara en som ska vakta över Mecka och Medina, profeten Mohammeds födelseort respektive begravningsplats, dit tiotalet miljoner muslimer vallfärdar varje år.

Därför föll ansvaret tungt på kung Salman när över 100 personer omkom i en olycka vid den stora moskén i Mecka den 11 september i år. När sedan fler än 2 000 människor trampades ihjäl på samma ställe två veckor senare försvagades den saudiska elitens anseende i den muslimska världen ytterligare. Det blev droppen för många i kungahuset. Nu stod det klart att kungen inte längre är kapabel att leva upp till sina plikter.

Enligt de anonyma brevskrivarna är kung Salmans fysiska tillstånd så dåligt att det i praktiken är hans son, Muhammad bin Salman, som styr riket.

Muhammad bin Salman, som är i 30-årsåldern, sitter på mer eller mindre alla centrala poster. Han är chef över det kungliga hovet, och därmed den som reglerar tillgång till kungen. Han är försvarsminister. Han är ordförande i rådet för politik och säkerhetsfrågor och rådet för ekonomi och utveckling. Han styr den statliga investeringsfonden och det stora statliga oljebolaget Saudi Aramco.

Han har också ett rykte om sig att vara impulsiv, arrogant och hänsynslös.

På eget bevåg har han övergivit vad som i decennier varit en framgångsrik saudisk utrikespolitik byggd på försiktighet; där man med oljepengar och tyst diplomati köpt sig inflytande i Mellanöstern.

I mars ledde Muhammad bin Salman landet i krig mot shiarebeller i det fattiga grannlandet Jemen. Ett krig som kostat i pengar och civila offer men som hittills varit utan militär framgång. Han har också lett det priskrig som just nu rasar på världens oljemarknader, vilket i snabb takt dränerar den saudiska staten på pengar.

Kort sagt: prinsens vårdslöshet äventyrar det saudiska kungahusets framtid.

Man kan förstå varför kusinerna är så arga på Muhammad bin Salman – och varför de vill ha bort hans far kung Salman.

Klanen Sauds makt är hotad på ett sätt som den inte varit på flera århundraden.

Kung Salman (f. 1935) blev Saudiarabiens regent den 23 januari i år. Han är den 25:e sonen till landets grundare Ibn Saud. Kungens svåra hälsoproblem och olyckorna i samband med årets pilgrimsfärd till Mecka, då över 2 000 människor omkom, har gjort att kung Salman nu öppet utmanas om posten som enväldig härskare över kungadömet Saudiarabien.

Vägen till makten

Kung Salmans far Abd al-Aziz bin Abdul Rahman Al Saud – i väst känd som Ibn Saud – hade tänkt mycket på det här med makt när han grundade Saudiarabien 1932. Sedan mitten av 1700-talet hade klanen Saud varit ett maktcenter i regionen och utmanat den mäktigaste av dem alla: härskaren över Osmanska riket, sultanen i Istanbul. I två omgångar – mellan 1744 och 1818 samt 1824 och 1891 – hade de lyckats upprätta självständiga emirat på Arabiska halvön.

Deras inflytande vilade på en pakt med den strängt religiösa predikanten Mohammad ibn Abd al-Wahhab, som kommit till dem som fredlös år 1744. Ibn Abd al-Wahhab sa sig representera den sanna islam. Han ville rena religionen från allt han ansåg som modern avgudadyrkan – som att be till helgon, vörda heliga träd eller fira profetens födelsedag – och återvända till de seder som profeten Muhammed hade levt efter. Han förbjöd rökning, dans och musik, predikade våldsam jihad och bokstavstrogen sharialagstiftning, inklusive att stena otrogna kvinnor till döds.

Genom att omfamna den puritanska wahhabismen fick klanen Sauds maktambitioner en religiös legitimitet samtidigt som den ultrakonservativa versionen av sunniislam fick en bas varifrån den kunde spridas till resten av regionen.

