Problemrapporten

Sanjar kom till Sverige från Iran 2011. Han gick i skolan och läste svenska och hade planer på att studera men ville jobba och tjäna pengar också. Han började jobba som pizzabagare i Kortedala i nordöstra Göteborg. En tisdag i maj 2013 ringde telefonen.

– Hur lång tid tar det att få en pizza hemkörd?

– Mellan en halvtimma och trekvart, sa Sanjar.

– Inte snabbare…

– Det är omöjligt, det är mycket att göra.

Mannen i andra änden av luren beställde. Tjugo minuter senare ringde han igen. Varför kom inte pizzan?

– Jag sa ju att det kommer inom trekvart, den är på gång.

Mannen i telefonen blev arg och började skälla. Sanjar försökte lugna honom. Mannen sa att Sanjar inte behövde skicka pizzan, han skulle komma och hämta den i stället.

– Ta det lugnt, sa Sanjar, pizzan är snart på väg.

Pizzabudet var på adressen fem minuter senare, men fick ringa Sanjar och säga att han som beställt inte ville ta emot den.

Sanjar la på, och några kvarter bort stötte samtidigt 27-årige Ahmad ihop med två av sina bröder. Ahmad bodde i Bergsjön alldeles intill Kortedala. Ahmads bröder hade sällskap av två kompisar som berättade att de haft problem med en pizzabeställning. En person på pizzerian hade uttalat sig oförskämt.

– Mot familjen, sa de. Pizzagubben sa emot familjen. Han flippade ut.

De fem klev på en spårvagn, gick av några hållplatser senare och samlade ihop sig utanför pizzerian. Sanjar befann sig i köket när de öppnade dörren och klev in. Ahmad talade med hög röst, höll ena handen i en telefongest, sa att han visste vad Sanjar sagt i luren och gick fram till honom. I köket låg en stor kniv med tydlig rygg och egg, men lite trubbig. Ahmad tog kniven. Han skulle ge Sanjar vad han förtjänade. Ahmad siktade mot Sanjars hals. Sanjar fick upp en arm och när kniven med våldsam kraft träffade, var det armen som räddade livet på honom. Ahmad använde kniven som tillhygge och riktade sitt andra slag mot Sanjars huvud. Sanjar fick upp armen igen. Den trubbiga knivseggen trängde igenom huden på hans underarm. Ett tredje slag riktat mot huvudet träffade också armen som blödde ordentligt nu. Ahmad började slå med kniven mot Sanjars kropp, tre slag innan han tog några steg bakåt och gick därifrån. En annan i Ahmads gäng tog över, grep tag i en pizzaspade som han slog mot Sanjar tills spaden gick sönder. 

En kamera i taket fångade händelsen. Några veckor senare grep polisen Ahmad, som i Göteborgs tingsrätt i juni dömdes för grov misshandel till ett års fängelse. Sanjar överlevde, men hans ena arm fungerade inte längre, han kunde inte baka pizzor, och fick stänga pizzerian. Hans liv var förstört, sa han i domstolen.

Ett uppklarat brott i en förort i Sveriges näst största stad kunde läggas till handlingarna och föras in i statistiken. En grov misshandel på en pizzeria var en jämförelsevis liten sak i Göteborgs förorter 2013, ett år då minst 56 skottlossningar ägde rum i stadsdelar som Angered, Biskopsgården, Frölunda, Bergsjön och Lövgärdet. Gängens offer för det snabbt växande våldet var inte bara personer i andra kriminella nätverk, utan alla som inte begrep vem som bossade. Sanjar hade inte fattat att han just den dagen på sin pizzeria hade att göra med någon som krävde speciella favörer, och som ville visa att han inte tolererade att bli ifrågasatt.

I februari 2014 började några poliser på dåvarande rikskrim arbeta med en underrättelserapport. De hade fått ett uppdrag från sin ledningsgrupp, som sett att efter millennieskiftet var lokala kriminella nätverk knutna till geografiska områden ett växande problem i Sverige, och att mycket tydde på att de sedan dess ökat sin makt. Hot och våld som maktmedel skapar en »rädsla och otrygghet i lokalsamhället«, skrev ledningsgruppen och sa: Gör en lägesbedömning! Ge en bild som kan uppdateras! Hur ser problemen ut i Sverige? Låt oss göra den första nationella lägesbilden av lokala kriminella nätverk.

En rad frågor skulle genomlysas: Vilka brott var vanligast? Hur påverkar brottsligheten lokalsamhället?

