Anders Wejryd, ärkebiskop och tågfantast

När jag intervjuade förre ärkebiskopen KG Hammar för några år sedan var det första som slog mig hans stora allvar. Och lika snabbt slås jag av motsatsen i hans efterträdare när vi träffas i Kyrkans hus personalmatsal i Uppsala.

Givetvis finns biskopsallvaret även i Anders Wejryd, men hans lättsamma och muntra personlighet lyser starkt redan från första handslag.

Han har varit ärkebiskop sedan hösten 2006 men prästvigdes redan 1972.

Trebarnspappan från Falköping har flyttat runt i landet och arbetat i bland annat Västerås, Arboga och Stockholm, där han i början av 90-talet var direktör för både högskole- och sjukhusverksamheten under Ersta Diakonisällskap. Senast kommer han från en biskopstjänst för Växjö stift.

Som ärkebiskop fick Anders Wejryd snabbt erfara medieintresset kring sin nya roll.

Han säger att skillnaden mellan att vara biskop och ärkebiskop är att folk nu lyssnar noga och gärna tror sig höra mer än vad som egentligen sagts. Han var inte riktigt förberedd på all uppmärksamhet eller de genomtänkta, diplomatiska svar som väntades från honom. Så det blev en del rubriker, om homovigslar och Mellanösternpolitik. Jag frågar om han anser sig vara för ärlig.

– För ärlig kan man inte vara. Men man måste tänka på att folk kan ta skada av vad som sägs. Svenska kyrkans offentlighet är redan god, ändå tror jag på en ännu större öppenhet. Problemet är att många som arbetar inom Svenska kyrkan fortfarande är ovana vid insyn.

När ljög du senast?

– Oj, det har jag förträngt. Visst har jag ljugit, men en av de goda sakerna med att vara påpassad är att man måste vara ärlig, allt annat kommer ikapp en.

Vilka förändringar vill du föra in i Svenska kyrkan?

– Jag hoppas att fler ska se sig som idébärare och inte vara rädda för personliga tolkningar och ställningstagande. Svenska kyrkan är en jätteorganisation, men svag på just idébärare.

Hur ska förändringarna ske?

– Det finns ingen omfattande strategi. Men jag vill att det ska samtalas och diskuteras mer inom kyrkan, visst kan man alltid lita på Guds nåd, och tro att då kommer intet ont, men viktigare är det att diskutera vad »älska din nästa« betyder i dag. Det finns de som tycker att diskussion är jobbigt, som hellre vill att kyrkan ska vara som år 1780. Men det skulle ju betyda att man också är för slaveri och kvinnors underordning.

– Universitet och kyrka är släkt på det sättet, man ska eftersträva att komma så nära sanningen som möjligt och det gör man bara genom pågående diskussion.

Ett par månader innan vi träffas har ärkebiskopen varit på besök hos påven i Vatikanen. I nyhetstidningen Dagen kunde man efter besöket läsa följande citat från Anders Wejryd: »Påven ville bland annat höra om min syn kring Svenska kyrkans utveckling i Sverige. Vi talade också om hur vi tar vårt ekumeniska ansvar i en förändrad värld. Och om religionernas roll och världsfreden. Men vi berörde också klimatförändringarna.«

Hur hann ni med allt det på en kvart?

– 22 minuter faktiskt. Det går snabbt, man förhandlar inte med påven.

Kändes det som att träffa en rockstjärna?

– Jag hade väntat mig möta en institution men träffade en pensionerad professor. Påven har blivit kristendomens talesman, så såg det inte ut för 30–40 år sedan. Då var det Kyrkornas världsråd som var språkrör. Och det behövs bredare representation än påven i dag.

Var du rädd för att träffa honom?

– Nej nej, varför skulle jag vara det?

Just det, som kristen ska man inte rädas något, inte sant?

– Jag tänkte på det där när det sattes upp larm på ärkebiskopsgården, »var inte rädd«. Men vi har byggt ett samhälle där fruktan tar allt större plats.

Anders Wejryd funderar lite kring begreppet rädsla innan han avbryter sig själv och avfärdar sina funderingarna som köksbordsfilosofi. Han får i stället frågan när han senast var arg?

– Jag är jämn, skrattar Anders Wejryd och fortsätter:

– Min sekreterare sa att det argaste hon sett mig var när jag fick höra att KG Hammar skulle gå i pension. Hade han fortsatt ett tag till hade jag hunnit fylla 60 och inte kunnat bli utsedd till ärkebiskop.

Vaddå, så du vill egentligen inte vara ärkebiskop?

– Det gäller att gilla läget. Nu är jag det.

Har du några fans?

– Ja, det tror jag. Men jag håller smicker en bit ifrån mig, man får inte låta sig styras av uppmuntran.

Kvällen före vår lunch googlar jag Anders Wejryd och får veta att han har en passionerad hobby som involverar stora tåg. Jag frågar honom vad som är dealen med män med makt och gamla tåg.

– Jag och Björn von Sydow? Tja, jag vet inte, skrattar Wejryd.

Vi har sedan länge ätit upp vår lunch och den avsatta timmen är en minut från över. Jag ber om bara en sista, snabb och enkel fråga; det där med livets mening, vad var svaret nu igen?

– Ibland kommer jag på ett bra svar men nu har jag glömt vad jag brukar säga, skrattar Anders Wejryd men blir sedan tvärtyst och riktar blicken mot bordet en stund.

– Meningen med livet är nog att förmedla godhet och kärlek. Bidra till att det goda och positiva väger över lite. Det tror jag är Guds plan.