Det var ur denna ideologi som al-Qaida, Islamiska staten och den globala jihadistiska terrorismen skulle födas. Men Ibn Sauds planer var listigare än så. Han insåg att det inte skulle räcka med att alliera sig med prästerskapet och göra wahhabismen till statsreligion i Saudiarabien för att säkra klanen Sauds maktinnehav. Som tonåring hade han upplevt hur det andra saudiska emiratet gick under i öppna interna konflikter, något som inte fick upprepas.

För att väva samman blod och territorium gifte sig Ibn Saud med döttrarna till alla klanledare som han

besegrade under de tre decennier som han stred ute i öknen för att återupprätta familjens rike. Totalt tog sig den saudiska kungen minst 22 fruar och ett okänt antal konkubiner, vilket resulterade 44 erkända söner.

Men hur skulle han förhindra en maktstrid mellan prinsarna den dag han dog? I stället för att låta tronen gå i arv till den äldsta sonen i generation efter generation, så som kungahus brukar fungera, skapade han en successionsordning där makten skulle vandra horisontellt mellan sönerna. När den första sonen dog skulle styret övertas av nästa prins, och så vidare.

Sedan Ibn Sauds frånfälle 1953 har samtliga sex efterföljande saudiska kungar därför varit söner till nationsgrundaren. Systemet har länge fungerat relativt smärtfritt och prinsarna har, för det mesta, snällt väntat på sin tur. Med undantag för 1975 när kung Faisal mördades av en familjemedlem sedan han försökt med något så kontroversiellt som att introducera televisionen i Saudiarabien.

Problemet med Ibn Sauds maktfördelningsprincip är att den kom med en begränsad livslängd. För varje tronskifte har kungarna bara blivit äldre och skröpligare och de kvarvarande sönerna allt färre – den sittande kung Salman har enligt ryktet genomgått minst en stroke och lider av demens. Samtidigt har antalet prinsar i generationen under, tack vare flitigt barnalstrande, växt explosionsartat. I dag räknar man med att det finns runt 8 000 saudiska prinsar som en dag aspirerar på makten (prinsessorna är det ingen som räknar i det genompatriarkala saudiska samhället).

Hur denna generationsväxling egentligen ska gå till är det man i dag bråkar om i det saudiska kungahuset.

Det hela började den 29 april i år,  när kung Salman utan förklaring sparkade sin halvbror Muqrin bin Abdul-Aziz – den yngsta av Ibn Sauds söner – från positionen som kronprins. I stället utsåg han sin brorson Muhammad bin Nayef – en USA-vän som utbildats vid FBI och Scotland Yard och specialiserat sig på kontraterrorism – till sin efterträdare. Och ännu mer omtumlande: han gjorde favoritsonen, den oerfarna och äventyrliga Muhammad bin Salman till vice kronprins.

Därmed bröt kung Salman med den successionsordning som gällt i åttio år, och lämnade de 13 kvarvarande av Ibn Sauds söner åsidosatta och förbannade. Det såg dessutom ut som om det fanns en slug baktanke med omkastningen. Eftersom Muhammad bin Nayef inte har några egna söner skulle tronen efterhand hamna i händerna på kungens son Muhammad bin Salman.

Om nu resten av huset Saud tänker tillåta det.

Och om nu kung Salman och Muhammad bin Salman inte hinner ruinera kungariket först.

Sedan Saudiarabiens bildande har nämligen huset Sauds makt handlat om en sak – oljepengar.

Det svarta guldet

När Ibn Saud utropade sitt kungadöme 1932 var han bokstavligt talat kung av sand. Efter årtionden av erövringskrig var han djupt skuldsatt och allt han hade lagt under sig var öken och åter öken.

Men samma år hände något på Arabiska halvön som skulle ge klanen Saud mer makt än patriarken Ibn Saud kunnat drömma om. Det amerikanska oljebolaget Socal – Standard Oil of California – fann olja i det lilla schejkdömet Bahrain. Amerikanerna ville sedan fortsätta projekteringen västerut.

