Speglar sig i en legend

Med fyllig stämma, helt á capella, börjar Josette Bushell-Mingo sjunga Nina Simones låt Revolution, medan fotografen tar bilder. Det är en bluesig sång, från 1969, om att sätta stopp för förtryck och rasism, att allt kommer bli bra… Så tystnar hon, blir allvarlig, konstaterar sammanbitet: Nej, det inte har skett någon revolution.

Låten ingår i Riksteaterns föreställning Nina – a story about me and Nina Simone, där Josette Bushell-Mingo speglar sig själv i Simones musik och liv. Pjäsen har premiär i Liverpool 18 oktober och svensk premiär i Vilhelmina 15 november, i regi av Dritëo Kasapi.

– Kampen för medborgerliga rättigheter tar aldrig slut. Vi tycks vara tillbaka på samma ställe som där medborgarrättsrörelsen startade.

Vi har slagit oss ner i en loge i Riksteaterns lokaler i Hallunda – bland scenkläder, smink och en peruk. Till vardags är Josette Bushell-Mingo konstnärlig ledare för Riksteaterns avdelning Tyst teater, som framför scenkonst på teckenspråk. Det som främst har lockat henne hos Nina Simone är sångerskans medborgarrättsaktivism och hennes integritet som svart artist, samt hennes hängivenhet till sin konst.

Som konstnär vill Josette Bushell-Mingo förmedla upplevelser, inte bara känslor, få publiken att börja reflektera. I föreställningen om Nina Simone tas de dödsskjutningar av svarta som den amerikanska polisen ligger bakom upp och korsklipps med samma typ av händelser på 1960-talet.

– Jag menar inte att det inte har skett några framgångar, men för varje steg framåt verkar det som att en grupp svarta måste betala med sina liv. Och jag vet att även andra grupper än svarta upplever det här …

Hon gör en paus, fångar upp min blick och fortsätter:

– Men är det okej om vi bara fokuserar på svarta nu en stund. Det ska jämt jämföras med hur det är för andra grupper, det är så förolämpande. Visst finns det likheter, men den politiska kampen ser olika ut för olika grupper.

Själv kommer Josette Bushell-Mingo från en arbetarklassfamilj i Londons East End. Hennes föräldrar kom från sydamerikanska Guyana. Mamman jobbade som sjuksköterska, pappan var busschaufför. De hade fyra barn att försörja.

– Vi hade inte mycket pengar, men en viktig del av mig utvecklades under min barndom – min vilda fantasi, som jag tror förstärktes av hur jag uppfostrades. Med fantasin kommer förmågan att se möjligheter, att kunna föreställa sig vad som skulle kunna uppstå i framtiden.

Hon sjöng i den lokala kyrkokören och befann sig i en »vitorienterad miljö«. Hennes mamma eftersträvade att framstå som brittisk, att bli accepterad.

– Jag fick lära mig att du ska göra ditt bästa, och ibland behöver du vara bättre än så, för vita kommer alltid se ner på dig.

Så upptäcktes hon av konsten, inte tvärtom.

– Jag drömde aldrig om att bli skådespelare, det existerade inte, för mig hände det bara.

I skolan hade hon talang för att måla, och var minst lika bra på sport – en ung atlet. Hon skrev även poesi och blev publicerad. Orden, som kunde nå bortom klassförhållandena, var viktiga för henne. En god vän peppade henne att söka in på en skådespelarutbildning vid Barking college of technology.

– Jag provspelade på fredagen och började på måndagen. Resten är historia …

Josette Bushell-Mingo drivs av en vilja att göra framtiden ljusare för sina barn. 2010 var hon med och startade den politiskt obundna kulturföreningen Tryck för att visa på den mångfald som finns bland kulturarbetare i den afrikanska diasporan. I vintras regisserade hon den omtalade uppsättningen En druva i solen, den första Riksteaterproduktionen där i stort sett hela ensemblen (alla utom en) bestod av svarta skådespelare.

– Jag är högst medveten om min bakgrund, och det oväntade i att jag har hamnat där jag är idag, i den här positionen. Det är humleeffekten. Ingen har talat om för humlorna att de är för tunga för att flyga, så de flyger ändå …

Sverige upplever hon som ett land som precis har börjat göra upp med sitt rasistiska förflutna.

– Vi försöker göra världen enkel genom att påstå att allt är demokratiskt här, men vems version av demokrati talar vi om? Är det en svart eller vit demokrati, arbetarklassens eller de normkritiskas…?

När hon inledde repetitionerna av Nina Simone-föreställningen förklarade hon för hela ensemblen att det finns vissa ord som hon inte kommer acceptera, som n-ordet.

– Om jag inte klargör detta, vad som är okej och inte, kommer någon i ensemblen använda de här orden en dag, det är lätt hänt, och jag kommer bli förbannad. Jag ville förebygga det.

Dagens debatt om rasifiering tycker hon är nödvändig. Hon håller efter viss tvekan med om att debatten är polariserad, och menar att det beror på brist på kunskap om bland annat den afrikanska historien och kulturen. En titel som Negerkungens återkomst, som Makode Linde ville döpa sin utställning på Kulturhuset Stadsteatern till tidigare i år, var vi inte redo för, menar hon.

– Jag stördes av faktumet att övervägande vita skulle ta del av denna utställning, med väldigt få kunskaper om vad n-ordet egentligen betyder.

Josette Bushell-Mingo är även nyaktuell på bio i dramakomedin Medan vi lever, regisserad av Dani Kouyaté. Hon spelar en mamma som reser tillbaka till Gambia och lämnar sin tonårsson i Sverige. Båda försöker hitta sina identiteter. Ett ämne som delvis knyter an till föreställningen Nina.

– Mamman måste resa hem för att förstå vem hon är. Men allting är inte som hon förväntar sig i hemlandet. Det är lite av en smart roadmovie om en av de viktigaste frågorna i vårt samhälle nu, hur kulturella identiteter möts i Sverige idag.

Av höstens svenska filmer berör flera ämnet identitet. Josette Bushell-Mingo upplever en ökad politisk medvetenhet inom filmindustrin.

– Precis som jag gör när det gäller politiska diskussioner inom andra konstnärliga fält. Men det krävs mer än att bara diskutera.

Framför allt är det viktigt att titta på vilka som har makten att besluta vems historia som ska berättas. Och det behövs en normkritisk blick på vilka som får tillträde både framför och bakom kameran, menar hon.

– Där har vi fortfarande en lång väg kvar att gå.