Kina köper Afrika

Kinas fleråriga offensiv i Afrika går upp i högvarv i veckoslutet. Beijing är då värd för stats- och regeringschefer från 48 afrikanska länder. För Kina handlar det om att säkra tillgången på olja och andra råvaror, men också om att säkra röster vid omröstningar i FN.

Det är en offensiv som gör vissa andra regeringar nervösa, bland dem den amerikanska som också vill förvissa sig om leveranser av afrikansk olja. Kinas regering möter också anklagelser om nykolonialism och om att den medverkar till brott mot de mänskliga rättigheterna. Afrikanska politiker säger också att billiga kinesiska varor invaderar kontinenten och slår ut lokal industri.

Men samtidigt får Kina beröm för skuldavskrivningar och biståndsprojekt i många länder. Under det rekordstora toppmötet väntas de kinesiska ledarna försöka plocka ytterligare poäng genom att efterskänka mer skuld och tillkännage ytterligare investeringar och bistånd. Beijing ska också utöka listan på afrikanska produkter som kan importeras tullfritt.

Mötets storlek får till och med de avtrubbade Beijingborna att höja på ögonbrynen, fastän de vant sig vid att se rader av utländska statsmän uppvakta de höga ledarna för Mittens rike.
Kinas bistånd till Afrika har tidiga anor. Det gällde att vinna över de länder som hade diplomatiska förbindelser med regeringen på Taiwan som till 1971 ockuperade Kinas plats i FN. I dag är det bara fem afrikanska länder som inte erkänner Beijingregeringen som det rättmätiga Kina. Men för Beijing gäller det att behålla länderna i rätt fålla.

De kinesiska ledarna har fått allt större möjligheter att ge finansiell hjälp i stor skala, antingen som direkt bistånd eller som räntefria lån. De sitter på världens största valutareserv tack vare stora överskott i handeln med framför allt EU och USA och tack vare alla utländska investeringar i Kina. Beijing är inte främmande för att använda denna resurs i utrikespolitiken. Eller för att säkra råvaruimporten.

Samtidigt har förbindelserna med Afrika fått ett allt starkare kommersiellt innehåll.
Världsbankens president Paul Wolfowitz kritiserar de statskontrollerade kinesiska bankerna för att strunta i mänskliga rättigheter och miljökrav när de lånar ut till afrikanska länder.

– Vi godtar inte den kritiken, säger assisterande utrikesminister Zhai Jun.

När vi utvecklar de ekonomiska förbindelserna med afrikanska länder, så anser vi att det hjälper den lokala ekonomiska utvecklingen och höjer folkets levnadsstandard … Inget land ska lägga sig i de mänskliga rättigheterna eller andra interna frågor i ett annat land.«

Han förnekar inte att Afrika är rikt på råvaror och har en stor marknad, men säger att Kina utvecklar förbindelserna på ett öppet och transparent sätt.

Kritiken mot Kina för att i praktiken hålla osmakliga regimer under armarna i utbyte mot råvaror eller kommersiella kontrakt är starkast när det gäller Zimbabwe och Sudan. I sitt nya palats kan president Robert Mugabe i Zimbabwe njuta av det blåa takteglet som han fick till skänks av kinesiska regeringen. Kina bistår också med civila flygplan och bussar, förutom leveranser till flygvapnet. Samtidigt har kinesiska bolag vunnit kontrakt på hundratals miljoner dollar för utbyggnad av elkraften, en sektor som råkar vara i händerna på presidentens svåger.
I Sudan är motsättningen med USA skarp. Kina förser president Omar Hassan Ahmad al-Bashir med vapen och stöder honom i hans motstånd mot USA:s förslag att placera en FN-styrka för att hejda folkmordet i Darfurregionen. Mer än hälften av Sudans oljeexport går till Kina.

– Darfur och Kinas ekonomiska utbyte med Sudan är två olika frågor, säger assisterande utrikesminister Zhai Jun.