Efter en audiens hos den saudiska kungen fick Socal i maj 1933 ensamrätt att borra, bearbeta, sälja och exportera olja i Saudiarabien för 60 år framåt. Ibn Saud motiverade beslutet att välja amerikanerna framför den gamla kolonialmakten Storbritannien, som också ville ge sig in, med orden:

– Amerikanerna hämtar upp oljan ur marken och låter bli politiken.

Avtalet gav kungen ett stort lån, några tusenlappar i årliga arrenden och royaltyer samt löften om 50 000 pund i rent guld så snart olja hittades.

Några månader senare gav sig amerikanska geologer och ingenjörer ut med kamelkaravaner i en terräng där det varken fanns ordentliga kartor eller nationsgränser. Det tog fem år av svettigt letande innan man kunde skicka hem ett glädjetelegram: »Sänd hit våra familjer, vi är här för att stanna. Vi har hittat olja, massor av olja.«

Historien finns berättad i Mellanösternexperten Bitte Hammargrens bok "Gulfen".

Socal pumpade snart upp mer av det svarta guldet än vad bolaget någonsin lyckats med hemma i staterna. Fyra månader före andra världskrigets utbrott lämnade den första oljetankern en hamn i östra Saudiarabien. Den amerikanska krigsinsatsen slukade olja och USA blev beroende av leveranserna. 1943 förklarade president Franklin D Roosevelt att det saudiska kungariket var »livsviktigt för försvaret av USA«.

Fem år senare fann Socal världens största oljefält, Ghawar, under sanddynorna.

Så hamnade det ärkekonservativa huset Saud i allians med den moderna supermakten i väst. Roosevelt gav Ibn Saud en nybyggd DC-3:a med roterande sits så att kungen kunde sitta vänd mot Mecka vart han än flög. Det blev starten på Saudi Arabian Airlines. Amerikanerna byggde pumpanläggningar, hamnar och järnvägar i det avlägsna ökenlandet. Al-Qaida-grundaren Usama bin Ladins far var en av byggherrarna som gjorde sig en förmögenhet när det moderna Saudiarabien växte fram.

Saudierna insåg snart sitt guldläge. 1951 tvingade man igenom att parterna skulle dela lika på oljeinkomsterna. 1980 tog det saudiska kungahuset över hela bolaget – som några år senare fick namnet Saudi Aramco.

Saudi Aramco är i dag världens största oljebolag och den verkliga orsaken till att huset Saud i decennier varit Mellanösterns mäktigaste familj. Med petrodollarna – som står för runt 90 procent av den saudiska statens intäkter – har de byggt upp sin makt både innanför och utanför landets gränser.

Genom skattebefrielse, subventioner av energi och mat och statliga jobb åt medborgarna har kungahuset köpt lydnad och hållit samman det saudiska klansamhället, som helt saknar politiska fri- och rättigheter.

Man har pumpat in mångmiljonbelopp i islamiska institutioner runt om i världen för att exportera sin fundamentalistiska version av islam. Och det var med hjälp av saudiska pengar – och amerikanska vapen – som Usama bin Ladin och hans gudskrigare, mujahedin, drev ut Sovjetunionen ur Afghanistan i slutet av 1980-talet. Ansvarig för insamlingen bland kungahusets medlemmar och andra rika saudier var den nuvarande kungen, Salman, som då var guvernör i huvudstaden Riyadh. Först senare, efter att Usama Bin Ladin bildade al-Qaida och börjat utföra terrordåd, gick det upp för delar av det saudiska kungahuset att den globala jihadismen också utgjorde ett hot mot Saudiarabien. Men mest av allt har oljepengarna gått till att köpa vapen. Bara tre länder i världen – USA, Kina och Ryssland – har större militärutgifter i reella tal. Räknat i förhållande till BNP är Saudiarabien den överlägset mest militariserade staten av dem alla, med över 10 procent av landets budget som går till försvaret.

Det som från början handlade om att skydda oljan har steg för steg förvandlat Saudiarabien till en stormakt som är beredd att driva sina intressen varstans i regionen.

