Bryt upp, bryt upp!

Skillnaden var liten, men historisk: under det sista kvartalet 2016 strömmade 1 972 904 pund i donationer in till brittiska Liberaldemokraterna, nära 3 000 pund mer än vad Labour fick ihop. Det har aldrig skett förut.

Det är mindre än två år sedan Liberaldemokraterna förlorade 49 av sina 57 parlamentsledamöter. Men så vann brexitanhängarna folkomröstningen och Liberaldemokraterna stod där som enda EU-anhängare. En trotsig nödhamn för bittert besvikna bremainanhängare. Det är därför donationerna strömmar till, även om någon dramatisk förändring i Liberaldemokraternas opinionssiffror inte syns till ännu. Men kanske är det bara en tidsfråga, med tanke på Labourpartiets totala kollaps, efter Jeremy Corbyns tillträde.

För ett år sedan låg de konservativa och Labour jämsides på 36 procent i opinionsundersökningarna. Nu samlar Torypartiet närmare 45 procent av väljarna, medan Labour kämpar för att nå 28 procent. I slutet av februari vann den konservativa kandidaten ett fyllnadsval i den traditionella Labourvalkretsen Copeland. Det var första gången ett sittande regeringsparti vunnit ett fyllnadsval på 35 år.

Det som sker i Labour beskrivs allt oftare som en kupp av en radikal vänsterfalang. Den här veckan har striden skett öppet. Jon Lansman, ledare för Corbyntrogna Momentum – ett parti inom partiet – lät förstå att han tänkte släppa in Storbritanniens största fackförening, Unite, som medlem i Momentum. Det skulle göra gruppen till en dominerande maktfaktor inom Labour. Förtroendevalda som inte anses tillräckligt radikala skulle kunna avsättas och regler skrivas om, för att säkra valet av en lika radikal ledare efter Jeremy Corbyn.

Bland moderata Labourföreträdare är uppfattningen att det dröjer år innan partiet har möjlighet att vinna ett val igen.

Det är inte förvånande att det spekuleras i om premiärminister Theresa May tänker kalla till nyval. Det är inte lätt för henne att göra det, eftersom The fixed term parliaments act sedan 2011 beskär den brittiska premiärministerns traditionella möjlighet att upplösa parlamentet. Men det finns kryphål och May skulle ha nytta av en större majoritet i parlamentet. Inte minst för att oredan och sönderfallet i Storbritannien inte är begränsat till partisystemet.

På onsdag förväntas May utlösa EU-fördragets artikel 50 och sätta i gång de utträdesförhandlingar som kan löpa i maximalt två år, innan Storbritannien automatiskt ställs utanför EU. En uppgift är att regeringen tänker använda sig av ett prejudikat från Henrik VIII:s tid, för att dels förvandla alla EU-lagar till brittiska lagar, och dels ge ministrar makten att ändra lagarna, utan att gå till parlamentet. Liberaldemokraterna har redan protesterat.

Till det kommer hotet om en ny folkomröstning om skotsk självständighet. Sannolikheten för en sådan har ökat, men mycket talar för att den inte hinner bli av förrän efter våren 2019, då Storbritannien måste ha lämnat EU. Det mesta talar också, än så länge, för att en majoritet av skottarna skulle rösta nej till självständighet. Skulle de rösta ja skulle Skottland hamna utanför såväl EU som Storbritannien. Även om EU skulle ge Skottland en snabbväg tillbaka in i unionen – osannolikt, eftersom det skulle kunna uppmuntra katalanerna att lämna Spanien – vore det en svår ekonomisk prövning: bara 15 procent av Skottlands handel sker med EU. Närmare 65 procent med resten av Storbritannien.

Edmund Burke liknade England vid en flock nötkreatur som rofyllt betade under »uråldriga ekar«. För tillfället går tanken snarare till tjuren Ferdinand, efter att han satt sig på biet.