Här är Europas nya maktcentrum

De folkvalda ledamöterna står i Europaparlamentets fönster och applåderar de 40 000 demonstranterna som samlats utanför byggnaden i Strasbourg – för att protestera mot parlamentarikerna, för att dessa just antagit tjänstedirektivet. Den något märkliga synen beror på att många EU-parlamentariker ser protesterna som ett bevis för att deras makt och inflytande över den europeiska politiken ökar.

– Det här visar att medborgarna förstått att parlamentet har en viktig roll att spela, konstaterar Hans-Gert Pöttering belåtet. Han är tysk och ledare för den konservativa och kristdemokratiska gruppen som har majoriteten i Europaparlamentet, EPP-ED (Gruppen för Europeiska folkpartiet och Europademokrater).

– Även om den version av tjänstedirek­tivet som godkändes av parlamentet inte har många likheter med det ursprungliga förslaget, visar det ändå att vi kan vara konstruktiva, anser en av Pötterings politiska motståndare, den belgiska socialisten och EU-parlamentarikern Anne Van Lancker.

Så har det inte alltid varit. Under många år betraktades EU-parlamentet nästan som ett skämt – ett låtsasparlamentet utan makt och en avstjälpningsplats för avdankade politiker. Men i och med Maastricht- och Amsterdamfördragen fick parlamentet ökade befogenheter. Numera måste parlamentet vara med och godkänna eller förkasta det som EU:s regeringar beslutar i ministerrådet (med det så kallade »medbeslutandeförfarandet«). En viktig brytpunkt kom 1999 när parlamentet tvingade Santer­kommissionen att avgå, vilket innebar en maktförskjutning till EU-parlamentets fördel. Ytterligare en styrkedemonstration kom förra året när parlamentet vägrade godkänna förslaget till ny EU-kommission på grund av italiens kandidat, kommissionären Rocco Buttiglione. Den hängivne katoliken ansågs ha en otidsenlig syn på bland annat kvinnor och homosexuella.

– Utöver lagstiftningsbefogenheter fyller även parlamentet en viktig informell roll som opinionsbildare, säger Karl Magnus Johansson, statsvetare som forskar i EU-politik på Södertörns högskola.

Att Europaparlamentets inflytande har växt är de allra flesta överens om. Meningarna går däremot isär om denna utveckling är bra eller dålig. Att EU:s enda folkvalda institution vinner mark ses av vissa som ett uttryck för medborgarnas makt, medan andra ser det som ett hot mot de enskilda medlemsstaternas självbestämmande.

Jonas Sjöstedt, vänsterpartist och EU-parlamentariker, är kluven till utvecklingen.

– I den mån parlamentet vinner mer makt på kommissionens bekostnad tycker jag det är bra. Kommissionen är det största demokratiproblemet eftersom det är ett tjänstemannaorgan med alldeles för mycket makt.

Samtidigt menar Jonas Sjöstedt att det innebär att EU:s inflytande hela tiden ökar på medlemsstaternas bekostnad.

– De nationella parlamenten är de stora förlorarna. Eftersom de har störst demokratisk förankring bland medborgarna innebär utvecklingen en kraftig försvagning av demokratin, säger han.

Folkpartisten och tillika EU-parlamentarikern Cecilia Malmström är av en helt annan uppfattning.

– EU-parlamentets ökade inflytande är enbart positivt. Att medlemsstaternas makt minskar inom vissa områden är en naturlig följd av att allt fler frågor flyttas från Sverige.

Ekonomi, miljöfrågor, internationell brottslighet och utrikespolitik är exempel på frågor som kräver samarbete över nationsgränserna, menar Cecilia Malmström, som har en federalistisk framtidsvision för EU där de gemensamma institutionernas och medlemsländernas respektive ansvarsområden tydliggörs. Hon får inte så mycket stöd från svenskt håll, men i parlamentet är hon i gott sällskap: majoriteten av dagens EU-parlamentariker är positiva till den federalistiska tanken.

Att federalistiskt sinnade ledamöter dominerar kolossbyggnaden i Strasbourg märks även på andra sätt. Med sina 99 platser har Tyskland ett väldigt stort inflytande i Europaparlamentet. Det visades också i debatten om tjänstedirektivet.

– Den uppgörelsen var väldigt styrd från Berlin. När det är något som upp­fattas hota Tyskland eller tyska intressen går plötsligt alla tyskar ihop över partigränserna, på ett sätt som jag inte sett något annat land göra, säger Cecilia Malmström.

Europaparlamentet har visat sig kapabelt att producera lösningar som alla kan leva med, bland de mer lyckade exemplen nämns ofta kemikaliedirektivet Reach som klubbades igenom före jul. Men det finns också risker med för mycket kompromisser. En alltför långtgående kohandel riskerar att urlaka hela EU-systemet och få de europeiska medborgarna att undra varför de ska rösta på olika partier i Europaparlamentet när de ändå gör upp i slutändan.

– Politikerna vill inte stöta sig med en ofta EU-skeptisk väljaropinion på hemmaplan. Men risken är att EU:s legitimitet minskar ännu mer bland medborgarna när de upplever att politikerna är beredda att kompromissa alltför mycket, säger Karl Magnus Johansson.