När folket i grannlandet Bahrain – majoriteten shia – reste sig och krävde demokrati under den arabiska våren var det saudisk militär som slog ner protesterna. När den syriska befolkningen revolterade mot den Iran-allierade diktatorn Bashar al-Assad var det saudiska pengar som finansierade rebellerna. När Muslimska brödraskapet vann valet i Egypten var det saudiska kungahuset som såg till att den gamla militärregimen kunde återta makten.

Så har huset Saud styrt Saudiarabien – och indirekt stora delar av Mellanöstern – som ett familjeföretag. Som balanserat sitt intresse av att säkra tronen på hemmaplan med att vidga sitt inflytande utomlands. Men makten har som sagt byggt på inkomsterna från oljan. Och den kranen har nu skruvats åt. Rejält.

Sedan förra sommaren har världsmarknadspriset på olja sjunkit från över 100 dollar per fat till under 50 dollar. Anledningen är att huset Sauds gamla allierade USA har revolutionerat framställningen av så kallad skifferolja, vilket gjort att landet passerat Saudiarabien som världens största oljeproducent. Kungahuset i Riyadh har svarat med att pumpa upp rekordmycket olja för att behålla sin marknadsandel, trots protester från andra oljeländer i samarbetsorganet Opec.

Tanken bakom den saudiska strategin har varit att röka ut motståndarna genom att pressa ner vinstmarginalen så mycket att konkurrenterna ska tvingas lämna branschen. Hittills har det mest av allt bara kostat saudierna pengar. Enorma summor pengar.

På ett år har det saudiska kungahuset bränt 80 miljarder dollar av den utländska valutareserven bara för att täcka hålen i statsbudgeten. Enligt världsbanken IMF kommer det saudiska budgetunderskottet att landa på över 20 procent i år.

Rent ekonomiskt är det inget problem för Saudiarabien. Åtminstone inte akut. Landet har fortfarande kvar 650 miljarder dollar i utländska tillgångar. Och med världens lägsta statsskuld – under två procent av BNP – har man gott om utrymme att låna, vilket man redan börjat göra för första gången på flera år.

Bankjätten Bank of America Merrill Lynch räknar med att Saudiarabien klarar av ett oljepris på den här nivån någonstans mellan sju till elva år ytterligare innan det leder till statsfinansiell kris för kungadömet. Men IMF varnade häromveckan för att pengarna kan ta slut redan inom fem år. På längre sikt kommer oljan – och därmed inkomsterna – oundvikligen att börja sina. En färsk studie i forskningstidskriften Journal of Petroleum Science and Engineering slår fast att Saudi-arabien når sin oljeproduktionstopp år 2028, alltså om bara 13 år.

Men huset Sauds verkliga problem är ändå den maktförlust som redan börjat visa sig, och som beror på att det inte längre finns samma oändliga hav av resurser för att upprätthålla det saudiska samhällskontraktet och den kostsamma utrikespolitiken.

Den amerikanska ekonomisajten Bloomberg har nyligen rapporterat om att kung Salman redan skjutit upp stora infrastrukturprojekt och beordrat kraftiga besparingar. Dessutom har han beordrat prinsarna att dra ner på sina lyxvanor. Det talas till och med om att de saudiska medborgarna kanske ska börja beskattas, vilket historiskt brukar vara en faktor som leder till ökade krav på demokrati.

En saudisk demokratirörelse är annars något som existerar mer i västmedier än i Saudiarabien.

När arabiska våren svepte över Mellanöstern löste kungahuset det så som man brukar göra: genom att ge två extralöner till alla statsanställda, bygga en halv miljon bostäder åt låginkomsttagare och skapa fler jobb i offentlig sektor. Prislapp: 133 miljarder dollar. Kungahuset gav också 200 miljoner dollar direkt till prästerskapet, som i gengäld utlyste en fatwa som deklarerade att islam förbjuder gatuprotester.

