52 böcker och tre kärlekar inte slutet för Carl-Göran Ekerwald

»Jag har haft ett så märkvärdigt liv, och jag är så förvånad, häpen och tacksam«, säger Carl-Göran Ekerwald. Han fyller 98 år om några månader och har just kommit ut med sin femtioandra bok, Det som inte finns, och så smått börjat fundera på nästa bok, som kanske blir en diktsamling. 

På förmiddagen tog han som vanligt en promenad i skogen tillsammans med sin dotter och i kväll ska han som vanligt dansa en halvtimme för sig själv i sitt vardagsrum till musik av Haydn (»man hör ju takten, benen lyder musiken«) innan dottern och svärsonen, som bor på andra sidan vägen, kommer in för att bland annat titta på något verk av Rembrandt i det praktverk med konstnärens samlade teckningar och etsningar som alltid ligger uppslaget på ett bord i Carl-Göran Ekerwalds hem. Han bläddrar fram ett nytt verk varje dag.

– Det är så lugnande att titta på Rembrandt  …

Man måste ha styrfart i tillvaron, fastslog Carl-Göran Ekerwald i Skogvaktarens pojke (2002), den första av hans tre memoarböcker. Visst har han haft styrfart och lite till, som lärare, författare, kulturjournalist och föreläsare och inte minst i kärlekslivet.

– Du får se upp när du intervjuar mig, för jag pratar mycket, säger han när vi träffas i hans hem i den lilla byn Lagga i Knivsta kommun i Uppland.

Och under några timmar samtalar vi, ja mest han, om Lars Norén, Max Planck, Jan Fridegård, Sara Lidman, Olof Lagercrantz (»han ville alltid ha mig vid sin sida på DN-middagarna«), Swedenborg, Böhme, rondellhunden (»en provokation«), Erik Gustaf Geijer (»visste du att han hade ett par skridskor under sängen när han dog?«), Ulf Lundell, Gunnar Ekelöf (»han var en bra skidåkare«), Rousseau.

Lars Norén, ja.

Carl-Göran Ekerwald gillar inte Noréns pjäser, han undviker dem för att han finner dem »skakande«. Men dagböckerna! Han har läst dem en gång och läser nu om dem.

– Texten flyter fram så fint, oredigerat. När jag läser dem är det som om Lars Norén befinner sig i rummet här.

Han, som själv är en läsande människa, uppskattar särskilt att Norén tycktes läsa så mycket. Det säger mycket om Carl-Göran Ekerwald att han själv lånar på biblioteket de böcker som Lars Norén nämner, »så att vi kommer på samma nivå«.

Han är flitig kund på biblioteket i Knivsta, som också förser honom med avancerade fjärrlån. Där, vid lånedisken, står för övrigt en byst av Carl-Göran Ekerwald, skapad av skulptören Lena Billingskog i och för den film om författaren som hennes man Peter Östlund gjorde för fem år sedan.

Carl-Göran Ekerwald debuterade som författare 1959 och etablerade sig som Norrlandsskildrare i flera novellsamlingar och romaner och som barnboksförfattare. Sedan mitten av åttiotalet har han vid sidan av sina minnesböcker mest ägnat sig åt essäer och monografier om kulturpersonligheter och tänkare som Béla Bartok, William Shakespeare, Voltaire, Diderot, Stagnelius, Swedenborg och Horatius. Främst bland sina verk sätter han Persiska antologin (1976) och Persisk balsam (2007), hans urval ur Eric Hermelins omfattande översättningar av klassisk persisk poesi av sufiska diktare.

Hans senaste bok Det som inte finns handlar om precis detta, det som inte kan ses och mätas och därför kan uppfattas som något som inte finns – men som ändå styr våra liv. Man kan kalla det Gud, icke-varat, samvetet, demonen (som Goethe), intuitionen (Sara Lidman, Michael Houllebecq) – och sådant är lika viktigt, lika mäktigt i livet som till exempel pausen i musiken, nollan i matematiken, själva luften, som ser ut att vara ingenting men som är fylld av vatten och salter och partiklar och som framför allt skapar vindar som kan ställa till med allt möjligt. Vilopunkten i våra hjärtslag hörs inte men är livsnödvändig, och vad vore musiken utan pausen?   

