De nya ateisterna

Just nu pågår en het religionskritisk debatt i USA. Den drivs av ledande amerikanska och brittiska intellektuella som anser att inte bara fundamentalism utan också moderat tro är skadlig.

I det mycket religiösa Amerika kan ingen räkna med att bli president utan att göra en stor affär av sin gudfruktighet. Gud anses ofta till och med ha stort inflytande över själva processen. Inför presidentvalet 2000 deklarerade George W Bush: »Jag vet att det inte kommer bli lätt för mig och min familj, men Gud vill att jag gör detta.«

Enligt en studie i amerikanska tidningen Newsweek anser en majoritet av den amerikanska befolkningen att ateister är »ett hot mot det amerikanska sättet att leva«. 37 procent skulle kunna rösta på en ateistisk presidentkandidat. Det är färre än som kan tänka sig en homosexuell president. Det finns fler kändisar och politiker som är offentligt homosexuella än som är uttalade ateister.

Nu har tre ledande ateister givit ut böcker som försöker ingjuta mod i alla som sitter runtom i landet och oroar sig över att vara annorlunda. Författaren Sam Harris »Letter to a Christian Nation«, »Breaking the Spell« av filosofen Daniel C. Dennett och »The God Delusion« av den brittiska evolutionära biologen Richard Dawkins. De vill göra det enklare att komma ut som ateist och skilja religionen från politiken. De motsätter sig den särställning religiös tro har i officiella sammanhang och ifrågasätter det etiska i att föräldrar indoktrinerar sina barn till islam, kristendom eller andra religioner. I stället för de fram behovet av en idérevolution byggd på rationalism. Problemet med att föra fram sina åsikter som ateist i Amerika märks framför allt i kritiken som mött de tre böckerna.

Dagen efter den elfte september 2001 började Sam Harris skriva »End of Faith«, en bok om hur mänskligheten villigt låter rationalitet ge vika för religiös övertygelse, även om konsekvenserna är katastrofala.

Harris, som studerat filosofi, teologi och neurovetenskap, liknar religionens plats i dagens offentliga debatt med om någon plötsligt skulle underbygga ett argument med att »det vill Poseidon« – (havets härskare enligt grekisk mytologi). Alla skulle tycka att en sådan person var galen. Men precis så används Gud.

I sin bok »Letter to a Christian Nation« berättar Harris i en fotnot att han fått mängder av brev från upprörda Poseidonfans. Syftet med boken är att ge svar på den kristna högerns argument för sin bokstavliga bibeltro (som innebär att de tror att världen skapades enligt skapelseberättelsen). Harris vänder sig till den kristna högern och skriver att de borde veta precis vad det innebär att vara ateist. Det påminner om sättet de känner inför muslimers övertygelse om att Koranen är den ultimata sanningen. »Som du som kristen ser muslimer, så ser jag alla religioner«, skriver Harris.

Det intressanta med Harris, Dawkins och Dennett är att de även angriper mer sansade troende, eftersom den respekt dessa kräver för sin tro också ger plats åt religösa fundamentalister. Kärnargumentet formulerar Harris så här: »När två personer diskuterar och den ena säger ’jag tror det här. Det måste du respektera’ behöver personen inte längre försvara sin ståndpunkt med rationella skäl. Tro avslutar diskussionen. Går det inte längre att diskutera, finns bara en sak att göra: starta krig.«

Richard Dawkins går minst lika hårt åt religionen. I sin bok »The God Delusion« beskriver han den skada religionen gjort och fortsätter göra. Dawkins behandlar idén om en högre makt som vår skapare på samma sätt som vilken annan vetenskaplig hypotes som helst. Han går igenom argument efter argument för att det skulle finnas ett högre väsen. »Den enda process vi så här långt vet kan skapa liv är evolutionen.«

Filosofen Daniel C. Dennett anstränger sig däremot för att behandla religionen ödmjukt. Han frågar sig varför vi tror och argumenterar för vikten av att undersöka fenomenet religion vetenskapligt, så att vi kan fatta välinformerade politiska beslut.

Alla tre skriver om vikten av att komma ut som ateist. Kritiken som mött böckerna fångar deras problem. I USA kan ateism kritiseras utan motargument. Tidningar som New York Times, Newsweek och Wired plockar ned böckerna utan att, som är fallet när andra fackböcker kritiseras, angripa deras faktiska argument.

Recensenterna skriver saker som att »Man vill inte bli den där personen på middagsbjudningar som smutskastar något som är så viktigt för människor«. Även kritiker som mumlar att de nog håller med ateisterna rent intellektuellt, hoppas att deras böcker inte får genomslag. Argumenten tryter, men recensenterna vill ändå av emotionella skäl inte ge ateisterna någon kredd. I stället kritiserar de deras personlighet och stil: »De är så arroganta.«

Jag önskar att jag kunnat läsa de här böckerna som religös för att se om de påverkade mig. Som svensk ateist, uppvuxen i ett land som, med sin långa tradition av att ta hand om de svaga, är ett bevis på att ett samhälle inte förvandlas till Sodom och Gomorra när det sekulariseras, framstår de här kontroversiella böckerna som relevanta och välargumenterade.

Men kanske viktigast i den ateistiska argumentationen är att Harris, Dennett och Dawkins visar vad ett naturvetenskapligt tänkesätt innebär för mänsklig motivation, samhörighet och hopp. Vetenskapen är öppen för alla, vem som vill kan börja studera, fritt ifrågasätta och bit för bit skaffa sig en hållbar bild av hur människor och världen fungerar. Vetenskapen ger oändligt utrymme för att fortsätta ställa frågor, det finns massor kvar att upptäcka. Jag har svårt att se vad det är som är så arrogant med det.