Sanningen om Forsmark

Lena Strid var den som ledde arbetet i kontrollrummet i Forsmark den där tisdagen i juli när det som beskrivits som Sveriges allvarligaste kärnkraftsincident inträffade. Nu träder hon fram för att berätta vad som egentligen hände.

Lena Strid är skiftsingenjör på Forsmark 1. Strax efter lunch tisdagen den 25 juli stod hon och småpratade med två kollegor i kraftverkets kontrollrum. Det var lugnt och stilla. Ute sken solen, det var 21 grader varmt. Sverige hade semester. Tjugo sekunder efter att klockan blivit 13.20 inträffade den kärnkraftsincident som av vissa beskrivits som den svåraste någonsin i landet.
Det började med ett överslag i det ställverk som slussar den elektricitet som Forsmark 1 producerar vidare ut i elnätet. Därefter följde en kedjereaktion som gjorde två av fyra säkerhetssystem strömlösa och ledde till att reaktorn snabbstoppades. Det loja samtalet med arbetskamraterna avbröts av en larmsignal.

Lena Strid har jobbat i kärnkraftverket sedan hon slutade gymnasiet 1987. Under nästan 20 år har hon upplevt flera snabbstopp. Ett kort ögonblick verkade även detta vara en relativt odramatisk händelse.

– Jag såg att det var en elstörning, vi fick delsnabbstopp, reaktorn gick ner på ungefär 30 procents effekt och en del av styrstavarna sköts in. Det såg ut som en lugn händelse. Vi tog fram våra instruktioner som vi har för sånt här, första kontroller, checklistor, säger Lena Strid.
Men händelsen var inte så lugn. Mycket kan leda till att en kärnreaktor automatiskt snabbstoppas. Det kan handla om för hög eller låg vattennivå i reaktortanken eller läckage innanför eller utanför reaktorns inneslutning. I normala fall är det ett enda av dessa stoppvillkor som föregår att reaktorn stoppas. Den här gången hände många saker samtidigt: instrumenten i kraftverkets kontrollrum indikerade att nivån var för hög, att den var för låg, att trycket i reaktorn var för högt, att det uppstått läckage både innanför och utanför dess inneslutning. Det verkade helt enkelt som att väldigt mycket av allt dåligt som kan inträffa i ett kärnkraftverk, inträffade på samma gång.

– Jag stod och gapade en eller två sekunder, bara stod och tittade. Det kom mer och mer grejer, jag hörde hur nödventilationen gick i gång, brandlarmet ... Det susade till i skallen och jag sa »va fan!«. Sen var det bara fokusering och »nu kör vi!«

En grumlig bild började efter några ögonblick tona fram för de tjänstgörande i kontrollrummet. I samband med kortslutningen hade spänningen i två av kraftverkets fyra säkerhetskretsar försvunnit. Även delar av kontrollrummet, däribland datorerna, slogs ut och när Lena Strid fattade beslutet att aktivera varningen omedelbar fara, visade det sig att kommunikationen med kraftverkets brandkår inte fungerade.

I reaktorn sjönk vattennivån från normala fyra, till knappt två meter – exakt hur snabbt vattnet förångades visste dock inte Lena Strid eftersom elavbrottet slagit ut datorerna. Ett par månader senare skulle de tomma datorskärmarna bli temat i en sång – »dom är så grå, siffrorna är så små« – som framfördes av kollegerna vid Forsmarks årliga personalfest.

En av de första åtgärderna som hon beslutade om var att kalla in förstärkning från andra delar av kraftverket. Från Forsmark 2 kom reaktoroperatören Niklas Sjulander. Åtta minuter efter att ställverket kortslutits och larmsignalerna börjat ljuda, sprang han den korta sträckan till Forsmark 1:s kontrollrum.

– Det var lite värre när man kom dit än man hade tänkt sig. Ett inferno. Som reaktoroperatör kollar man vissa saker, nivån i reaktorn är en viktig del. Den var på väg att sjunka, och så såg jag att spänningen var borta i två av fyra säkerhetskretsar, plus att datorerna var svarta. Mycket var inte som man är van vid att det ska vara.