Kriminalunderrättelsetjänster i landets alla områden uppmanades att lämna skriftligt underrättelsematerial från sitt område. Samtliga polismyndigheter fick besök. Intervjuer genomfördes med poliser som hade djupast erfarenheter av problemet.

I oktober 2014 var rapporten klar och fick titeln »En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället«. I 55 geografiska områden har lokala kriminella nätverk stor negativ påverkan på lokalsamhället, kunde man läsa, liksom att det »stora kriminella genomslaget på lokalsamhället förefaller knutet till den sociala kontexten i området snarare än på en vilja hos de kriminella att ta makten och kontrollen över området.«

En komplicerad verklighet, med andra ord. Det handlar inte om regelrätta gäng, utan om lösa nätverk, centrerade kring tongivande personer. Vanliga brott är öppen narkotikaförsäljning, våldsamma sammandrabbningar mellan grupper på allmän plats, utpressningar, aktiva påtryckningar mot lokalsamhället i form av hot.

Det mest uppseendeväckande i rapporten var att den svart på vitt slog fast att polisen är maktlös i dessa områden, har förlorat sitt våldsmonopol: »Utvecklingen i området har medfört svårigheter att utreda brott. Polisen har även i andra avseenden svårt att arbeta i dessa områden, bland annat på grund av att omgivningen reagerar mot polisen vid ingripanden eller genom att angripa polisens fordon.«

Polisens svårigheter »med att stävja de nämnda problemen kan vara en bidragande faktor till att allmänheten i flera fall uppfattar det som att det är de kriminella nätverken som styr i områdena… Polisen har inte kunnat fullgöra sin uppgift.«

De områden som beskrevs var fördelade på 22 städer. Läget var värst i Stockholms och Göteborgs förorter, särskilt i Stockholms södra och Göteborgs nordöstra delar.

Dessa områden, skrev polisen, »bedöms generellt vara svåra för polisen att arbeta i. Som tidigare nämnts störs poliser ofta och hindras i sin tjänsteutövning. Det kan skapa olust att arbeta i området. Dessutom upplevs det svårt att få personer att delta i brottsutredningar, men det är också svårt att agera obemärkt och bedriva spaning i dessa områden där nykomlingar snabbt noteras. I vissa områden placeras vakter ut för att bevaka vilka som rör sig där för att varna för polis eller kriminella konkurrenter.«

De kriminella nätverkens vakter genomför också fordonskontroller, »som försvårar möjligheten att bedriva polisiär verksamhet«.

Avsaknad av »polisiär närvaro« var en av orsakerna till att man inte kom till rätta med problemen. Hur kunde det ha blivit så? Borde inte polisen vara där det händer? Jo, den kom när något hände, men var inte längre på plats annars. Polisnärvaro hade blivit »händelsestyrd«. I detta vakuum utvecklades vid sidan av de kriminella gängen rena parallellsamhällen och religiös extremism.

När rapporten kom hösten 2014 kommenterades den på några enstaka ledarsidor, men försvann snart in i tystnaden. År 2015 kom en bilaga där områdena specificerades med kartor, och som diskuterade varför dessa förorter blivit så kriminella.

Den 9 maj 2015 satt den nytillträdde rikspolischefen Dan Eliasson i en studio i Radiohuset i Stockholm och svarade på frågor i Ekots lördagsintervju. Eliasson hade varit generaldirektör på Försäkmringskassan och tjänstgjort som statssekreterare på justitiedepartementet i den socialdemokratiska regering som avgick 2006. Som ny chef hade han genom omorganisationer mer makt än någon av sina företrädare, berättade han i lördagsintervjun. Eliasson försäkrade att han skulle kunna genomföra saker. Men lät i nästa ögonblick som att han egentligen inte tyckte särskilt mycket behövde genomföras. På en fråga om brottsligheten i Sverige sa han: »Under de senaste 10–15 åren har polisen gjort väldigt starka resultat. Vi har bättre trygghet i Sverige. Vi har mindre brottslighet. Människor känner mindre rädsla för att utsättas för brott. Ungdomsbrottsligheten går neråt och förtroendet för polisen går uppåt. Det är en fantastisk utveckling och vi borde fokusera på den utvecklingen, fokusera på hur det kan komma sig.«

Rikspolischef Dan Eliasson (Foto: Magnus Wennman/IBL)

Det lät som att den nye rikspolischefen med sin makt främst ville ägna sig åt att utreda hur polisen blivit så framgångsrik.

