Med draken till bordet

Statsbesök är normalt en mycket nogsam affär som förbereds med års framförhållning. Men för några veckor sedan ringde den kinesiske presidenten Hu Jintaos kansli kungen och Reinfeldt och sade att presidenten ju ändå är i Europa och vi har kanske en lucka här på 48 timmar …

Så talar en stormakt och en president som vet vad de går för.

Det är inte bara det uppenbara; att det finns 1,3 miljarder kineser och att Kinas ekonomi fördubblas vart sjunde år, och därmed inom fyrtio år ganska säkert kommer att ha passerat USA.

Kinas roll i en värld som är blivit allt mer sammankopplad, ekonomiskt och politiskt, gör att det redan i dag knappt finns en fråga av global strategisk betydelse – Darfur, Iran, Nordkorea, klimatkrisen, dollarkursen eller risken för en global recession – som inte beror på Hu Jintao.
Det beroendet är i botten oerhört positivt. Vår öppenhet mot den kinesiska ekonomin, i kombination med återinförandet av kapitalismen i Kina, har lyft hundratals miljoner kineser från fattigdom. I gengäld har vår tillväxt fått en rejäl skjuts av den nya globala arbetsfördelningen. Maos totalitära samhälle har samtidigt blivit omöjligt. De politiska fångarna, förtrycket, tortyren är ingalunda borta. Men regimen orkar inte längre kontrollera alla. Så länge du inte bedriver politisk verksamhet eller publicerar misshagliga artiklar kan du faktiskt leva ganska fritt i Kina i dag.

Men det negativa är att vårt öde nu är knutet till en på många sätt dysfunktionell regim. Efter snart 30 år av reformer är Kina lika lite kommunistiskt som de gamla militärjuntorna i Latinamerika och Sydostasien. Men likt juntorna är Kina numera en korporatistisk byråkrati, där staten och eliten glidit samman med storföretagen.

Den statliga byråkratin suger i praktiken skatt och avgifter av de fattigaste bönderna, som i gengäld bara får undermålig sjukvård och skolgång. När bönderna migrerar till städerna i hopp om ett nytt liv förlorar de i praktiken alla rättigheter. Hu Jintao och hans premiärminister Wen Jiabao har långsamt börjat ändra fokus till förmån för landsbygden. Men kommunistpartiet, på papperet folkets försvarare, fruktar i praktiken bönderna och migranternas krav på rättvisa. Den fruktan kan paradoxalt nog bli ett hinder för ökad demokrati, vilket i sin tur bidrar till att det uppdämda missnöjet inte får något utlopp.

Till det kommer nationalismen, det enda som blivit kvar av den gamla kommunistpropagandan. Med nationalismen följer ökat förtryck av tibetaner och uighurer, samt ett bisarrt förhållande till lilla demokratiska Taiwan, ett land man på fullt allvar hävdar måste invaderas om taiwaneserna utropar den självständighet man i realiteten haft i femtio år.

För ett litet land som Sverige innebär det faktum att Kina inte längre är utfattigt och socialistiskt utan rikt och kapitalistiskt att spelreglerna förändrats. Som en erfaren diplomat i Peking uttrycker det: »förut var de som kom till oss, nu är det vi som kommer till dem«.
Ensamt kan Sverige i dag göra mycket litet. För kinesiska politiker är USA den stora spelaren. Kinesiska städer ser ut som amerikanska, det är till USA alla kinesiska studenter vill och det är om Washington som alla talar i Beijing. EU, trots att det är en lika viktig handelspartner som USA, spelar nästan ingen roll. Fram tills den dag EU förmår att tala med en röst kommer Kina inte lyssna.

Ändå har Sverige och EU mycket att säga Kina. Till skillnad från USA ägnar sig våra politiker, med några undantag, inte längre åt att hota Kina med protektionistiska tullar. Vi ödar inte vårt krut på att kräva att Kina ska revalvera sin valuta. Det vi begär av Kina är sådant som Beijing inser att man i långa loppet ändå måste klara av, och där vi är hyggliga föredömen; minskade koldioxidutsläpp och ökade mänskliga rättigheter.

Så när Hu Jintao är klar med att åka ostindiefararen Götheborg och kortege med kungen, så får vi hoppas att Fredrik Reinfeldt har ryggrad nog att säga ett och annat till sin mäktige gäst om klimatkrisen och dissidenter, som bland andra den nyligen dömde människorättskämpen Gao Zhisheng.

***
FÖR ÖVRIGT glömmer man lätt vilken repressiv diktatur Kina trots allt är. Efter ett endagsbesök i Hongkong hade jag med mig tillbaka till Fastlandskina alla de olika motsvarigheterna till Fokus som ges ut i Hongkong, samt Jung Changs biografi av Mao. Inte riskfritt så klart, men efter två veckors diskussioner i Kina om allt från maktmissbruk till kommunistpartiets framtid var garden nere.

När ryggsäcken passerade röntgen noterade tullen att det var väldigt mycket tidningar. Direkt omgavs jag av tre barska tullare. »Not allowed in China… not allowed in China….«, allt var förbjudet enligt hemliga listor. »No, no, no« (en kritisk artikel om kinesisk militär på omslaget) och »Vad är nu detta!« (Maoboken). Min vän som bevittnade scenen var modigare än jag och svarade »ja, läs får ni se«. Stämningen blev allt mer obehaglig. Till slut nöjde tullarna sig dock med att konfiskera alltihopa. »This time OK, but next time there will be a problem«. Vi får se vad som händer med nästa visumansökan.