Huskors 2.0

Häromåret läste jag och fascinerades av Kristina Sandbergs romantrilogi om Maj, om vilken kritikern Nils Schwartz skrev i Expressen: »Att göra en bladvändare av en 1 500-sidig trilogi om en hemmafrus tillvaro borde inte vara möjligt. Men Sandberg lyckas med konstycket, dels för att hon för första gången ger en viktig men osynliggjord gestalt i folkhemmet huvudrollen i en stor berättelse, dels på grund av den oförutsägbara dramaturgin i Majs medvetande – den ständigt pågående inre dialogen mellan osäker anpasslighet och rädslan för att inte duga.«

I sommar har jag läst Karl-Ove Knausgårds »Min Kamp del 6« och påbörjat Lars Noréns tredje dagbok; »Ålderdom«. Hans första två dagböcker har jag redan läst. Båda dessa författare skriver självbiografiskt; autofiktivt, som det kallas när män skriver om sig själva. Och i båda dessa romaner sliter de manliga författarna heder och ära av sina samtida vänner, älskade och konkurrenter, i en på intet sätt ny tradition. Men för att ta sig förbi skvallernivån, den som kvinnliga författare får kritik för, när de försöker sig på liknande projekt, och i stället skapa »riktig« litteratur, gör dessa båda herrar små försök att då och då slita hedern av sig själva inför publiken/läsaren, något som sällan lyckas. Varför? Därför att de är och förblir berättelsernas spelledare och de som allsmäktigt bestämmer, vilka eller vilken person som läsaren ska sympatisera med. Det som skiljer dessa båda män från tidigare litteratur i den manliga självbiografigenren är huskorset. Den manlige hemmaslaven, som handlar, lagar mat, snyter snoriga barn och ständigt blir avbruten i sitt heliga värv; att skapa stor litteratur. Detta är något nytt i den litterära historien.

Men räcker det som förklaring till det världsomspännande segertåg som dessa huskorsberättelser röner? Hade dessa manliga författares verk, och då tänker jag kanske särskilt Knausgårds sexbitars madeleinekakor, fått en sådan spridning bland manliga läsare världen över om det hade handlat om den skandinaviske mannens hemmafrutillvaro? Knappast.

Och det var vid den punkten i min tankekedja som jag till fullo förstod skillnaden på Sandbergs berättelse om huskorset Maj och på Karl-Ove Knausgårds och Lars Noréns. Utan Hitler hade det aldrig gått. För de pratar Hitler och lutar sig mot varenda manliga filosof och författare som vuxit i den patriarkala myllan. Läser man till exempel litteraturlistan i »Min kamp 6« finns fyra kvinnor nämnda; alla har skrivit om Hitler och andra män involverade i andra världskriget. Övriga författare på den 3,5 sidor långa litteraturlistan är män, många av dem har skrivit om Hitler de med, men många har också skrivit filosofiska verk, alltid ur den patriarkala vinkeln. Ty både Lars Norén och Karl-Ove Knausgård suger näring ur den manliga historien. I dessa berättelser finns kvinnor endast med som bihang, visserligen viktiga för släktets överlevnad, men utan mannens tillgång till karta och kompass, instängd som hon är i hemmets mörka vrå, utan möjlighet till privata val.

Det är med männen man kan tala, de har utblicken, den friska vinden i ansiktet och seglen satta för äventyrliga upptäckter. Vår tid under 1900- och 2000-talen må vara en parentes i historien, men genom att kvinnor fick rösträtt i Sverige, hände något. Så, nästan samtidigt med att nazisten Martin Heideggers »Varat och tiden«; »Sein und Zeit«, kom ut i Europa, hade kvinnor, till mångas förtret, ja även många kvinnors, fått rösträtt i Europa och i Norden. Men som alla vet, förändringar tar tid. Och ända in i våra dagar, närmare hundra år efteråt, har världen haft svårt att acceptera inte bara detta faktum, utan vidden av det.

Den historiska syn som Heidegger och hela basen för den manligt filosofin genomsyras av, är synen på kvinnan som underlägsen mannen. Hennes erfarenheter är kroppsliga, mannens är metafysiska. Han är sprungen ur Zeus rena panna, hon ur en kvinnas blodiga sköte. Endast i döden blir de lika: av kött är du kommen, kött ska du åter varda (sein). Kanske är det därför mannens dödsskräck verkar så mycket större och intressantare i konsten, eftersom de livet igenom vägrat acceptera sin kladdiga och blodiga tillblivelse, ur en för dem, i grunden underlägsen varelse? Begreppet »Det andra könet« kommer att fortsatt vara den roll som samhället, kulturen och den så kallade demokratin tilldelar kvinnan.

Om Kristina Sandberg trilogi om den fiktiva Maj, skriver Nils Schwartz vidare: »Det är en dialog som är igenkännbar inte bara för hemmafruar och klassresenärer, utan för alla oss som brottas med ängslan och skam innanför våra putsade fasader.«

I berättelsen om Maj behövs ingen Hitleriana, inget (pseudo)analytiskt litterärt magstöd, inget kändisskvaller, ingen narcissistisk berusning eller utförsäljning av de nära och kära. I böckerna »Att föda ett barn«, »Sörja för de sina« och »Liv« till varje pris behövs bara den rena litteraturen.