En Quick fix gör ingen martyr

Sture Bergwall, alias Thomas Quick, som i detta sammanhang inte behöver någon presentation, utkommer på sensommaren med en bok om sitt liv i rättvisans klor – inte den första självbiografin men förhoppningsvis den sista.

Bergwall hedras på Bokmässan i Göteborg i september med ett fyrtiofem minuters seminarium, som ska ledas av journalisten Dan Josefsson, häftigt prisbelönad för sin bok »Mannen som slutade ljuga«. Även om titeln inte är det enda gravt missvisande i Josefssons verk, har denne förlänats en ställning som hovkommentator i kretsen kring »martyren« Sture Bergwall och nu ska duon alltså ut i rampljuset tillsammans i Göteborg.

Jag tycker att hela evenemanget är djupt frånstötande och signifikativt för det sviktande sinnet för proportioner som kännetecknar beteendekulturen i svensk offentlighet i samband med uppseendeväckande händelser eller skeenden.

När m/s Estonia går till botten i Östersjön eller en tsunami sköljer över solstränderna och svenskbyarna i Thailand, är det i svensk offentlighet inte fruktansvärda olyckor som har inträffat. Det har hänt något som någon ska hängas för.

När Sture Bergwall först döms skyldig och sedan frias från mord han själv har tagit på sig är Bergwall martyr som varje samvetsöm svensk gullar med. Människorna som i nära tio år försökte reda ut hur det förhöll sig med alla Bergwalls lögner och sanningar – och måhända kom till fel slutsats med Bergwall synnerligen benägna bistånd – är däremot föraktliga skitstövlar som egentligen borde sitta inne.

Sture Bergwall är frikänd men absolut ingen martyr. I domar som inte har ifrågasatts har Bergwall i relativt unga år fällts för otäcka brott och även om detta är länge sedan så bör man minnas att dessa brott låg till grund för att Bergwall kunde misstänkas tala sanning när han bekände sina mord.

Den frikände Sture Bergwall är under alla omständigheter en storslagen mytoman som endera ljög sanslöst när han tog på sig de mord han dömdes för. Eller också ljuger han nu när han förklarar sig oskyldig. Men eftersom svenskt rättsväsende har frikänt Bergwall så får vi utgå ifrån att han ljög då, när han dömdes, varvid han, med sina sadistiska påhittade berättelser åsamkade människorna som hade förlorat sina barn eller andra närstående fruktansvärt lidande.

Nu gör de ömhudade råskinnen, som också går under namnet namnkunniga journalister och opinionsbildare, gällande att Sture Bergwall var offer för felaktig medicinering och oprofessionell psykoterapi. Mediciner och terapeuter fick Bergwall att hitta på en massa falska minnen.

Detta är en sanning med så kraftig modifikation att den kan kallas för osanning. Vad Bergwall hittade på i terapin vet bara han själv och terapeuterna. Men i polisförhören ljög Bergwall, enligt sina egna uppgifter, medvetet, systematiskt och beräknande. Och ska man tro vad Bergwall själv säger, var han inte mer drogpåverkad än att han under mer än hundra polisförhör orkade vara uppmärksam till tusen.

Det påstådda drogfyllot Sture Bergwall orkade enligt egen uppgift inte bara hålla massvis med detaljer om olika mord han läst och hört om i minnet och redovisa dem korrekt i rätt ordningsföljd. Han var också vaken och sensibel nog att avläsa sin förhörsledares respons i minsta skiftning och dra rätt slutsats.

En människa som ljuger så skickligt vid sina skärpta sinnens fulla bruk är inget offer och ingen martyr.