Uppgörelse utan slut

– Det heter Breeetzel, inte Bretzel, sa han en gång när jag skulle köpa kringlor. Sen fick jag stå där i bageriet och säga efter inför alla kunder tills han var nöjd. Och när jag skulle gifta mig med min man, och vi skulle registrera oss, frågade tjänstemannen honom om hans fästmö behövde tolk. Just det har hänt flera gånger när jag har varit i kontakt med myndigheter, trots att vi kanske redan har pratat i en halvtimme. Det är som om de inte vill höra att jag pratar felfri tyska.

Till saken hör att tyska är Herta Müllers modersmål, och att det var det enda språk hon kunde fram till dess hon tvingades lära sig rumänska som femtonåring. Hon tillhör den tyska minoritet som i flera hundra år levt i västra Rumänien och växte upp i en tyskspråkig by utanför Timisoara. En miljö som hon gång på gång återkommit till i sina verk. För trots att det var 20 år sedan som Herta Müller lämnade Ceauşescus kommunistiska diktatur lever hon litterärt fortfarande kvar där som en av systemets starkaste kritiker.

Herta Müller har aldrig slutat att göra upp med Rumänien och den fruktade säkerhetstjänsten Securitate. Hon klassades tidigt som statsfiende, och fick finna sig i ständiga trakasserier, dödshot och att hon inte kunde få jobb. I romanen »I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv« som nu kommer ut på svenska, kallas berättarjaget till förhör med Securitate. Hon är en fabriksarbeterska som anklagas för statsfientlig verksamhet när det uppdagas att hon sytt in lappar med sitt namn och telefonnummer i kostymer som ska exporteras till väst. Drömmen är att en italiensk man ska hitta lappen, gifta sig med henne, och föra bort henne från fattigdomens och förtryckets Rumänien.

En bok som så många av Herta Müllers verk bygger på självupplevda händelser. Men verklighetens Müller ville inte lämna Rumänien. Varför skulle hon tvingas fly från sitt hemland? Det var inte folket som skulle bort, utan en enda person, Ceauşescu. I många år stod hon ut. Levde på något ströjobb som lärare, innan barnens föräldrar fick reda på att hon var »statsfiende« och det återigen var kylan som gällde. Och nya förhör. Herta Müller nästan skakar i kroppen när hon pratar om den ständiga skräcken. Om vänner som gick under, som dog av verkliga eller iscensatta självmord, och om hur hon kom hem till lägenheten och säkerhetstjänsten hade flyttat på några av hennes saker, bara för att visa att de varit där.

Molnen utanför de stora fönstren hopar sig och gör vinterljuset tryckande och skumt över soffgruppen där vi sitter. Det märks att det är fysiskt jobbigt att berätta, men att det också blivit en slags terapi. Ett sätt att hantera det upplevda.

I dag klassas Herta Müller som en av Tysklands viktigaste författare. Hennes språk hyllas som nyskapande, hon har givits ut i ett tjugotal länder och nämns ofta som favorit i Nobelprissammanhang. Priserna har duggat tätt. De fyra första fick hon bara månader efter att hennes första bok »Niederungen« kommit ut i väst efter att manuset smugglats ut. Herta Müller, som inte ens hade tillstånd att åka på semester till Ungern, var helt plötsligt en av den tyskspråkiga världens mest efterfrågade författare och blev inbjuden till bokmässan i Frankfurt. Några dagar senare knackade en man på hennes dörr i Timisoara och sa att hon skulle anmäla sig till skolinspektören. Han hade ett jobb åt henne.

– Jag trodde att det var ett nytt trick. Skolinspektören hade av princip inga jobb åt mig. Men jag fick en tjänst, och första dagen på terminen gav rektorn mig ett intyg där det stod att jag var en god socialist, och att jag var lämplig för att få åka utomlands. Det var så mycket uppståndelse kring min bok i väst, så staten hade bestämt att det var bäst att jag åkte och hämtade de där priserna. De hade nog tvingat mig om jag inte hade velat.

En månad senare kom Herta Müller tillbaka hem. Rektorn frågade förvånat om hon inte var klok när hon dök upp på skolan igen. Tjänsten hade tillsatts av någon annan. De hade alla trott att hon skulle hoppa av.

– Rektorn sa att om han vetat att jag tänkte komma tillbaka, hade han skickat med en inköpslista, skrattar Herta Müller.

Bara några timmar senare brakade helvetet lös. I fem dagar satt hon hos säkerhetstjänsten, torterades, frågades ut. Även Securitate hade hoppats att hon skulle stanna.

Men livet fortsatte. Herta Müller smugglade ut manus efter manus, och fortsatte att prisas i väst. Vid två ytterligare tillfällen tilläts hon att resa ut. Varje gång med ett långvarigt besök hos säkerhetstjänsten när hon kom tillbaka. 1986 stod hon inte ut längre och fyllde i en utreseansökan.

– Jag skrev att jag ville utvandra av politiska skäl, och så gjorde jag en lång lista med alla brott staten begått mot mig. Jag tänkte att nu sätter de väl mig i fängelse, men ett år senare fick jag mitt tillstånd.

Hon flyttade till Västberlin, men upptäckte snart att Securitates tentakler sträckte sig långt in i väst. Telefonen blev budbärare för ständiga dödshot, en av hennes väninnor kom på besök och levererade en hälsning från säkerhetstjänsten – hon hade sålt sig för ett besök i väst, och den tyska säkerhetspolisen hörde av sig för att de funnit indicier på att hon skulle mördas.

– Så här i efterhand förstår jag att mina nerver var helt förstörda. Men då var det ett normaltillstånd. Jag kunde pendla mellan att skratta hysteriskt och att storgråta, men jag förstod inte hur dåligt jag mådde.

När diktatorn till sist föll kände Herta Müller det största lyckorus hon någonsin upplevt.

– Jag trodde aldrig jag skulle få vara med om det. Samtidigt blir jag så ledsen över att det inte hände tidigare, över att så många dog i onödan.

Jag frågar henne om hon någonsin kommer att bli klar med Rumänien, eller om hon för alltid kommer att skriva om diktaturen. Hon tystnar, tvekar en stund.

– Jag vet inte. Det går inte att säga.