I dag är verktygen för att förhindra folkresningar betydligt mer begränsade, samtidigt som anledningarna till missnöje knappast har minskat.

Ändå är det inte medborgarna som huset Saud fruktar mest i dag, utan ärkerivalen Iran. Och de en gång allierade jihadisterna, som har strömmat från al-Qaida till Islamiska staten – vars kalifat hotar att rasera Saudiarabien från kartan.

I september tog USA:s president Barack Obama emot Saudiarabiens kung Salman i Vita huset. De diskuterade bland annat säkerhetssamarbete och terrorismbekämpning. 

Fienden i öst

Maktbalansen i Mellanöstern har alltid vilat på en skör tråd. När kolonialmakterna för hundra år sedan delade upp regionen med penna och linjal var det ingen som tog hänsyn till att området redan var uppdelat – mellan shia och sunni. En motsättning som sträcker sig tillbaka till profeten Mohammeds död år 632.

De som ansåg att efterföljaren bestämt måste vara en släkting till profeten kom att kallas shia. De som hellre ville se profetens mest hängivna och respekterade anhängare som muslimernas ledare kom att kallas sunni. Bråken dem emellan skulle fortgå i årtusenden.

Efter att de moderna nationalstaterna bildades kom konflikten att skära både inom och mellan länderna. Och ge dem starka skäl att lägga sig i varandras interna angelägenheter. Speciellt sant var det för de två motpolerna: det shiadominerade Iran och det sunnidominerade Saudiarabien.

Efter den iranska revolutionen 1979 växte motsättningen till ett kallt krig, där Iran och Saudiarabien stred mot varandra genom ombud. Saudierna finansierade Saddam Hussein när Irak anföll Iran 1980 och iranierna stödde Hizbollahgerillan som slogs mot Saudiallierade sunnimiliser i det libanesiska inbördeskriget.

Hur blodigt det än var så rådde ändå en slags geopolitisk terrorbalans som avskräckte de två stormakterna från att börja kriga direkt med varandra. Inte minst på grund av det faktum att supermakten USA så tydligt hade valt sida, genom att alliera sig med Saudiarabien och utpeka Iran som den stora fienden.

Den balansen rubbades när USA invaderade Irak 2003. Då diktatorn Saddam Hussein – som tillhörde landets sunniminoritet – störtades och en hämndlysten Nuri al-Maliki från den tidigare förtrycka shiamajoriteten kom till makten. Därmed förlorade huset Saud sin stora skyddsvall mot Iran, till stor glädje för prästerskapet i Teheran.

Den fallerade irakiska staten gav också upphov till terrorgruppen Islamiska staten, som snart även tog kontrollen över stora delar av grannlandet Syrien. Jihadistena innebar en utmaning mot Saudiarabien i dubbel bemärkelse. Först och främst därför att de sprungit ur den saudiska wahhabistiska statsideologin och från början finansierats av saudiska pengar, men sedan vänt sig emot kungahuset i Riyadh som man menar har övergivit den sanna islam och är i maskopi med den otrogna amerikanska imperialistmakten. I november 2014 meddelade Islamiska staten att målet var att ta kontrollen över de stora moskéerna i Mecka och Medina och hugga huvudet av ormen, det vill säga det saudiska kungahuset. I terrororganisationens tidskrift publicerades en bild på den heliga Kaba i Mecka med Islamiska statens svarta flagga vajandes över sig. De har sedan dess attackerat saudiska gränsposteringar och skickat självmordsbombare mot shiitiska mål inne i kungariket. I andra hand därför att inbördeskriget i Syrien aktiverade Iran i diktatorn Bashar al-Assads kamp mot olika sunnirebellgrupper.

Enligt den brittiska tidskriften The Economist har Teheran satsat så mycket som 20 miljarder dollar för att rädda kvar regimen i Damaskus och sänt tusentals militärer för att strida på Assads sida. Å andra sidan har Saudiarabien spenderat stora summor för att beväpna Fria syriska armén, men utan vidare framgång.

