Engdahl: »Clancy är så in i helvete spännande«

Inom Akademien brukar de kalla sig Gustav III:s skådespelare – aderton ledamöter regisserade enligt ett tvåhundraårigt manuskript. Den främste marionetten, ständigsekreteraren Horace Engdahl, kommer insusande med andan i halsen och placeras vid fönstret med utsikt över Köpmanbrinken. Han ser vältrimmad ut, vilket för tankarna till de osannolika, svettiga besöken på Friskis som blivit allmängods.

Han är öppenhjärtig och historierna strömmar ur honom. Satserna är stundom vackra, stundom råa, men alltid perfekt formulerade. Han berättar om överraskningen då han först blev invald i Akademien, när familjen bodde på Trädgårdsgatan, bara ett stenkast därifrån.

En kväll såg han plötsligt fyra akademiledamöter ringa på porten och tänkte »va fan vill de – kanske låna nån bok«. Han öppnade dörren med en snorig unge på armen.

– Sture Allén harklade sig i mörkret och sa: »Ja, förlåt att vi tränger oss på, men skulle du vilja bli medlem i Svenska Akademien?« Det var en helt obetalbar scen!

Blott ett halvår senare kom nästa oemotståndliga erbjudande. Efter en hård dag på en fjällsluttning i Sälen ringde telefonen. Det var Lars Forssell som sa: »Du, vi tycker att du ska bli ständig sekreterare.«

– Det var något av en chock för jag hade aldrig funderat i de termerna – hade jag gjort det så skulle jag naturligtvis kommit fram till att risken att bli vald var väldigt stor.

Skälen till detta var två; dels att medelåldern i Akademien var hög, dels att ständigsekreteraren inte får vara äldre än 70 år. Därför fanns det bara en handfull att välja på: Torgny Lindgren, »som var så pass ovillig att det inte var någon idé att diskutera saken«, Katarina Frostenson, »som inte heller var så entusiastisk«, Per Wästberg, redan 65 år – och så Horace Engdahl.

Den diskreta servitören inflikar försiktigt »har ni hunnit titta…«. Ja visst ja, vi måste beställa mat också, och här sitter vi och babblar bara, oj,oj, vad är det för dag i dag – kolja får det bli, tack, ni lagar alltid så god fisk.

När Horace Engdahl beskriver sig själv före tiden i Akademien målar han upp bilden av en inskränkt, samhällsfrånvänd person, djupt begravd i gamla klassiker. Dagens Horace har läst kopiösa mängder samtidslitteratur, blivit berest och påtagit sig rollen som administrativ chef med både budget- och personalansvar.

– Tänk dig, jag som inte brukade träffa en käft skulle ha utvecklingssamtal med mina medarbetare. Total revolution.

Efter den revolutionen verkar han i alla fall hur pratsam som helst.

– Ja, som person har jag nog blivit mer meddelsam och folklig.

Den gängse föreställningen om Horace Engdahl är att han är en intellektuell snobb. Det berör vi inte närmare. Däremot undrar jag varför han tror att finkultur är så provocerande i Sverige.

– Den här skeptiska inställningen till klassisk kultur har inte något folkligt stöd hos gemene man, så mycket kan jag säga. Den grundar sig i något slags konkurrens mellan medie­folk och kulturfolk. I massmedia samlar man populärkulturella referenser och briljerar hellre med att kunna Seinfeld än att ha läst Dostojevskij.

Den obligatoriska frågan om bristen på kvinnliga litteraturpristagare bekymrar honom inte nämnvärt. Han tycker inte att Akademien kan ägna sig åt kategoriseringar på det viset.

– Det får inte spela någon roll vilket ursprung eller kön en författare har när vi ska bedöma ett författarskap.

Men ändå, sedan du inträdde i Akademien har bara en av nio Nobelpristagare varit kvinna, hur kan det komma sig?

– Det som händer varje år är ju inte att vi förkastar alla andra författare. Det innebär bara att av alla dem som konkurrerar om priset har den här personen dragit det längsta strået. Och att inte en kvinna gör det varannan gång kan kanske verka egendomligt, men varför, det får nästa generation utvärdera. Vi arbetar i ärligt uppsåt.

På tal om samtidslitteratur – när blev han senast positivt överraskad av en bästsäljare?

– Jag gav John Ajvide Lindqvists »Hanteringen av odöda« en chans. Och jag menar att den är ett mästerverk.

Deckare?

– I allmänhet är deckare eminent ointressanta – jag är inte ett piss intresserad av vem som är mördare.

Action kan fungera ibland. Som när han hittade en gammal Tom Clancy i fickan framför sig på tåget en gång och blev fast.

– Den var ju så in i helvete spännande. Så visst kan det finnas kvalitet i den genren. Att skapa förnämlig underhållning ska inte föraktas.

I år har i alla fall Akademien föryngrats något efter att Lars Gyllensten och Östen Sjöstrand avled i somras och ska ersättas av Kristina Lugn och Jesper Svenbro.

– Valet framstod som en perfekt kombination av folklighet och akademisk förankring men de två är i själva verket mer lika varandra än vad folk tror. Kristina Lugn, som var ett oerhört populärt val, är mycket intellektuell fast hon maskerar det – medan Jesper Svenbro, som mottogs positivt av den akademiska världen, också har en folklig sida i sin diktning.

Så nu kan ständigsekreteraren andas ut efter två lyckade rekryteringar. Det är skönt, eftersom nya inval alltid ger upphov till krävande, nästan ångestfyllda diskussioner.

– Det är så viktigt att det inte blir fel. Akademien är som en klan som måste hänga ihop – tills döden skiljer oss åt.