Sedan förflyttade sig Niklas Sjulander till kontrollrummets elpanel. Om datorerna inte hade varit utslagna så hade han vetat om att de avstängda säkerhetskretsarna i Forsmark 1 faktiskt hade strömförsöjning utifrån. Den enda indikation på detta var i stället en ensam lampa på panelen, som inte var tänd.

– Det fanns alltså en möjlighet att det fanns spänning där. Jag frågade Lena om vi skulle prova att spänningssätta. Klockan var 13.42 när hon svarade ja på Niklas Sjulanders fråga. Han vred om brytaren på manöverpanelen. Informationen på kontrollrummets datorskärmar kom tillbaka, de strömlösa säkerhetskretsarna började åter fungera, reaktorn fick full kylning.

– Jag sa »för fan, bra jobbat!«, berättar Lena Strid. I en kvällstidning blev Niklas Sjulander beskriven som Hjälten, som räddade Sverige från en katastrof genom att vrida på rätt knapp i rätt ögonblick. Han är tydligt besvärad av beskrivningen och tvekar därför länge innan han åter går med på att prata med en journalist. Även Lena Strid tvekar innan hon går med på en intervju. Att hon till slut ställer upp beror på att »det har kommit fram för lite om hur det egentligen var«.

Under dagarna efter den 25 juli var informationsspridningen från Forsmarks Kraftgrupp AB mycket sparsam. I ett kortfattat pressmeddelande dagen efter incidenten meddelade bolaget att reaktorn snabbstoppats och att delar av anläggningen under en stund varit strömlös. Lena Strid beklagar att informationen har uppfattats som bristfällig.

– Alla togs på sängen, säger hon. Det är inte så att vi har mörkat, det är inte så jag känner. Men hur ska man förklara en sån här händelse för en allmänhet som bara tänker »härdsmälta«? Det som hände var allvarligt, men det gick ju bra!

Hon sitter uppkrupen i sin bruna skinnsoffa i vardagsrummet hemma i Östhammar. På en galge i ett annat rum i den gula villan hänger en t-tröja med datumet 25/7 2006 tryckt på bröstet. På ryggen står det: »Jag räddade Sverige från härdsmälta och allt jag fick var denna löjliga t-shirt.«

– Jag har insett att det var för lite information och då har de här experterna fått utrymme, säger hon med tydliga, ironiska citationstecken upphängda kring ordet experterna.

Den mediala reaktionen kom med drygt en veckas fördröjning. I en artikel i Upsala Nya Tidning hävdade Lars-Olov Höglund, före detta konstruktionschef på Forsmark, att också de två säkerhetskretsar som fungerade efter överslaget, lika gärna hade kunnat slås ut. Att händelsen då hade kunnat leda till en härdsmälta, ett svenskt Tjernobyl. Påståendet har inte fått något stöd från Statens kärnkraftsinspektion (SKI), som fortfarande jobbar med en utredning av händelsen. På SKI:s tregradiga klassificering av kärnkraftstillbud – ju lägre siffra desto allvarligare – har incidenten fått en etta. Hittills har SKI:s kritik framför allt handlat om hur Forsmarks Kraftgrupp hanterat händelsen; myndigheten har pekat på brister i Forsmarks »säkerhetskultur«, som kan få allvarliga konsekvenser för hur riskerna hanteras.

Lena Strid tror inte att incidenten har påverkat opinionens syn på kärnkraft negativt.

– Jag tror i så fall att det är mot det bättre, de kanske ser att vi är duktiga i branschen, men att anläggningarna börjar bli rätt gamla. Helt säkert är att upplevelsen den 25 juli inte har påverkat hennes egen syn på kärnkraft.

– Jag tror fortfarande på det här. Det vore så himla kul att bygga ett kärnkraftverk till i Sverige, med ny teknik.

Hur då »kul«?

– För att det skulle vara något nytt, naturligtvis! Alla tycker ju om nya bilar, så varför inte ett kärnkraftverk?