Revoltera, ungdomar!

Just nu är jag ute i kylan. Jag får, som de flesta, kämpa för att komma in i värmen. Jag pratar om möjligheterna att få tillträde till de spelplatser som konstnärer behöver för att utöva sina yrken. De konstnärliga institutionerna. Är man ute, är det mycket svårt att komma in. Och det blir svårare och svårare för varje år.

När jag började min bana som bildkonstnär var det lätt. Med pengarna i spåren av it-revolutionen på åttiotalet, öppnades mängder av gallerier, konsthallar, teatrar och scener. Alla nyrika it-miljonärer, och yrkena som frodades i deras spår, ville kröna framgången med konst. Det blev en del av livsstilen att besöka gallerier, små fria teatergrupper och förstås institutionerna. Denna nya tid krävde utövare och utbildningarna mångdubblades.

Nya konsthögskolor etablerades i Umeå och Malmö. Minsta gymnasium med självaktning hade konstnärliga linjer som bild, dans, teater och mode. Landet flödade över av kläddesigners, makeup-artister och stylister. Eleverna från Beckmans och Berghs blev miljonärer. Många gjorde karriär utomlands. Då var klimatet så generöst att det blev på modet att tala jämställdhet. Vi feminister räknade antalet män i kulturvärlden och skickade klagomålen till tidningar, fackförbund och politiker.

Så kom nya tider och industrivärlden fokuserade på billigare arbetskraft i Asien och Afrika. Sverige flödar nu över av konstutbildade utan konstjobb. Gallerierna och de så kallade fria teatergrupperna slår igen eller går på knäna. Kulturen drar sig tillbaka som tandköttet på en åldring. Konstetablissemangen slåss om platsen i ljuset. De offentliga institutionerna, som ett tag fick backa för intressantare alternativ, är nu de spelplatser som återstår i det en gång så blomstrande kulturlivet.

Visst finns några privata större institutioner, med stora pengar i ryggen, som fortfarande anser sig ha råd att driva sina projekt, men de är nästan alla placerade i Stockholm. Och eftersom regeringen nu bestämt fri entré på statliga institutioner, börjar de privata initiativen göra sina anmälningar till Konkurrensverket.

I den uppkomna röran ska konstnärer ur alla genrer existera. Hur det går? Som väntat. Nu har ingen råd att ta risker. Bidrag från stat och kommun kvarstår kanske men uppdragen och omkostnaderna ökar. Säkra kort gäller. Ju ekonomiskt känsligare institution, desto säkrare kort. Vad har vi råd att spela i år? Hur får vi stora scenen, som är den maskin som drar runt teaterns hela verksamhet, att gå för fulla hus hela året? Har vi råd att visa de internationella bildkonststjärnorna?

Gallerierna, som är helt privata initiativ utan bidrag, har bara råd att visa det som de vet garanterat säljer. De fria teatergrupperna likaså. Här spelas nuförtiden de redan etablerade dramatikerna, om än i wellpapp och nya trosor. På åttiotalet var de fria grupperna kuvöser för den nya teatern, den livgivande injektion som varje kulturliv behöver för att garantera framåtrörelse. Nu arbetar de flesta från de små teaterscenerna även på de största scenerna, som Dramaten och landets stadsteatrar. Men hur blir det då med återväxten?

På konsthögskolorna lär man ut hur internationell konst skapas, den konst som visas upp på biennalerna världen över. Den samtidsparnass som är den som räknas. Förr stod studenterna ofta i opposition till konstprofessorerna, som de såg som representanter för det gamla. Nu beundras de internationellt etablerade professorerna, och studenterna söker deras godkännande.

Citatet nedan har tillskrivits Sokrates född cirka 469 f Kr och så har synen på ungdomen sett ut historiskt, i västvärlden:

»Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.«

Kanske har vi nu nått en vändpunkt? Om ungdomen, som nu, beundrar det redan etablerade i stället för att revoltera mot det, hur länge får vi då vänta på framåtrörelse? 

För övrigt uppskattar jag mycket att följa omdaningen av Slussen i realtid och hoppas på devisen att den som lever får se.