Svenskan utmanas som vardagsspråk
Första gången det hände var för 20 år sedan på en brittisk pub i Stockholm. Det kändes exotiskt, som att vara på semester. Man kanske inte fick det tilltugg man tänkt sig, och man förstod så där lagom mycket av bartenderns skämt, men det var som på riktigt – i England. Men charmen skulle snart avta, när fenomenet spred sig.
Restauranger är mitt rätta element. Jag glider in som en världsvan konnässör på etablissemangen, med högburet huvud, leende mun och sniffande näsa. Men när kyparen möter min hälsning med en oförstående blick och sedan svarar på engelska, krymper jag ihop till en stammande pojke med mössan i hand. På ett språk som inte är ens modersmål kan man varken ta plats, vara sig själv, skämta – eller fullt ut förklara vad man vill ha.
När jag går på restaurang ser jag fram emot en fantastisk helkväll. Här ska upplevas! Möjligheterna är tusentals och lyckan väntar runt hörnet. Jag har frågor om alla detaljer: Är forellen stekt som filéer, eller fileas den direkt före servering? Blir man mätt på fläsksidan som ingår i menyn, fast priset är lägre än övriga rätters, eller är den mer en mellanrätt? Är hollandaisen hemlagad? Vad skulle du själv rekommendera? Utöver det gastronomiska måste jag diskutera det hälsomässiga, som att ersätta potatis med bönor för att hålla blodsockret i schack, och försäkra mig om att det inte ingår mandlar i rätterna på grund av allergi.
Efter några dagar utomlands brukar det gå hyfsat. Dagens Specials som servitören rabblar i USA brukar visserligen inte ens vänner som bott åratal i landet kunna ge mig en vettig översättning av, men efter ett par försök noterar kyparen i alla fall min allergi och något extraval brukar gå igenom. Sedan nöjer jag mig och tänker att man får ta det som det kommer när man är på resa; det är ju ändå billigare än hemma.
Men att plötsligt oförberedd behöva ställa om hjärnan och formulera sig på utrikiska i sin hemstad är något annat. Hela restaurangglädjen går förlorad! Som alltid dräneras man på en ansenlig del av sina tillgångar, men har ändå fått nöja sig med en rätt man med mer information inte skulle ha valt, och trots servitörens löfte fått potatis och inte bönor – men i stället blivit utan sås! När slutligen något felaktigt dyker upp på notan ler man bara krampaktigt i det är inte värt ännu en språklektion att vinna tillbaka 150 kronor.
Tyvärr händer detta mig allt oftare i Stockholm. Det är inte bara forskarvärlden och internationella koncerner som har gått över till engelska; nu börjar svenskan utmanas även som vardagsspråk. Allt fler arbetsgivare anser inte längre att det är nödvändigt att servicepersonal på kaféer, butiker eller restauranger kan tala befolkningens språk. (Och det är trendkrogarna jag avser här, att en indisk familj inte kan ge perfekt förklaring av smaker och ingredienser på svenska är förståeligt – men så är också deras priser så låga att man kan ta risken att bomma var tredje gång.)
Min engelska är förvisso sämre än de flesta yngres och jämnårigas – men Sverige är fullt av människor som är äldre än jag, och av folk som inte ens gått på gymnasiet. Inte sjutton kan en majoritet av befolkningen konversera obehindrat på engelska om udda ingredienser och tillredningsmetoder. Allt bäddar för tråkiga missförstånd.
Nu fruktar jag att den amerikanska ovanan att dra dagens Specials muntligt kommer till Sverige, så jag måste uppfatta när servitören snabbt rabblar: Vendance roe & tartar of topside, Guinea fowl with turnip bechamel or grilled char with fried salsify. Men det skulle ni förstås alla göra.