Efterhand har huset Saud känt sig alltmer omringat. Av Islamiska staten vars kalifat hotar att radera gränsen i norr, av shiitiska huthirebeller som tagit över delar av Jemen i söder och av Iran som växer sig allt starkare på andra sidan Persiska viken i öst. Framför allt har det saudiska kungahuset känt sig övergivet av sin gamla bundsförvant USA. Som inte längre är lika beroende av saudisk olja, och som är mitt uppe i att balansera om sin militära förmåga från Mellanöstern till Asien för att möta den kommande supermakten Kina.

Diplomatiska dokument som läckt ut via Wikileaks vittnar om att huset Saud sedan 2007 desperat vädjat om att USA ska slå till militärt mot iranska kärnenergimål. Man har heller inte lyckats få amerikanerna att avsätta den Iran-stödda syriska regimen.

I stället har Barack Obama kritiserat styret i Riyadh på ett sätt som hans föregångare aldrig gjort. Och i somras gjorde den amerikanska presidenten det värsta som Huset Saud kunde tänka sig: han undertecknade ett kärnavtal med Iran.

I utbyte mot att begränsa landets omstridda kärnenergiprogram under en tioårsperiod kommer de ekonomiska sanktionerna mot Iran att dras tillbaka. För Iran ger det tillgång till över 100 miljarder dollar på frysta konton, ett inflöde av utländska investeringar och inte minst – tillgång till världens oljemarknad igen.

Iran – som sitter på världens fjärde största oljereserv – säger sig vara redo att utmana Saudiarabien så fort sanktionerna lyfts någon gång i början av nästa år. Inom loppet av en vecka kan landet exportera en halv miljon fat om dagen, efter ett halvår en miljon och till 2021 är målet en produktion på 4,7 miljoner fat om dagen, förklarade chefen för statliga iranska oljebolaget nyligen.

Samtidigt sa Irans oljeminister Bijan Namdar Zanganeh:

– Vi kommer inte att söka tillstånd från någon för vår produktion. Vi kommer att ta vår olja till marknaden och marknaden kommer att absorbera den.

Av allt att döma kommer priset på olja alltså att pressas ner ytterligare.

För saudierna innebär det en sak: inkomsterna minskar ännu mer.

Den iranska ekonomin är å sin sida betydligt mer diversifierad och inte alls lika beroende av oljan som den saudiska.

Spänningarna har därför ökat markant.

De senaste månaderna har ett verbalt krig brutit ut mellan Saudiarabien och Iran.

Efter den stora katastrofen i Mecka, där närmare 500 iranier dog, gick ayatolla Khamenei ut och deklarerade att det saudiska kungahuset misslyckats med att leva upp till sina skyldigheter. Om inte offrens kroppar återbördades omedelbart hotade Irans högsta ledare med ett »våldsamt« svar.

Tonen höjdes ytterligare när det syriska inbördeskriget trappades upp i och med att Ryssland i slutet av september gick in på regimens och Irans sida.

Saudiarabiens utrikesminister Adel al-Jubeir krävde att Ryssland skulle upphöra med sina bombningar, kallade Iran för »kolonisatör« och lovade att intensifiera stödet till rebellgruppen Fria syriska armén. Han tillade:

– Vi kommer utan tvekan att konfrontera Irans handlingar och vi kommer att använda alla våra ekonomiska, politiska och militära krafter för att skydda vårt territorium och vårt folk.

Man kunde lätt ha misstagit det för tomma hot, om det inte vore för att det bakom kulisserna har pågått ett febrilt arbete i det saudiska kungahuset för att sätta tyngd bakom den uppskruvade retoriken.

Kung Salman och hans förtrogna, kronprinsen Muhammad bin Nayef och sonen Muhammad bin Salman, har desperat försökt samla ihop sunnimuslimska länder som en motvikt till Iran, i vad man hoppas ska bli en försvarsallians som liknar Nato. Man har närmat sig turkarna, som varit klanen Sauds fiende sedan Osmanska rikets dagar. Trion har till och med börjat samtala med ledarna för den militanta palestinska gruppen Hamas, som i årtionden fått stöd av den iranska regimen.