När han ombads kommentera rapporten om de 55 områdena sa han: »Det är inte den starkaste rapport som svensk polis har levererat. Vi håller på att se över den. I den har man gjort väldigt långtgående tolkningar.«

Mer eftertryckligt än så var det svårt att begrava en rapport. Beskedet kom överraskande. Reportern tog upp tråden men fick inga svar, men frågan finns förstås kvar: En tät bild, en alarmerande lägesbeskrivning byggd på underrättelser från personer som jobbar i förorten, och som vittnar om svårigheter som knappast ställer de själva eller verksamheten i fördelaktigt ljus, en bild som närmast är att likna med ett rop på hjälp – hur kommer det sig att en sådan rapport blir ignorerad på det viset?

En som hörde rikspolischefen på radio var Bo Wennström, professor i rättskunskap vid Uppsala universitet, också kallad »polisprofessorn«. På sin blogg »Polisprofessorn 2.0« skrev Wennström: »Min oro utifrån rikspolischefens uttalande är att man egentligen inte från polisledningen och politiskt håll blir så glad över den bild som rapporten förmedlar. För den är oroande. Vad den beskriver är en utveckling mot ett parallellsamhälle i utsatta områden om inget görs.«

Wennström skrev att det är lätt att slå ifrån sig lägesbilder som den som gavs i rapporten. För det typiska för sådana områden, i Sverige och i utlandet, är att inte hela området eller alla människor är lika drabbade. På ytan kan ett område förefalla lugnt och människor rör sig till synes obehindrat; hur rädsla styr och fungerar i dessa områden är inte utrett. Till skillnad från många andra empiriska studier av förorter, som koncentrerade sig på en nivå som utgick från boendes personliga erfarenheter, menar Wennström att underrättelserapporten går djupare och just förklarar hur olika nivåer samverkar, bilder av boendes erfarenheter ställdes mot områdesbilden och ger en tätare bild av förorten.

– Rapporten om de 55 utsatta områdena var inget som polisledningen beställt. Därför blev den heller inte särskilt populär när man fick höra. Då spelar det ingen roll att det i den står saker som aldrig sagts och mätts så konkret förr. Som att polisen mer eller mindre förlorat kontrollen över vissa områden. För en del år sen sa Ygeman som svar på att det brinner i förorten, att »nu överdriver du« och berättade om sina föräldrar i Hagsätra, säger Bo Wennström.

I början av januari 2016 berättade en grupp ambulansförare i en artikel i Expressen hur vanligt det är att de blir attackerade i förorten. Politikerna vaknade. Rikspolischef Eliasson tog på sig polisskjorta. Attackarena på blåljuspersonalen hade pågått i många år, men från att ha varit ett problem ingen ville tala om, ville ingen plötsligt låta bli att prata om det.

Vårvintern 2016 spelade Backateatern I Göteborg Stanley Kubricks »A Clockwork Orange«, en pjäs byggd på en film vars handling är en skildring av ett kriminellt gäng som med en speciell behandling ska återanpassas i samhället. En del av berättelsens budskap finns i titeln: ett urverk i en apelsin. Att stöpa om något organiskt som en frukt med hjälp av något så mekaniskt som ett urverk, är inte alldeles enkelt. Mekaniska lösningar inspirerade av politikers oförblommerade populism får förödande konsekvenser, var lärdomen i pjäsen på Backaplan. När det gäller verklighetens utsatta förorter har förslagen från de numera intresserade politikerna handlat om snabba åtgärder, lätta att enas kring, som hårdare straff för attacker på blåljuspersonal. Fortsättningen blir svårare. Vad gör man sen? De förklaringar som forskare på universitetet ger pekar på att samhället blivit mer splittrat, har fått kolliderande värdesystem och att polisen kommit allt längre ifrån människor på grund av att ansvaret för ordning och säkerhet i större utsträckning i Sverige än i andra länder tagits över av privata vaktbolag.

– Om polisen förlorar ordning och säkerhet har man förlorat ganska mycket, säger Bo Wennström.

Utredningen mot Ahmad och hans gäng visade att de var med i ett kriminellt nätverk som under lång tid satt skräck i området där de bodde. Skräcken upphörde inte med domen mot Ahmad. Sanjar, en äldre man, begärde först skadestånd, men drog tillbaks sin begäran i slutet av rättegången.