Han glider elegant förbi frågan om han är religiös, troende.

– Rumi (klassisk persisk poet, reds anm.) säger att religion är ett mänskligt påhitt. Jag tycker att det ligger något i det. Jag definierar Gud som icke-varat. Man kan säga att icke-varat är en nödutgång, ty alla är välkomna, även ateisterna. Det där jublar Lars Norén över, och Heidegger. Jag har översatt Heidegger, 20–30 sidor.

Vi övergår till kärleken. Carl-Göran Ekerwald har haft tur i kärlek, i stort sett. 

Hans första stora kärlek hette Anna Westerberg och de var gifta i 64 år, till hennes död i alzheimer 2009. Han berättar vackert om deras första möte när han var 17 år gammal. Hon hade hållit ett föredrag i skolan i Östersund om konstnären Paul Cézanne, som inte bara målade det vackra. Den då sjuttonårige Ekerwald tyckte att det var så bra att han dristade sig att gå ifatt henne på vägen ner mot Storsjön. Hon bar sin kappa uppknäppt, berättar han, och hon hade en läderrem runt skolböckerna och klockan var tre på eftermiddagen den 18 maj.

– Hörru Westerberg, sa jag – man använde bara efternamn om varandra på den tiden – det där var allt ett väldigt fint föredrag. Så inleddes vår bekantskap och vi var samman i 69 år. 

De bodde i Uppsala, Jämtland (bland annat i en fäbodstuga i Svindalen), i Mörby­långa på Öland och från 2007 i Lagga i Uppland. De fick fyra barn. Carl-Göran Ekerwald har nu tio barnbarn och elva barnbarnsbarn.

När hustrun låg döende spelade han Mozarts pianokonsert nr 20, andra satsen (Sviatoslav Richters inspelning) för henne. Just denna sats, romansen, hade han ofta visslat för Anna Westerberg utanför hennes fönster när de var unga och just hade träffats. Nu, när hon låg döende kände hon igen den och hela hennes ansikte lyste upp.

Samma Mozartsats, samma längtansmusik, brukade han sedan spela för sin nya kärlek, journalisten och författaren Sigrid Kahle som han träffade i juni 2010, då han var 87 och hon 82. Tycke uppstod snabbt dem emellan. När han första gången bjöd henne på lunch i sitt hem lade han en lapp under hennes tallrik med ett budskap inspirerat av William Shakespeare: »Come madame wife, sit by my side and let the world slip – we shall never be younger.«

– Jag förförde henne, eller om det var hon som förförde mig. En underbar människa att leva ihop med. Vi grälade och bråkade, skildes åt säkert 20 gånger men kom alltid tillbaka till varandra. Vi tänkte gifta oss och det skulle bli ett stort bröllop. Sigrid sa att hon hade 400 nära vänner att bjuda. Det skulle jag nog inte klara, så vi struntade i att gifta oss.

De fick tre år tillsammans. Sigrid Kahles cancer upptäcktes i juni 2013. Hon dog ett halvår senare, dagen efter Carl-Göran Ekerwalds 90-årsdag.

Men några år senare drabbade kärleken än en gång Carl-Göran Ekerwald på äldre dar och än en gång spelade William Shake­speare en viss roll. I samband med ett föredrag i Göteborg träffade han den femton år yngre Lena R Nilsson, som bland annat hade översatt alla Shakespeares 154 sonetter.

– Efter några dagar skrev hon och sa att hon hade läst något som jag hade skrivit och ville komma och hälsa på här i Lagga. Visst, svarade jag. Välkommen. Hon kom och vi blev hastigt förälskade och 2018 gifte vi oss, på pingstafton.

Men detta äktenskap höll inte. Det visade sig att de egentligen inte kunde prata med varandra, säger han. Efter bara ett par år skildes de, i samförstånd.

Så nu lever han åter ensam, men han skriver vidare om ett och annat på sin Facit skrivmaskin, alltid med bara höger hands pekfinger.