I det här läget, med bara månader kvar tills de iranska sanktionerna upphör, verkar det saudiska kungahuset vara berett att göra vad som helst för att motarbeta Iran.

I Europa har Saudiarabien nu börjat rea ut sin olja till bolag som Shell, Exxon och Total för att säkra marknaden innan Iran återvänder – och för att konkurrera ut Ryssland som straff för att landet slutit upp bredvid Iran i Syrien.

Om det var dålig stämning innan lär det inte förbättras när oljeländerna möts i Wien för Opec-möte den 4 december. Trots ihärdiga protester är de saudiska ledarna fast bestämda att hålla kvar vid sin kamikazestrategi.

En perfekt storm

Man kan fråga sig om inte huset Saud skadar sig självt mer än det skadar Iran just nu. Om inte kung Salman blivit så paranoid efter alla år av konflikt med ärkerivalen i öst, att varje shiamuslim ses som en iransk agent och varje liten handling som ett drag i det stora geopolitiska spelet.

Det är denna blandning av desperation och misstänksamhet som har fått kungahusets medlemmar att vända sig mot varandra. Splittrade och försvagade. Det som landsfadern Ibn Saud fruktade allra mest har nu drabbat hans familj.

Tittar man ut över Arabiska halvön ser man en perfekt storm av inre och yttre faktorer som hotar huset Saud och deras kungarike. Klanen som under fyra århundraden skickligt manövrerat sig till makten genom allianser med religiösa fanatiker och amerikanska oljekapitalister. Som överlevet samtidigt som härskare runtomkring dem har kommit och gått.

Saudiarabien är i dag den enda mäktiga absoluta monarkin som finns kvar i världen.

I Mellanöstern har kungarna fallit en efter en. I Egypten abdikerade kung Farouk efter en militärkupp 1952. I Irak störtades kung Faisal II 1958. I Libyen tvingades kung Idris i landsflykt 1969. I Iran gjorde revolutionen slut på shahens styre 1979.

Kanske är det till slut oundvikligt att sanden en dag rinner ut även för huset Saud.

Bakgrund | Sverige och Saudiarabien

Sverige har sedan 1950-talet utvecklat nära politiska och ekonomiska förbindelser med Saudiarabien, som i dag är Sveriges viktigaste exportmarknad i Mellanöstern. Ett fyrtiotal svenska storföretag – bland dem Ericsson, ABB, Atlas Copco, Scania, Volvo Lastvagnar och H&M – finns etablerade i landet. Den totala svenska exporten uppgår till runt 12 miljarder kronor om året. Samtidigt är det statliga saudiska investeringsfonden storinvesterare på Stockholmsbörsen, med ägarandelar i bland annat Nordea och Handelsbanken.

Navet i relationen är gemensamma försvarsindustriella intressen, med Sverige som en av världens främsta exportörer av större vapensystem och Saudiarabien som en av de ledande vapenimportörerna. 2005 tecknade länderna ett avtal om militärt samarbete. Efter avslöjanden om att Sverige i hemlighet skulle hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik valde den svenska regeringen i mars i år att inte förlänga avtalet. Detta trots att ett trettiotal toppdirektörer i det svenska näringslivet öppet kampanjade för fortsatt militärt samarbete.

I samma veva kallade Saudiarabien hem sin ambassadör i Stockholm i protest mot utrikesminister Margot Wallström, som i uttalanden kallat Saudiarabien för »diktatur« och liknat landets rättskipning vid »medeltida«. De diplomatiska förbindelserna normaliserades igen strax därefter, sedan regeringens sändebud Björn von Sydow fått audiens hos kung Salman. I oktober 2015 reste en svensk delegation, beståendes av bland andra statssekreterare Oscar Stenström och försvarskoncernen Saabs styrelseordförande Marcus Wallenberg, till Riyadh för att grunda ett svensk-saudiskt affärsråd.