Varför så dyster, världen?
För tio år sedan talade ekonomerna om »the great moderation« – världen troddes ha gått in i en »superkonjunktur« med låg inflation och hög tillväxt samtidigt. Den drömmen kraschade med finanskrisen. Nu talar de i stället om »the great recession« eller till och med »the great malaise«.
Starka globala krafter ligger bakom. För några årtionden sedan klev Kina och Indien ut på världsmarknaden, följda av Östeuropa och Ryssland. Antalet människor som arbetade i konkurrensutsatta sektorer flerdubblades. Lönerna trycktes ner för arbetare och lägre tjänstemän i väst.
Tillväxten i den gamla världen hämmas också av stagnerande befolkningstillväxt, dålig effektivitet (produktivitetstillväxten har sjunkit) och baksmälla efter finanskrisen. Till detta ska läggas ökade inkomstklyftor som bidrar till att konsumtionen saktar ned.
När den underliggande tillväxten är svag, blir konjunkturuppgångarna korta och kraftlösa, medan nedgångar blir desto mer problematiska. Den stabiliseringspolitik som försöker mildra effekterna ställs inför en svår uppgift.
Globalisering och ny teknik pressar priserna. Det gynnar konsumenterna. Men centralbankerna anser att inflationen är för låg. Därför sänker de räntorna och trycker pengar. Priset på fastigheter och aktier drivs upp – men finansmarknaderna är likväl kroniskt nervösa; de fruktar att det kommer surt efter. Och när nästa recession väl kommer, så är risken stor att politiken har uttömt sina motmedel.
Läget ger ekonomerna huvudbry. Jag är skolad i en optimistisk tradition, enligt vilken det gick att lösa problem med klok politik. Det var inte alltid enkelt, målkonflikter fanns – men någonstans fanns ändå en hygglig politisk lösning på ekonomiska problem.
I den stora oredans tid vacklar tron på rationell och fungerande politik. Flera gamla verktyg fungerar dåligt, om de fungerar alls. Varken negativa räntor eller värdepappersköp i enskilda länder biter mot global nollinflation. Försök att sänka den egna valutan riskerar att leda till valutakrig där alla förlorar. Budgetpolitiken kan visserligen bli mer aktiv i några länder med låg statsskuld, såsom Sverige. Men de flesta länder är alltför skuldsatta.
De gamla recepten för konjunkturstabilisering – att finjustera räntor och offentliga utgifter – är således inte särskilt verksamma i en värld fylld av långsiktiga strukturproblem, oroliga finansmarknader och hårdnande konkurrens från folkrika nationer.
Så vad gör vi när nästa lågkonjunktur kommer? Sverige har utrymme att svara med lånefinansierade offentliga utgifter för infrastruktur. Men andra länder har inte den möjligheten, eftersom de är för djupt skuldsatta. Det finns dock ett medel kvar som inte prövats – så kallade helikopterpengar. Staten lånar direkt från centralbanken, som skapar nya pengar med några knapptryckningar och släpper ner de nya betalningsmedlen direkt i fickorna på konsumenterna.
Helikoptermetoden är i dag förbjuden i EU. I desperata tider kanske den ändå kommer till användning, när allt annat är uttömt. Men om den är effektiv, eller om den ger några farliga bieffekter – det vet vi inte.
Osäkerheten syns i debatten mellan tongivande ekonomer på den internationella scenen: uppfattningarna om vad som bör göras med räntor och budgetpolitik går vitt isär. Några vill ha ännu mer expansiv politik, medan andra är rädda för bubblor. Det finns inga självklara auktoriteter att luta sig mot – vilket gör investerarna än mer osäkra.
På lång sikt vet vi att det är stärkt konkurrens- och attraktionskraft som gäller för ett litet land som vill klara sig väl i en hård omvärld. Bra utbildning, ett skattesystem som stimulerar arbete och förkovran, rörlighet på arbets- och bostadsmarknad, ett näringsklimat som uppmuntrar entreprenörer och innovatörer.
De enkla lösningarna för att fixa till konjunkturnedgångar börjar däremot ta slut. Vi lever i oredans tid, utan quick fixes. Det som gäller är hårt och uthålligt slit för att bli bättre på att tillverka varor och tjänster som världen vill ha – till konkurrenskraftiga priser.
För övrigt kan det lätt bli ännu värre. I flera länder i Europa kommer populistiska demagoger aldrig att acceptera att enkla lösningar inte finns. Med hög stämma kommer de att hävda motsatsen. Risken är då stor för rent destruktiva åtgärder som tullmurar och handelskrig.
